Jag ska försöka lämna det hav av diarre som kommer ur munnarna på makthavare i öst och väst och samla mina egna tankar. Jag har varje gång jag tagit fram tangenterna för att anteckna något från livet, men ofta överskuggas det jag ska skriva av tankar på världen, våldet och vansinnet.
Man får pressa sig till att lyssna/läsa sparsamt på nyheterna, sa jag strängt till maken då han börjar ligga sömnlös ibland. Vi måste sköta det lilla liv vi har här och nu och ta vara på det så länge det går. Vi gör det vi kan i små protester ändå, här och var.
Idag besökte jag en ensam dam, jag kallar henne bara I här, som var en av mammas närmsta vänner. Hon har ringt mig vid några tillfällen och jag hör en ångest över det ensamma livet i hennes samtal, även fast vi pratar om annat. Det finns barn, naturligtvis sedan många år vuxna och kanske till och med "till åren komna" om man nu säger så. Men av någon anledning räcker de inte till i I:s liv för hon behöver något mer när ångesten sätter in. Hon har flyttat hem på äldre dar, tänkte sig nog närmare sin familj, efter ett liv i Stockholmstrakten. Hon ångrar sig djupt. Anledningen är att hon är en mycket aktiv kvinna med många idéer och hade nog tänkt ordna det lite livat för det äldre gardet i här i stan också. Tyvärr tycks hon ha stött på fenomenet "surjämten".
"Nää, det e ingen mejning, de går int..." säger hon sig ha fått till svar lite här och var när hon föreslagit dansaftnar, handarbetsmöten, fikaträffar och sittjumpa, till exempel. Nu har inte jag gått på djupet med var hon varit och föreslagit sina aktiviteter, men jag kommer nog att gräva lite i det. I har ringt mig ett flertal gånger om olika saker hon velat prata om som gällt mammas liv. Under samtalet har hela tiden ensamhetsångesten legat. Inte så ovanligt. Inte alls.
Av naturliga skäl haltar hälsan därtill och det har blivit en del medicinering sedan I flyttade hit. Hon berättade för mig att det var ett streck i räkningen och att hon kände sig begränsad, hon är ju bara 93...
Jag träffade I hemma hos mamma en gång för länge sen, då hon åkt från storstaden för att besöka sin gamla väninna och prata skit hela natten, som hon sa. När jag kom in till morsan i något ärende så hörde jag dem ända ut i trapphuset. De skrattades och babblades så jag trodde jag plötsligt hamnat i 70-talets glada tantfester i urhemmet. Men då var de ju sju stycken, inte bara två. När jag väl kom in satt de två tanterna på varsin sida om bordet med mat och vin och kakor och choklad och var alldeles rosiga om kinderna. Det var lite kul då morsan aldrig druckit alkohol mer än sippat någon droppe då hon blivit bjuden. I I:s handväska låg ytterligare en flaska och väntade och jag tänkte att jag nu skulle få uppleva en dekadens jag aldrig kunnat ana när det gällde min ömma mor. Ja, de hade det riktigt kul, det bekräftade mamma efteråt då hon ringde mig och sa "Kärre deg, du må kåmå hit å häämt vinflaska hu har lämne, je vejt int hur hu hadd tänkt att ma skulle drick opp ahllt deränne."
För den oinvigde i jamska språket betydde det sammanfattningsvis att jag skulle hämta vinet som blev över. Men kul hade de haft. jag minns att jag var glad för mammas skull. Hon hade ju också lämnat sitt urhem för att flytta till stan där åtminstone en av hennes barn bor och där hon tänkt sig att det skulle bli lite mer folk att umgås med på ålderns höst.
Nu tror inte jag att man bara får en stor bekantskapskrets bara för att man flyttar till en bekvämare ort att bo på då det gäller närhet till vuxna barn eller utbud av något som saknas hemmavid. Man får jobba hårt för att ta sig till en ny umgängeskrets, men det går. Jag har ofta tänkt på om jag själv skulle hamna i den situationen är kapabel att göra det jag tänker att andra ska. Men mamma fick det oerhört tomt då våra ungar flyttade ut och delvis bort från stan. Det gällde även mina svärföräldrar. Så länge barnbarnen fanns i närheten och behövde miljöombyte så gick man till mor- och farföräldrar för saft och bullar och godare godis och lite vidare gränser. Sen blir det tomt, även om vi alltid besökt våra gamlingar, som vi kallat dem, eller bjudit hem på olika festligheter eller middagar, så är det tomt och tyst sen. Kanske är det det där att man inser att man gjort sitt uppdrag nu. Vem bryr sig sen? Vi har ju inte direkt generationsboende som tradition här. Mamma vägrade tillhöra någon pensionärsförening och visade ett förakt för den sortens samvaro så pass att jag undvek att prata om det. Inte heller andra föreningsaktiviteter som skulle innebära möten med nya människor i när området. Nej, hon ville vara med sig själv. Ändå är det så att ensamhetsångesten kikade fram även där.
Jag är rädd för den. Jag kommer att vara med i allt som finns om jag skulle bli ensam en dag. Åtminstone tänker jag mig det. Tillbaka till I så ringde jag en god vän som är diakon och frågade om råd - vad gör man och vad ger man för tips till en som känner sig fruktansvärt ensam? Jag fick flera fina uppslag och tänkte att jag skulle dela med mig av dem när jag nu ändå bestämde mig för att åka till I och dricka kaffe en stund. Nog kan jag vara en fikatant någon gång ibland, men ensamhetsångest måste barnen ta tag i och hjälpa sin mor med, tänker jag. Jag tog med mig maken och åkte hem till I. Då hade hon innan övertygat mig om att hon nog var döende i alla fall. Det kan jag säga att det var hon inte. .
Vi hade det mycket trevligt en stund, hon berättade några roliga minnen från min mammas ungdom och saker de gjort tillsammans. Jag smög in lite tips om ledsagare och besök av stödpersoner i början men blev raskt överkörd av nya minnen och något annat jag känner igen från min egen mamma: att för allt i världen inte bli påtvingad sällskap av några man inte handplockat. Sen berättade hon hissnande saker från sitt jobb och drog ett par fräckisar som fick oss att rodna. Berättade att hon ville helst av allt dansa snoa en gång till och stå på ett dansgolv och hålla igång några timmar.
PRO-dans? frågade jag lite försiktigt, men då blev hennes hörsel nedsatt med detsamma och denna glada tant bytte samtalsämne. Vilket slöseri, tänkte jag, att ha den här tanten för sig själv i en lägenhet när hon borde vara en stor tillgång där fler ensamma sitter. Men det kan jag inte råda över nu, jag tänker bara på ensamheten och alla som sitter med sin oro och funderingar. Vad är det som gör att den yngre generationen helt plötsligt inte har tid för sina mor-och farföräldrar? Finns det inte ett värde i det umgänget? Ja, det är så klart svårt för mig att tänka som har växt upp med mormor och morfar i huset tills de dog hemma praktiskt taget. Det hände att jag tänkte på mamma som mycket ensam fast min familj varit där hela kvällen och sen gått hem till oss en tio minuters prommis längre bort. Men känslan fanns där. Gå och lägga sig ensam, vakna ensam, kommande dag ensam...
Ja, vi kan inte lösa allt. Jag och maken har fikat med I idag, det lär bli nån fler gång. Något litet bör vi i alla fall göra i denna onda värld.
/E
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar