Tisdag

 Jag är uppe tidigt. I morse vaknade jag fem, låg kvar till halvsex och sedan bryggde jag kaffe. Än så länge har vi råd att dricka kaffe. En guldkant.

Jag sätter alltid på TVn på morgonen och ser nyheter blandat med lite fjoll så man får en dos annat också. I alla fall om jag styr över TVdosan och det gör jag den här tiden. Sen gick jag ut och hämtade papperstidningen. Den som från och med nu kommer var tredje dag. Samtidigt larmas om att vi tittar för mycket på digitala skärmar. Fan. Inget går ihop. Papperstidningen ska bredas ut över hela bordet och lukta papper. Nyheter ska vara underlag för smulig knäckemacka och ibland någon fettfläck från smör eller stänk från apelsiner. Så var det i morse i alla fall, så det var en bra början. 

Sen gav jag mig i kast med "Tant Valborg bar alltid turban...", mitt förslag till bokklubben denna omgång. Baktanken med bokvalet var att jag skulle bli uppmuntrad att skriva själv, jag som ältar att det var bättre förr och allra helst med alla mina tanter runt om i byn - tryggheten själv. Jag vill liksom inte att min  barndom ska falla i glömska. Jag tror att författaren till boken "Tant Valborg...", Gustav Rävjägaren Bergström, också vill att alla ska veta hur det var. Han hade också tanter. Jag känner igen en hel del, kan jag säga. Till och med Cirkelkaffet nämns. 

Jag funderar mycket över min barndom och livet i byn, varför jag alltid längtar dit och hur det liksom lugnar ner sig inom mig då jag åker dit och promenerar på "helig mark". För det känns så. Jag letar ständigt efter något. Vet inte vad. Numera är jag vän med den här längtan eller behovet. Ett tag trodde jag att jag egentligen aldrig velat flytta därifrån, men det stämmer inte. Jag vill inte bo där. Det är något annat som jag tror har funnits jämt. 

När barnen var små åkte vi ofta till urhemmet, inte konstigt alls då morsan och andra i familjen fanns kvar. Vi hällde ut dem ur bilen och sen hoppades jag att de skulle liksom indoktrineras automatiskt av den speciella doften som kom till oss då bildörren öppnades. Den jag känner än i dag. Men nää, idag rycker de på axlarna då jag frågar. Ja, den äldste som börjar närma sig de fyrtio, kan minnas ett och annat. Men när jag nystar, för att hitta en själsfrände bland de mina som kanske också känner någon diffus längtan, så kommer mest Bubblanbesöken upp och mormors vedbod. Därefter skidåkning och skateboard. Ja, men minns du inte kojan i skogen? Fisketurer till "ænnersiasjöön" och jakten på skatter i fjösskogen? Nää. Nåja, man kan inte begära allt. Men jag ska fortsätta undersöka om det finns något jag kan förmedla med text eller bilder. Jag håller på. Tills vidare ska jag läsa klart Tant Valborg. 

/E

OK, jag säger nåt om sociala medier, då...

 Är jag mer sugen på att tänka positivt nu? Det är svårt. En läkare i en TV-soffa sa en gång att man kanske kan se, höra eller läsa nyheterna EN gång om dagen. Vila huvudet däremellan och försöka göra vardagliga och helst roliga saker. Det var tal om att så många började vädra sitt allt sämre mående i en allt tristare värld. 

Jag försöker. Men som andra är man ju uppkopplad någon gång om dagen och flödet i t ex sociala medier spyr mest ur sig information om världsläget. Emellanåt får jag information om något jag uppenbarligen skulle behöva, typ kosttillskott, underkläder som håller in magen och rynkborttagning. Inget av detta kunde intressera mig mindre, men något har bestämt att jag är en presumtiv kund. 

