Torsdagstankar

 Igår kände jag mig så gott som hjärndöd. Jag vet inte vad det beror på, troligen världsläget. Man matas ofrivilligt och frivilligt med klimateländet och gubbrövarbanden i alla väderstreck. 

Ja, ja. Idag är det lite bättre och jag har liksom vaknat till igen.  Jag kommer att försöka fokusera på att ta vara på livet, vilket börjar kännas mer aktuellt än någonsin. Till detta är jag glad att jag jobbar lite, att höra fjortisarnas förhoppningar klarsyn på livet känns för det mesta upplyftande. De verkar inte förstörda. Än. I min klass har de för mycket fotboll i huvudet för att jag ska oroa mig för hjärnröta också. Än. Då får vi alltså ta vara på nuet. 

En sak jag verkligen gillar och som kan ge massor av glad energi är att bjuda hem folk och laga mat. Som grädde på moset blir även kåken städad. 

Förra helgen var vi bortbjudna till kompisar vi inte träffat över en matbit på minst ett år. Det var trivsamt, mysigt och framförallt gott då värdinnan är matnörd som jag. Snäppet roligare är faktiskt att bjuda hem någon. Jag både googlar och läser receptsamlingar. Någon frågade varför jag har kokböckerna när allt finns digitalt, men det känns som att reserven för alla eventualiteter är pappersvarianter. Där finns också mormors och numer även mammas gamla handskrivna kokböcker med godaste kakorna och ekonomiskt smarta måltider. I dessa finns förvisso en del skumma saker som jag inte vågat prova, t ex sillbullar i korintsås. Den rätten ligger och skvalpar i minnet varje gång jag funderar på recept, som något jag kanske måste provlaga någon gång innan jag bara avfärdar det hela. Mormors flottyrmunkar går också bort, helt enkelt för att jag föråt mig på de goda munkarna en gång några timmar innan det förhatliga "magfaret" slog undan benen på mig under ett helt dygn. Flottyrmunk och kräkningar är för alltid förknippat med varandra i min värld.

Nej, för min del gäller att då jag har gäster laga något jag aldrig testat förr. Oftast. Ok, jag har favoriter som ibland dyker upp som idiotsäkra kort, men eftersom halva nöjet är att laga något nytt och testa på sina gäster, och oss själva med för den delen.

Nu har jag hittat en brasiliansk fiskgryta som känns helt nödvändig att laga. Maken har framhärdat i gubbröra till förrätt, så det blir det. Han måste få bestämma något, han som "inte får vara i mitt kök", men det är en annan lite kul historia jag ska berätta en annan gång. I sökandet efter någon passande efterrätt hittade jag "Norrlandskaka". Den tar vi, vad det nu är som är Norrland med en vanlig sockerkaka smaksatt med kanel och vanilj. Jag återkommer med rapport. Just nu är jag mest nöjd med att min energi återvänt efter gårdagens svacka. 

Här händer en del roliga saker. Jag ska jobba i morgon och så har vi middagsgäster på kvällen. Allt känns helt ok. Det är bara tulpanerna som lagt av. Men det kommer att ordna sig. En av våra gäster sa de magiska orden de flesta säger nu för tiden när man blir bortbjuden: "Nåt vi ska ta med oss?". För det mesta blir det ju nej, men jag sa att det vore fint med lite fräscha tulpaner, tack. Vårfåglarna sjunger vilket är acceptabelt nu när mars är i sin slutspurt. I nästa månad fyller en liten skåning fem år och en stor svensknorman fyrtio. Vi ska handla snus och senap och ta med till Bergen nästa vecka. Vad vi ska ta med till Skåne någon vecka senare är inte klarlagt ännu. När resorna närmar sig vaknar jag. Häppåre!

/E

Tisdag igen fast ett par veckor senare

Jag ska försöka lämna det hav av diarre som kommer ur munnarna på makthavare i öst och väst och samla mina egna tankar. Jag har varje gång jag tagit fram tangenterna för att anteckna något från livet, men ofta överskuggas det jag ska skriva av tankar på världen, våldet och vansinnet. 

Man får pressa sig till att lyssna/läsa sparsamt på nyheterna, sa jag strängt till maken då han börjar ligga sömnlös ibland. Vi måste sköta det lilla liv vi har här och nu och ta vara på det så länge det går. Vi gör det vi kan i små protester ändå, här och var.

Idag besökte jag en ensam dam, jag kallar henne bara I här, som var en av mammas närmsta vänner. Hon har ringt mig vid några tillfällen och jag hör en ångest över det ensamma livet i hennes samtal, även fast vi pratar om annat. Det finns barn, naturligtvis sedan många år vuxna och kanske till och med "till åren komna" om man nu säger så. Men av någon anledning räcker de inte till i I:s liv för hon behöver något mer när ångesten sätter in. Hon har flyttat hem på äldre dar, tänkte sig nog närmare sin familj, efter ett liv i Stockholmstrakten. Hon ångrar sig djupt. Anledningen är att hon är en mycket aktiv kvinna med många idéer och hade nog tänkt ordna det lite livat för det äldre gardet i här i stan också. Tyvärr tycks hon ha stött på fenomenet "surjämten". 

"Nää, det e ingen mejning, de går int..." säger hon sig ha fått till svar lite här och var när hon föreslagit dansaftnar, handarbetsmöten, fikaträffar och sittjumpa, till exempel. Nu har inte jag gått på djupet med var hon varit och föreslagit sina aktiviteter, men jag kommer nog att gräva lite i det. I har ringt mig ett flertal gånger om olika saker hon velat prata om som gällt mammas liv. Under samtalet har hela tiden ensamhetsångesten legat. Inte så ovanligt. Inte alls. 

Av naturliga skäl haltar hälsan därtill och det har blivit en del medicinering sedan I flyttade hit. Hon  berättade för mig att det var ett streck i räkningen och att hon kände sig begränsad, hon är ju bara 93... 

Jag träffade I hemma hos mamma en gång för länge sen, då hon åkt från storstaden för att besöka sin gamla väninna och prata skit hela natten, som hon sa. När jag kom in till morsan i något ärende så hörde jag dem ända ut i trapphuset. De skrattades och babblades så jag trodde jag plötsligt hamnat i 70-talets glada tantfester i urhemmet. Men då var de ju sju stycken, inte bara två. När jag väl kom in satt de två tanterna på varsin sida om bordet med mat och vin och kakor och choklad och var alldeles rosiga om kinderna. Det var lite kul då morsan aldrig druckit alkohol mer än sippat någon droppe då hon blivit bjuden. I I:s handväska låg ytterligare en flaska och väntade och jag tänkte att jag nu skulle få uppleva en dekadens jag aldrig kunnat ana när det gällde min ömma mor. Ja, de hade det riktigt kul, det bekräftade mamma efteråt då hon ringde mig och sa "Kärre deg, du må kåmå hit å häämt vinflaska hu har lämne, je vejt int hur hu hadd tänkt att ma skulle drick opp ahllt deränne."

För den oinvigde i jamska språket betydde det sammanfattningsvis att jag skulle hämta vinet som blev över. Men kul hade de haft. jag minns att jag var glad för mammas skull. Hon hade ju också lämnat sitt urhem för att flytta till stan där åtminstone en av hennes barn bor och där hon tänkt sig att det skulle bli lite mer folk att umgås med på ålderns höst. 

Nu tror inte jag att man bara får en stor bekantskapskrets bara för att man flyttar till en bekvämare ort att bo på då det gäller närhet till vuxna barn eller utbud av något som saknas hemmavid. Man får jobba hårt för att ta sig till en ny umgängeskrets, men det går.  Jag har ofta tänkt på om jag själv skulle hamna i den situationen är kapabel att göra det jag tänker att andra ska. Men mamma fick det oerhört tomt då våra ungar flyttade ut och delvis bort från stan. Det gällde även mina svärföräldrar. Så länge barnbarnen fanns i närheten och behövde miljöombyte så gick man till mor- och farföräldrar för saft och bullar och godare godis och lite vidare gränser.  Sen blir det tomt, även om vi alltid besökt våra gamlingar, som vi kallat dem, eller bjudit hem på olika festligheter eller middagar, så är det tomt och tyst sen. Kanske är det det där att man inser att man gjort sitt uppdrag nu. Vem bryr sig sen? Vi har ju inte direkt generationsboende  som tradition här.  Mamma vägrade tillhöra någon pensionärsförening och visade ett förakt för den sortens samvaro så pass att jag undvek att prata om det. Inte heller andra föreningsaktiviteter som skulle innebära möten med nya människor i när området. Nej, hon ville vara med sig själv. Ändå är det så att ensamhetsångesten kikade fram även där. 

Jag är rädd för den. Jag kommer att vara med i allt som finns om jag skulle bli ensam en dag. Åtminstone tänker jag mig det. Tillbaka till I så ringde jag en god vän som är diakon och frågade om råd - vad gör man och vad ger man för tips till en som känner sig fruktansvärt ensam? Jag fick flera fina uppslag och tänkte att jag skulle dela med mig av dem när jag nu ändå bestämde mig för att åka till I och dricka kaffe en stund. Nog kan jag vara en fikatant någon gång ibland, men ensamhetsångest måste barnen ta tag i och hjälpa sin  mor med, tänker jag. Jag tog med mig maken och åkte hem till I. Då hade hon innan övertygat mig om att hon nog var döende i alla fall. Det kan jag säga att det var hon inte. .

Vi hade det mycket trevligt en stund, hon berättade några roliga minnen från min mammas ungdom och saker de gjort tillsammans. Jag smög in lite tips om ledsagare och besök av stödpersoner i början men blev raskt överkörd av nya minnen och något annat jag känner igen från min egen mamma: att för allt i världen inte bli påtvingad sällskap av några man inte handplockat. Sen berättade hon hissnande saker från sitt jobb och drog ett par fräckisar som fick oss att rodna. Berättade att hon ville helst av allt dansa snoa en gång till och stå på ett dansgolv och hålla igång några timmar. 

PRO-dans? frågade jag lite försiktigt, men då blev hennes hörsel nedsatt med detsamma och denna glada tant bytte samtalsämne. Vilket slöseri, tänkte jag, att ha den här tanten för sig själv i en lägenhet när hon borde vara en stor tillgång där fler ensamma sitter. Men det kan jag inte råda över nu, jag tänker bara på ensamheten och alla som sitter med sin oro och funderingar. Vad är det som gör att den yngre generationen helt plötsligt inte har tid för sina mor-och farföräldrar? Finns det inte ett värde i det umgänget? Ja, det är så klart svårt för mig att tänka som har växt upp med mormor och morfar i huset tills de dog hemma praktiskt taget. Det hände att jag tänkte på mamma som mycket ensam fast min familj varit där hela kvällen och sen gått hem till oss en tio minuters prommis längre bort. Men känslan fanns där. Gå och lägga sig ensam, vakna ensam, kommande dag ensam...

Ja, vi kan inte lösa allt. Jag och maken har fikat med I idag, det lär bli nån fler gång. Något litet bör vi i alla fall göra i denna onda värld. 

/E

Tisdag

 Jag är uppe tidigt. I morse vaknade jag fem, låg kvar till halvsex och sedan bryggde jag kaffe. Än så länge har vi råd att dricka kaffe. En guldkant.

Jag sätter alltid på TVn på morgonen och ser nyheter blandat med lite fjoll så man får en dos annat också. I alla fall om jag styr över TVdosan och det gör jag den här tiden. Sen gick jag ut och hämtade papperstidningen. Den som från och med nu kommer var tredje dag. Samtidigt larmas om att vi tittar för mycket på digitala skärmar. Fan. Inget går ihop. Papperstidningen ska bredas ut över hela bordet och lukta papper. Nyheter ska vara underlag för smulig knäckemacka och ibland någon fettfläck från smör eller stänk från apelsiner. Så var det i morse i alla fall, så det var en bra början. 

Sen gav jag mig i kast med "Tant Valborg bar alltid turban...", mitt förslag till bokklubben denna omgång. Baktanken med bokvalet var att jag skulle bli uppmuntrad att skriva själv, jag som ältar att det var bättre förr och allra helst med alla mina tanter runt om i byn - tryggheten själv. Jag vill liksom inte att min  barndom ska falla i glömska. Jag tror att författaren till boken "Tant Valborg...", Gustav Rävjägaren Bergström, också vill att alla ska veta hur det var. Han hade också tanter. Jag känner igen en hel del, kan jag säga. Till och med Cirkelkaffet nämns. 

Jag funderar mycket över min barndom och livet i byn, varför jag alltid längtar dit och hur det liksom lugnar ner sig inom mig då jag åker dit och promenerar på "helig mark". För det känns så. Jag letar ständigt efter något. Vet inte vad. Numera är jag vän med den här längtan eller behovet. Ett tag trodde jag att jag egentligen aldrig velat flytta därifrån, men det stämmer inte. Jag vill inte bo där. Det är något annat som jag tror har funnits jämt. 

När barnen var små åkte vi ofta till urhemmet, inte konstigt alls då morsan och andra i familjen fanns kvar. Vi hällde ut dem ur bilen och sen hoppades jag att de skulle liksom indoktrineras automatiskt av den speciella doften som kom till oss då bildörren öppnades. Den jag känner än i dag. Men nää, idag rycker de på axlarna då jag frågar. Ja, den äldste som börjar närma sig de fyrtio, kan minnas ett och annat. Men när jag nystar, för att hitta en själsfrände bland de mina som kanske också känner någon diffus längtan, så kommer mest Bubblanbesöken upp och mormors vedbod. Därefter skidåkning och skateboard. Ja, men minns du inte kojan i skogen? Fisketurer till "ænnersiasjöön" och jakten på skatter i fjösskogen? Nää. Nåja, man kan inte begära allt. Men jag ska fortsätta undersöka om det finns något jag kan förmedla med text eller bilder. Jag håller på. Tills vidare ska jag läsa klart Tant Valborg. 

/E

OK, jag säger nåt om sociala medier, då...

 Är jag mer sugen på att tänka positivt nu? Det är svårt. En läkare i en TV-soffa sa en gång att man kanske kan se, höra eller läsa nyheterna EN gång om dagen. Vila huvudet däremellan och försöka göra vardagliga och helst roliga saker. Det var tal om att så många började vädra sitt allt sämre mående i en allt tristare värld. 

Jag försöker. Men som andra är man ju uppkopplad någon gång om dagen och flödet i t ex sociala medier spyr mest ur sig information om världsläget. Emellanåt får jag information om något jag uppenbarligen skulle behöva, typ kosttillskott, underkläder som håller in magen och rynkborttagning. Inget av detta kunde intressera mig mindre, men något har bestämt att jag är en presumtiv kund. 

Jag borde stänga ner sociala medier, jag ser mest skit, elaka kommentarer och ovan nämnda annonser. Men ibland får jag känslan av att jag skulle missa världen om jag gjorde så. "Alla" är ju där. Och alla mina grupper som hundträning, målarvänner, gamla bilder från Torvis i Åre... Det roar mig faktiskt. I går gick jag med i en grupp som byter pelargonier. (Är det dags att inse att man är tant?) Saken är den att internet i övrigt inte kunde få fram en pelargonsort jag jagar, en jag dödade i höstas av misstag, och saknar och vill ha.  Jo, jag fann en som sålde i England, men det känns vanskligt att beställa ett skott från England. I pelargongruppen på fejan fanns den däremot. Bingo! Kunde till och med få göra ett byte ifall jag hade nåt spännande. Det har jag inte. Bara några risiga, torra överlevare som knappast är några rariteter. Nå, återstår att se om jag kan ta hand om en liten voodoo. Den heter så. 

