Vikarie

 Jag är numer lärarvikarie vid behov. Det vill säga mitt behov av pengar i kassan, skolans behov är ju konstant, känns det som. Jag gör bara det allra nödvändigaste och försöker hålla mig borta från för- och efterarbete som jag vet ska göras. Men rent krasst har jag ju bara betalt för de faktiska timmarna jag är på plats. Om det finns en plan att följa - annars tvekar jag inför vikariejobb. 

Det är kul att träffa de "gamla" eleverna igen, jag lämnade ju en årskurs åtta och nu är de på sista året. Jag gjorde rätt som slutade fast det kändes konstigt att lämna sin klass när de bara hade ett år kvar. Men faktum är att lärarjobbet är inte alls detsamma som när jag började arbeta. Inte eleverna heller, om vi ska var krassa. Något har förändrats. Och jag behövde rädda mig själv.

Eleverna som ungdomar är fortfarande lika kul att prata och umgås med som just ungdomar i min favoritålder tretton till femton. Men i sin elevroll har en ny attityd kommit fram. Den är så tydlig: skolan är inte viktig längre. Ja, jag ska inte dra alla över en kam, ambitiösa eller nyfikna och intresserade elever finns ännu, men de är så få att det är anmärkningsvärt. Och nej, det är inte bara jag som är gammal och gaggig och minns fel. Mina nybakade kollegor, yngre än mina egna barn, upptäcker samma saker.  Jag är oroad, milt sagt. 

Och vi ska inte skylla på ungarna, eller jo, det finns de som skulle behöva lite gammal, hederlig uppfostran, men det är nog inget nytt. Vi ska skylla på hur det ser ut omkring oss när allt ska mätas i pengar. Budget (spyfärdig redan nu då jag skriver ordet) ska hållas om vi så ska vandra över lik. Och det är väl det vi gör i vissa kretsar? Sparkraven är helt orimliga. Och nu känner jag att jag gallskriker:

DE JÄVLA SPARKRAVEN ÄR HELT ORIMLIGA!!!

Köpstopp, reducering av personalstyrkan och så mycket extraarbete (nya administrativa uppgifter, vikarie för sjuka kollegor och extramöten för elever med behov som innebär att man får göra om hela sin plan helst i förrgår) som det går på de som är kvar. Hur ska vi kunna motivera och engagera en skara trötta och ointresserade elever då vi trampar i en enda gyttja av sparkrav och tårar från slutkörda lärare som går till jobbet varje dag för att det blivit...ett kall??? Vi borde strejka i stället. Ställa oss på barrikaderna och skrika att skolan inte håller längre. Ja, inte vet jag. Jag har lagt fram förslaget på mitt jobb någon gång med det möts mest med lite nervösa leenden. Som sagt, det kändes fint att sluta. Bakom lämnade jag trötta, slitna och uppgivna kollegor som ständigt känner att de inte duger eller räcker till, för att inte tala om otrygga barn som skulle behöva massor av vuxna i skolan som alltid fanns till hands som ett stöd i en vinglig värld. 

Hur ska det sluta? Jag brukar ställa frågan till mina barn och någon av dem säger att det vänder snart. Det måste bara vända. Sen släpper vi det hela och försöker ta vara på livet. Antagligen är det så lärare gör. Man orkar bara till en viss del bråka eller säga sin mening på något möte. Sedan går man hem och tänker att jag sa i alla fall vad jag tyckte. Men vi måste ju ta hand om ungdomarna, var ska de annars ta vägen? Så då går vi tillbaka i morgon igen och välkomnar barnen och repeterar grammatiken och tabellen och anstränger oss för att göra det liiiiite roligt. Det är ju snart lov. Vi orkar nog lite till.

/E