Riktig vinter och nya svängar i livet.

Riktig vinter

De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Riktig vinter, kallar jag det, när det är åtminstone 10 grader kallt och gnistrande snö. Än känns ingen vårlukt. Det ska det inte göra heller, inte än på ett par månader. I mars vet jag att jag någon gång, om vädret är på min sida, ska sitta och titta på solen som ovanligt länge ligger kvar över horisonten och vara väldigt närvarande i årstiden. 

Vissa händelser, om så bara en till synes vardagssmåtråkig stund vid köksbordet, kan etsa sig fast i minnet ordentligt. Ett sånt minne är från vårt förra hem då jag satt vid just köksbordet och tittade ut på gatan. Jag var astrött och så less på jobbet och hela högen med arbete som aldrig minskade framför mig. Jag bläddrade i skallen efter något som skulle kunna få mig att känna lust att gå till jobbet nästa dag men fann inget. Det var en söndag, det vet jag, troligen efter sportlovsveckan. Där jag satt vid köksbordet och sörjde över mitt idiotiska yrkesval och studielånskraven, såg jag plötsligt ett par som kom och gick på gatan. De kisade i solen fast klockan var långt efter tre på eftermiddagen. Jag kunde nästan höra dagsmejan under deras fötter och insåg att det var snart påsk och sen plötsligt sommar. Vintern hade nästan vältrat över till vårvinter. Jag såg solen som stekte deras ansikten och på grannens balkong var dörren på vid gavel mot ljuset. Det droppade överallt från taken. Då gick jag ut, lämnade jobbhögen (sportlov och höstlov betydde alltid pappersjobb i mängder) och tänkte att snart är den över, den här terminen också. Det skulle gå att ta sig till jobbet om jag bara kunde fokusera på att ljuset var tillbaka och sommaren inom räckhåll. 

Det var en period då jag var skitless, verkligen. Det är man nog på alla sina jobb någon gång, helt naturligt, men trivs man i grunden så brukar det reda upp sig efter svackorna. De senare åren har jag inte råkat ut för just den där känslan av att vara less på det viset. Det beror naturligtvis på yrkeserfarenhet och en del förbättringar som gjorts för att förenkla vissa moment. Jo, det har det, men man talar inte alltid om det, därför att lärarjobbet fortfarande är minst sagt krävande med alla indragningar och besparingar. Men ändå, jag har under de senaste åren kunnat vila på sportlovet, till exempel, det var inte görligt under den där perioden med pappershögen på köksbordet.  

Varför babbla om det här nu då? Jo, i morgon åker jag till mitt gamla jobb och skriver på avtal för en termin svenska i en klass 9. Är jag inte riktigt klok? 

Jodå. Jag har ältat mitt val under hela jul- och nyårshelgen, även om jag inte fick frågan förrän förra veckan. Men jag såg den eventuellt komma, så att säga. Min efterträdare har hoppat av och min gamla klass står utan svensklärare under en vårtermin fylld av "herregud-hur-ska-vi-hinna-det-här-och-så-är-det-nationella-och-så-litteraturhistorian-och...". Jag vet. Men saken är den, att när jag lämnade min klass efter att de slutat åttan och övertygade dem om att man överlever byte av lärare i svenska så hade jag en skön känsla av att jag hade gjort mitt. Då nyheten att de skulle tvingas in i ett lärarbyte igen, eller ännu troligare en lång rad vikarier, slog ner som en bomb två dagar före jul kunde jag inte släppa ungarna i tankarna. Några kollegor skrev skämtsamt till mig om att jag kanske får frågan...

Jag ältade som sagt det och insåg att OM jag skulle få frågan så skulle jag tacka ja. Jag har ingen förklaring till det annat än att jag bara har sån förtvivlad lust. Jag tror inte att jag är deras gud som kommer tillbaka och räddar dem från undergång, men för mig är det guldläge med bara ett enda ämne och dessutom ett gäng nior. De kommer att älska mig de första fyrtiofem minuterna sen är vi tillbaka i det gamla vanliga läget igen. Det vill säga "guuuud-va-jobbigt" och "jag-drar-på-toa-jag" och "fan-var-läxan-till-IDAG???" . Allt kommer att bli bra. Jag fick fasligt mycket energi av att tala med rektorn som suckade lättad. Fem minuter senare ramlade diverse jobbrelaterade mail in i min privata box. 

Jag kommer att klara det här de fem månader som är kvar av terminen. Vi ska läsa "När hundarna kommer" och diskutera ungdomslitteratur och vi ska läsa och skriva noveller och vi ska öva på nationella prov. Sen när vi är som allra tröttast då ska vi svenskalärare sucka några kvällar över hur fan vi ska göra litteraturhistoria intressant och greppbart de sista veckorna i årskurs nio när alla bara vill vidare. Det ska bli kul, tro mig. 

Eventuella utvärderingar kommer i sommar. Men en sak är säker, den där marseftermiddagen för alla år sen vid köksbordet på Slingervägen, den var inte kul. Dagsmejan och vårdoften räddade mig från att hoppa av eller sjukskriva mig just för tillfället. Aldrig trodde jag att jag skulle vara så sugen på mitt jobb som jag är just nu. Men, men, som sagt. Guldläge, det hade inte kunnat uppstå tidigare i livet. 

För övrigt hade vi julgransplundring i går med texmexbuffe, Julen åkte skyndsamt ut och huset städades likaså. Nystarten kom snabbt. Och som sagt, jag fick fasligt mycket energi av det här. 

Återkommer med rapporter.

/E