Vad mina vänner har för sig ser jag sällan. De uppdaterar nog inte eller så drunknar de i annons- och nyhetsflödet. Och de eviga förslagen om nya grupper att tillhöra. Min man tycks däremot se allt. Han gratulerar gamla vänner på födelsedagar och kommenterar glatt storfiskaren eller någon av mina gamla kollegors glada festbilder. Från min sida är det däremot total tystnad. Jag ser inget sånt. Nästan. Ja, skulle någon läsa detta så hälsar jag att jag inte har struntat i att gratta på din stora dag utan jag såg det bara inte. Jag säger grattis här och nu till allt och alla både till det som varit och det som kommer. Så är det ur världen.

För övrigt kan det bli åt andra hållet. Förra helgen stannade tiden då ett facebookinlägg fångade mig som slösurfade i väntan på att reklampausen skulle vara över på TV, det var ett inlägg från en dotter till sin mor. Modern är en vän till oss. Hon hade valt att avsluta sitt liv. Sen var vi mer eller mindre vakna i två dygn, att sova var omöjligt. Tankarna snurrade. Varför, varför, varför... En person som vi känner, det känns konstigt att säga kände, som en levnadsglad och mycket lycklig kvinna. Efter att de allra närmsta fått beskedet valde barnet att dela på sociala medier. Ja, ärligt talat, det hade nog jag också gjort. Det är så man når när och fjärran vänner, särskilt fjärran. Som vi, som är i en yttre vänkrets en bit ifrån. 

För att gå vidare och försöka hitta fler positiva grejer med sociala medier så måste jag nämna min bokklubb. Den heter Barbro. Bokklubben Barbro. Något jag bara slängde ur mig en gång då vi funderadepå om vi inte behövde ett gruppnamn. Det lät liksom bra. Det finns ingen baktanke, nåt med våra namns begynnelsebokstäver eller nåt, utan det är bara det att det ligger bra i munnen. Barbro har träffats sedan april 2023. Inte så förvånande är vi kvinnor. Om inte våra meddelanden och glada tackningar för trevliga sittningar funnits i vår grupp på fejan så hade vi inte kunnat reda ut saker idag, min vän och jag. Vi har i alla fall i skrivande stund läst 16 böcker. Och diskuterat dessa. Efter att vi vädrat boken kommer andra samtalsämnen ofrånkomligen upp. Knutna till bok eller inte. Och fika och långlunch och ett par gånger till och med ett glas bubbel (löjligt ord, men alla andra säger det, så..?)

Jag försöker välja klokt. Scrollar hastigt bort arga kommentarer som alltid finns med i olika trådar där någon har tyckt något. Men ibland fastnar även jag i flödet och förundras över hur man kan hoppa på någon och starta ett mindre krig för att någon inte gillar att sticka, t ex. Jag kommer att fortsätta trots min aversion, för dess värre har jag också blivit uppmanad att marknadsföra mig via sociala medier ifall jag ska sälja nån tavla. Jag är dålig på det. Det suger, helt enkelt. 

Ja, det var det, det. Glädje och sorg. Ute snöar det och om tre minuter kommer det att ösregna. OK, det är i alla fall mars. Man kan önska vår. Februari var inget att hänga i julgranen precis. Annars åker vi till stugan i Näkten när vi vill låtsas att världen är god och att det enda bekymmer vi har är om dassdörren ska målas eller ej.

Vi hörs snart.

/E

Stugfriden hägrar och vi vill andas skog.

Med livet som insats.

Efter en dag i skogen och stugan väntar soffhäng för en lite blöt och trött hund. Inga råttor den här gången heller...