Nu är jag så där jättegammal igen

 När jag tittar på maken och frågar om ungen verkligen blir 36 nickar han bara. Jag hade en förhoppning att han kanske skulle säga att det bara var 35. Eller 34...

Men nu är det konstaterat att igår, den 22 januari 2025, fyllde vår yngste son 36. Det är 36 år sen barnmorskan konstaterade att jag var en jävel på att krysta och sen, med en anings aning beklagan i rösten, att det blev ÄNNU en pojke. Inga var lyckligare än vi föräldrar som inte visste hur man gör med tjejer. Då. Vi sa bara glatt att vi samlade till ett fotbollslag. Och så åkte jag hem med en stor och stadig grabb som till vår förvåning sov lugnt överallt, åt utan kolik och var för det mesta förnöjsam med livet. Eller så var det helt enkelt så att i larmet med två brorsor på två och fyra år så märkte vi inte så mycket av ungen, han liksom bara hängde med. 

Jag berättade i tidigare inlägg om hur sorg och glädje kan ta plats samtidigt. Jag och min vän och våra tre- och femåringar satt vid köksbordet och gjorde julpyssel samtidigt som jag fick vädra sorgen om en sjuk familjemedlem. Våra två bebisar kröp omkring på golvet. Mitt i allt sa min vän till mig att hon trodde att min bebis plötsligt gick sina första steg. Det var alltså han, 36-åringen. 

Då som nu hade jag nära till kameran och faktiskt finns en bild från tillfället. Jag minns den för att jag minns stämningen jag befann mig i. Troligen tog jag fram kameran för att föreviga de första stegen då min kompis gjort mig uppmärksam på detta. Men den lille valde att stanna kvar på rumpan i stället för att kliva upp och posera. Eller så är bilden tagen strax före, innan vi satte igång med smällkarameller och julfika och allt annat kul vi gjorde. 

Thomas 11 månader

Ja, nu råkade jag precis idag träffa på den här kompisen. Jag påminde henne om den där stunden. Hon kom ihåg vissa delar. Jag däremot kan nästa exakt säga vad jag såg, hörde, kände lukten av och smaken av hennes banankaka och nygräddade saffransbröd. Dessutom kan jag nog också nästan säga att smällkaramellen jag rullade så omsorgsfullt åt en av de större barnen var rosa och vit. Konstigt med minnen som etsat sig fast så. 

Jag har nu jobbat två lektioner svenska i min gamla klass. De och jag har mötts med värme och förnöjsamhet. Första lektionen. Jag körde igång enligt planen och alla gjorde det som skulle göras. De nickade, satt tysta och lyssnade på min högläsning, delade stillsamt med sig av sina reflektioner, Ingen skulle "bara..." och ingen gick på toa, alla hade penna och material. Efter en dryg halvtimme började jag undra när läget skulle återgå till det mer "normala", som det var när jag lämnade dem för ett halvår sen. Till slut skickade jag ut dem i korridoren tre minuter för att sträcka på sig. Efter tre minuter kom de tillbaka lite mer rörliga och småpratiga. Det kändes bättre. Andra lektionen var mer som förr. Men ändå. De är nior och har nog hajat det där att det är viktigt att hänga med och visa vad man kan. Jag, i alla fall,  kan bara säga att min energi håller i sig. Jag har roligt, det känns helt ok att klampa upp och ner i stentrappan, läsa elevarbeten och planera. 

Vi hörs.

/E

Riktig vinter och nya svängar i livet.

Riktig vinter

De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Riktig vinter, kallar jag det, när det är åtminstone 10 grader kallt och gnistrande snö. Än känns ingen vårlukt. Det ska det inte göra heller, inte än på ett par månader. I mars vet jag att jag någon gång, om vädret är på min sida, ska sitta och titta på solen som ovanligt länge ligger kvar över horisonten och vara väldigt närvarande i årstiden. 