Jag borde stänga ner sociala medier, jag ser mest skit, elaka kommentarer och ovan nämnda annonser. Men ibland får jag känslan av att jag skulle missa världen om jag gjorde så. "Alla" är ju där. Och alla mina grupper som hundträning, målarvänner, gamla bilder från Torvis i Åre... Det roar mig faktiskt. I går gick jag med i en grupp som byter pelargonier. (Är det dags att inse att man är tant?) Saken är den att internet i övrigt inte kunde få fram en pelargonsort jag jagar, en jag dödade i höstas av misstag, och saknar och vill ha.  Jo, jag fann en som sålde i England, men det känns vanskligt att beställa ett skott från England. I pelargongruppen på fejan fanns den däremot. Bingo! Kunde till och med få göra ett byte ifall jag hade nåt spännande. Det har jag inte. Bara några risiga, torra överlevare som knappast är några rariteter. Nå, återstår att se om jag kan ta hand om en liten voodoo. Den heter så. 

Vad mina vänner har för sig ser jag sällan. De uppdaterar nog inte eller så drunknar de i annons- och nyhetsflödet. Och de eviga förslagen om nya grupper att tillhöra. Min man tycks däremot se allt. Han gratulerar gamla vänner på födelsedagar och kommenterar glatt storfiskaren eller någon av mina gamla kollegors glada festbilder. Från min sida är det däremot total tystnad. Jag ser inget sånt. Nästan. Ja, skulle någon läsa detta så hälsar jag att jag inte har struntat i att gratta på din stora dag utan jag såg det bara inte. Jag säger grattis här och nu till allt och alla både till det som varit och det som kommer. Så är det ur världen.

För övrigt kan det bli åt andra hållet. Förra helgen stannade tiden då ett facebookinlägg fångade mig som slösurfade i väntan på att reklampausen skulle vara över på TV, det var ett inlägg från en dotter till sin mor. Modern är en vän till oss. Hon hade valt att avsluta sitt liv. Sen var vi mer eller mindre vakna i två dygn, att sova var omöjligt. Tankarna snurrade. Varför, varför, varför... En person som vi känner, det känns konstigt att säga kände, som en levnadsglad och mycket lycklig kvinna. Efter att de allra närmsta fått beskedet valde barnet att dela på sociala medier. Ja, ärligt talat, det hade nog jag också gjort. Det är så man når när och fjärran vänner, särskilt fjärran. Som vi, som är i en yttre vänkrets en bit ifrån. 

För att gå vidare och försöka hitta fler positiva grejer med sociala medier så måste jag nämna min bokklubb. Den heter Barbro. Bokklubben Barbro. Något jag bara slängde ur mig en gång då vi funderadepå om vi inte behövde ett gruppnamn. Det lät liksom bra. Det finns ingen baktanke, nåt med våra namns begynnelsebokstäver eller nåt, utan det är bara det att det ligger bra i munnen. Barbro har träffats sedan april 2023. Inte så förvånande är vi kvinnor. Om inte våra meddelanden och glada tackningar för trevliga sittningar funnits i vår grupp på fejan så hade vi inte kunnat reda ut saker idag, min vän och jag. Vi har i alla fall i skrivande stund läst 16 böcker. Och diskuterat dessa. Efter att vi vädrat boken kommer andra samtalsämnen ofrånkomligen upp. Knutna till bok eller inte. Och fika och långlunch och ett par gånger till och med ett glas bubbel (löjligt ord, men alla andra säger det, så..?)

Jag försöker välja klokt. Scrollar hastigt bort arga kommentarer som alltid finns med i olika trådar där någon har tyckt något. Men ibland fastnar även jag i flödet och förundras över hur man kan hoppa på någon och starta ett mindre krig för att någon inte gillar att sticka, t ex. Jag kommer att fortsätta trots min aversion, för dess värre har jag också blivit uppmanad att marknadsföra mig via sociala medier ifall jag ska sälja nån tavla. Jag är dålig på det. Det suger, helt enkelt. 

Ja, det var det, det. Glädje och sorg. Ute snöar det och om tre minuter kommer det att ösregna. OK, det är i alla fall mars. Man kan önska vår. Februari var inget att hänga i julgranen precis. Annars åker vi till stugan i Näkten när vi vill låtsas att världen är god och att det enda bekymmer vi har är om dassdörren ska målas eller ej.

Vi hörs snart.

/E

Stugfriden hägrar och vi vill andas skog.

Med livet som insats.

Efter en dag i skogen och stugan väntar soffhäng för en lite blöt och trött hund. Inga råttor den här gången heller...