Nu är jag så där jättegammal igen

 När jag tittar på maken och frågar om ungen verkligen blir 36 nickar han bara. Jag hade en förhoppning att han kanske skulle säga att det bara var 35. Eller 34...

Men nu är det konstaterat att igår, den 22 januari 2025, fyllde vår yngste son 36. Det är 36 år sen barnmorskan konstaterade att jag var en jävel på att krysta och sen, med en anings aning beklagan i rösten, att det blev ÄNNU en pojke. Inga var lyckligare än vi föräldrar som inte visste hur man gör med tjejer. Då. Vi sa bara glatt att vi samlade till ett fotbollslag. Och så åkte jag hem med en stor och stadig grabb som till vår förvåning sov lugnt överallt, åt utan kolik och var för det mesta förnöjsam med livet. Eller så var det helt enkelt så att i larmet med två brorsor på två och fyra år så märkte vi inte så mycket av ungen, han liksom bara hängde med. 

Jag berättade i tidigare inlägg om hur sorg och glädje kan ta plats samtidigt. Jag och min vän och våra tre- och femåringar satt vid köksbordet och gjorde julpyssel samtidigt som jag fick vädra sorgen om en sjuk familjemedlem. Våra två bebisar kröp omkring på golvet. Mitt i allt sa min vän till mig att hon trodde att min bebis plötsligt gick sina första steg. Det var alltså han, 36-åringen. 

Då som nu hade jag nära till kameran och faktiskt finns en bild från tillfället. Jag minns den för att jag minns stämningen jag befann mig i. Troligen tog jag fram kameran för att föreviga de första stegen då min kompis gjort mig uppmärksam på detta. Men den lille valde att stanna kvar på rumpan i stället för att kliva upp och posera. Eller så är bilden tagen strax före, innan vi satte igång med smällkarameller och julfika och allt annat kul vi gjorde. 

Thomas 11 månader

Ja, nu råkade jag precis idag träffa på den här kompisen. Jag påminde henne om den där stunden. Hon kom ihåg vissa delar. Jag däremot kan nästa exakt säga vad jag såg, hörde, kände lukten av och smaken av hennes banankaka och nygräddade saffransbröd. Dessutom kan jag nog också nästan säga att smällkaramellen jag rullade så omsorgsfullt åt en av de större barnen var rosa och vit. Konstigt med minnen som etsat sig fast så. 

Jag har nu jobbat två lektioner svenska i min gamla klass. De och jag har mötts med värme och förnöjsamhet. Första lektionen. Jag körde igång enligt planen och alla gjorde det som skulle göras. De nickade, satt tysta och lyssnade på min högläsning, delade stillsamt med sig av sina reflektioner, Ingen skulle "bara..." och ingen gick på toa, alla hade penna och material. Efter en dryg halvtimme började jag undra när läget skulle återgå till det mer "normala", som det var när jag lämnade dem för ett halvår sen. Till slut skickade jag ut dem i korridoren tre minuter för att sträcka på sig. Efter tre minuter kom de tillbaka lite mer rörliga och småpratiga. Det kändes bättre. Andra lektionen var mer som förr. Men ändå. De är nior och har nog hajat det där att det är viktigt att hänga med och visa vad man kan. Jag, i alla fall,  kan bara säga att min energi håller i sig. Jag har roligt, det känns helt ok att klampa upp och ner i stentrappan, läsa elevarbeten och planera. 

Vi hörs.

/E