Vissa händelser, om så bara en till synes vardagssmåtråkig stund vid köksbordet, kan etsa sig fast i minnet ordentligt. Ett sånt minne är från vårt förra hem då jag satt vid just köksbordet och tittade ut på gatan. Jag var astrött och så less på jobbet och hela högen med arbete som aldrig minskade framför mig. Jag bläddrade i skallen efter något som skulle kunna få mig att känna lust att gå till jobbet nästa dag men fann inget. Det var en söndag, det vet jag, troligen efter sportlovsveckan. Där jag satt vid köksbordet och sörjde över mitt idiotiska yrkesval och studielånskraven, såg jag plötsligt ett par som kom och gick på gatan. De kisade i solen fast klockan var långt efter tre på eftermiddagen. Jag kunde nästan höra dagsmejan under deras fötter och insåg att det var snart påsk och sen plötsligt sommar. Vintern hade nästan vältrat över till vårvinter. Jag såg solen som stekte deras ansikten och på grannens balkong var dörren på vid gavel mot ljuset. Det droppade överallt från taken. Då gick jag ut, lämnade jobbhögen (sportlov och höstlov betydde alltid pappersjobb i mängder) och tänkte att snart är den över, den här terminen också. Det skulle gå att ta sig till jobbet om jag bara kunde fokusera på att ljuset var tillbaka och sommaren inom räckhåll. 

Det var en period då jag var skitless, verkligen. Det är man nog på alla sina jobb någon gång, helt naturligt, men trivs man i grunden så brukar det reda upp sig efter svackorna. De senare åren har jag inte råkat ut för just den där känslan av att vara less på det viset. Det beror naturligtvis på yrkeserfarenhet och en del förbättringar som gjorts för att förenkla vissa moment. Jo, det har det, men man talar inte alltid om det, därför att lärarjobbet fortfarande är minst sagt krävande med alla indragningar och besparingar. Men ändå, jag har under de senaste åren kunnat vila på sportlovet, till exempel, det var inte görligt under den där perioden med pappershögen på köksbordet.  

Varför babbla om det här nu då? Jo, i morgon åker jag till mitt gamla jobb och skriver på avtal för en termin svenska i en klass 9. Är jag inte riktigt klok? 

Jodå. Jag har ältat mitt val under hela jul- och nyårshelgen, även om jag inte fick frågan förrän förra veckan. Men jag såg den eventuellt komma, så att säga. Min efterträdare har hoppat av och min gamla klass står utan svensklärare under en vårtermin fylld av "herregud-hur-ska-vi-hinna-det-här-och-så-är-det-nationella-och-så-litteraturhistorian-och...". Jag vet. Men saken är den, att när jag lämnade min klass efter att de slutat åttan och övertygade dem om att man överlever byte av lärare i svenska så hade jag en skön känsla av att jag hade gjort mitt. Då nyheten att de skulle tvingas in i ett lärarbyte igen, eller ännu troligare en lång rad vikarier, slog ner som en bomb två dagar före jul kunde jag inte släppa ungarna i tankarna. Några kollegor skrev skämtsamt till mig om att jag kanske får frågan...

Jag ältade som sagt det och insåg att OM jag skulle få frågan så skulle jag tacka ja. Jag har ingen förklaring till det annat än att jag bara har sån förtvivlad lust. Jag tror inte att jag är deras gud som kommer tillbaka och räddar dem från undergång, men för mig är det guldläge med bara ett enda ämne och dessutom ett gäng nior. De kommer att älska mig de första fyrtiofem minuterna sen är vi tillbaka i det gamla vanliga läget igen. Det vill säga "guuuud-va-jobbigt" och "jag-drar-på-toa-jag" och "fan-var-läxan-till-IDAG???" . Allt kommer att bli bra. Jag fick fasligt mycket energi av att tala med rektorn som suckade lättad. Fem minuter senare ramlade diverse jobbrelaterade mail in i min privata box. 

Jag kommer att klara det här de fem månader som är kvar av terminen. Vi ska läsa "När hundarna kommer" och diskutera ungdomslitteratur och vi ska läsa och skriva noveller och vi ska öva på nationella prov. Sen när vi är som allra tröttast då ska vi svenskalärare sucka några kvällar över hur fan vi ska göra litteraturhistoria intressant och greppbart de sista veckorna i årskurs nio när alla bara vill vidare. Det ska bli kul, tro mig. 

Eventuella utvärderingar kommer i sommar. Men en sak är säker, den där marseftermiddagen för alla år sen vid köksbordet på Slingervägen, den var inte kul. Dagsmejan och vårdoften räddade mig från att hoppa av eller sjukskriva mig just för tillfället. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så sugen på mitt jobb som jag är just nu. Men, men, som sagt. Guldläge, det hade inte kunnat uppstå tidigare i livet. 

För övrigt hade vi julgransplundring i går med texmexbuffe, Julen åkte skyndsamt ut och huset städades likaså. Nystarten kom snabbt. Och som sagt, jag fick fasligt mycket energi av det här. 

Återkommer med rapporter.

/E

 

Adjö 2024. Minnesbilder.

 2024 i vår lilla ombonade värld har varit fint. Jag väljer att inte kommentera världsläget, det kommenterar sig självt hela tiden i alla andra forum. Som vanligt har jag samlat bilder från året som gått med händelser som jag särskilt vill minnas. 

Varför? Den frågan dyker numera upp titt som tätt inom mig. Men jag själv har åtskilliga gånger gått tillbaka i min blogg där jag hittar saker jag glömt eller som jag vill påminna om igen. Våra ungar kanske också en dag kan ha lite glädje av läsning om hur vardagslivet i Blomängen i Östersund har tett sig under ett par decennier eller vad det nu kan bli. Alltså kan det vara till någon liten nytta i alla fall. 

JANUARI
NOSEWORKGRUPPEN  "SMELLING DOGS" 
Kylan gör att vi söker oss platser att träna hundarna inomhus, vi som träffas varje söndag. Det är otroligt kul att få vara i en större butik, till exempel. Duktiga hundar söker doftgömmor på Granngården.

FEBRUARI
EN DNEPR ÅT MORSAN
Jag skulle kunna tänka mig att äga en motorcykel med sidovagn...det skulle kännas stadigare och dessutom kuligare att köra doggen i en sidovagn. Sagt och gjort, vi åker till Kinnekulle och köper en bättre begagnad maskin så maken har nåt att pyssla med framöver. 

FEBRUARI
 94-ÅRSKALAS
Vi vet det inte just nu men det är mammas sista kalas, vi firar med rosor och tårta och choklad. Som vanligt. Det är länge sedan mamma hade koll på sina år, men kalas är alltid välkommet.

MARS
STOCKHOLMSHELG
Vi nyttjar ett presentkort jag en gång fått med så fina ord att jag blev väldigt rörd. Om inte vi kunde ta oss till Broadway måste Broadway komma till oss, en födelsedagspresent av barnen. Det ska bli teater i Stockholm. Tacksamt lämnar vi hunden hos vänner och tacksamt får vi låna brorsdotters lägenhet en hel lyxhelg. Förutom teater blir det umgänge och god mat hos min bror samt ett minnesvärt besök på Nordiska museet och utställningen "Nordbor".

MARS-APRIL
PRINSEN FYRA ÅR
En vecka i Malmö och många kramar och pussar och glada dagar med lille fyraåringen. 

APRIL
FEST
April är en månad som passar min rastlöshet. Om vi inte är på resande fot har vi ett antal födelsedagar att fira. Det här året fyller ingen jämnt men vi passar på med ett rejält knytis en fin dag då maken just passerat den sextioåttonde milstolpen. Knytis - det är en mycket bra idé på många sätt.  

MAJ
ÄNTLIGEN BERGEN
Som vi längtat. Vi har passat in en helg i sonens liv och har en vidunderlig resa framför oss. Det finns inga andra ord än just "vidunderlig". Vi ska åka via Skalstugan och ner genom Norge och via Tindevegen. Håll i mig - det blir galet upplevelserikt! Första övernattningen sker i en liten stuga i Ljoshaugen. 

MAJ
TINDEVEGEN
Livet känns som ett äventyr! Mot Bergen och Staffan!

MAJ
BERGEN
Efter att ha åkt ett par dagar kommer vi fram till Bergen. Som vanligt blir vi guidade på olika stadsturer och omskötta med god mat och logi av den här glada killen som råkar vara vår "unge". 

MAJ
MAMMA
Vi tar den snabbaste vägen hem från Norge, efter ett samtal med mammas boende, för att hinna träffa mamma innan hennes himlafärd. Hon pratar med mig över ett glas näringsdryck om norska vänner då hon får höra om vår norgeresa. 

JUNI
ÅTERSAMLING
Mamma, mormor, farmor och farmors mor har gått vidare. Vi var förberedda och mamma har fått sina 94 år på jorden, men mitt i all sorg finns en glädje i att alla samlas för minnesmiddag hos oss. Lille Finn styr in sin pappa och sina farbröder i en soffa för att sen förklara att han är deras fröken. Vi får skratta och det får säkert mamma i sin himmel också.

JULI
TRE VECKOR HUSBIL
Mot Bergen igen, inte Tindevegen denna gång utan genom denna dal längs Stardalselva.

JULI
MALMÖ
Husbilsstopp och mys med lilla jämt-skånska familjen. En fika med prinsen kan vara ett riktigt äventyr.

JULI
ÖLAND
Vi rundar Syd-Sverige och åker till Öland för ett par dagar hos brors familj. Vi tittar ut över savannen från ett fågeltorn en dag.

AUGUSTI
BOKSLÄPP
Nu har min och Elins bok "Hurra för Egon" kommit från tryckeriet och vi ser fram emot releasefest och hårt arbete inför marknadsföring och försäljning. Ett par års samarbete över text och bild är över. 

AUGUSTI
PENSIONÄR
Den allra sistan aw:n med jobbet sedan dryga 20 år tillbaka blir ganska osentimental för min del. Temat för festen är "vi måste ha kommit fel" och jag och tre kamrater tycker att vi platsar som tanter som ska på bönemöte. Ingen vill höra våra sånger eller ha någon psalmbok av oss, dock, men festen är trevlig. Allra helst sedan tantturbanen åkt av. 

SEPTEMBER
LOFOTEN
Min eviga längtan ska stillas än en gång. Vi firar min pension med att åka till Lofoten, eller i första hand till Vaeröya, där inte mycket finns förutom just berg och hav och den där känslan av att komma naturen extra nära. 

SEPTEMBER
VAERÖYA

SEPTEMBER
LOFOTEN
Vestvågöy

OKTOBER
TRÄDGÅRDSPLANERING
Syrenen och delar av körsbärsträden ryker. Planering framåt för fruktträd och buskar och annat smått och gott. Trädgården ser naken ut men först vinter och sedan något nytt.

OKTOBER
MAMMAS PLATS
En gravsten och jag har nog ännu inte fattat att mamma är borta. Det tar tid att vänja sig, tydligen. 

NOVEMBER
STORA GRAVTUREN
Ja, det är med ett litet fniss, men faktiskt inte alls sorgligt. Jag och min bror återser åtminstone en gång om år gamla trakter tillsammans. Vi kallar den "gravturen" ibland, för vi har ju våra gamlingar i flera led begravda i Åre och Duved. Den här dagen letar vi efter några gravar i Duved men snön döljer det mesta och vi koncentrerar oss på en god lunch i stället. Det blir en trevlig helg med bror och svägerska och en tripp till barndomslandet. 

NOVEMBER
BARNDOMSHEM
Där är det. Som en liten sockerbit syns taket på vårt barndomshem nästan mitt i bilden. Massor av tid har gått och sett så här från ovan, förbisusande i bilen, så är det mesta sig likt. Den där platsen har jag i mitt hjärta för evigt, brukar jag tänka.

DECEMBER
HEMMA HOS OSS
Tacksamt kan jag konstatera att fler av våra vuxna barn återigen vill komma hem till oss och fira jul. Ja, tre av fyra är väl helt ok. Soffhäng, babbel och god mat är alltid prio ett. 
Det har som sagt varit ett fint år trots sorgen efter mor. Alla resor vi gjort, vi är ännu hyfsat friska och vi har framtidstro fast vi är snart sjuttio. Mot nya mål, hörni!
(Och jo, den där Dneprn, den ska maken fixa till och så får vi se om jag har anteckningar från någon spektakulär resa framöver. Häpp!)
God fortsättning.
/E

Nattlig tur

 Det är nyårsdagskväll och vi tar en sväng med hunden bland röda dalagårdar, ser på orörda snötäcken på gårdstun mellan stora hus. Får en känsla av att gå omkring i en julbonad där "snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken". Jag erkänner, jag tittar in på de stora gårdarna där det går att titta in, förväntar mig att se tomten. På riktigt. 

Gott nytt år.