Trick or treat - bus eller godis..?

I morse hade marken blivit vit och faktiskt - jag njöt av vitheten, ledigheten och känslan av att bestämma över dagen. Promenaden blev extra lång med vinterpälsad dogg som ville nosa överallt och aldrig gå hem. Jag tog inte med mig musiken i morse utan lät tankarna springa åt andra håll eftersom jag känner att skaparlusten är på väg in igen. (Otroligt! Denna tid på året!) Då måste allt läggas åt sidan och plats beredas för flödet annars kan det gå illa. Det är Tavlan. Den som jag pratade om sist. Det handlar om årets månader och skeenden. Mer säger jag inte.

Hur som helst. Jag såg några småungar som gick och struttade i nysnön. Hörde deras småprat om den kommande Skrämmarhelgen med bus-eller-godis-spring i granngårdar och tänkte på våra egna små änglar. Terroriserade dom verkligen grannarna också genom att ringa på dörrar och skrika "Bus eller godis!!??" när någon förskrämd gammal tant öppnade. Nej, jag tror att vi lyckades undvika det. Kanske var vi aldrig hemma i hyreshuset där vi bodde under tiden före tonåren. Kanske var vi hos mormor i Västjämtland. Ja, ja, Halloween har vi väl firat nån gång då jag fallit för trycket. Men annars har det mest varit busfritt. Under denna amerikaniserade helg, alltså. Tro inte att det varit busfritt alltid, ånej, det skulle varit allt för trist.

Jag kan ju bara berätta om bilden.
Det var under en av våra fantastiska semestertrippar nånstans i södra Sverige. Jag och mannen tillika barnens far lämnade gullungarna ute och gick in i ett kulturhistoriskt eldorado, ett museum, kyrkoruiner och lämningar från kloster och trädgårdar. Det var en guidad visning och vi gav tolvåringen och tioåringen i uppdrag att se efter sexåringen och åttaåringen. Intelligent och fiffigt av oss, eller hur? Nå, vi blev snart stillsamt uppmärksammade av en försynt individ att vi borde se efter barnen, kanske.

Vi rusade ut. Jorå. Det hade tagit våra små änglar tre minuter att hitta sprinklersystemet i den praktfulla och välbevarade klosterträdgården. Inte bara hittat utan även förflyttat och gjort om det hela till ett Childrens Waterworld i miniformat. Ja, resten får ni räkna ut själva, nåt vill man ju ha för sig själv.

Men vi diskuterade ju en del och sen satt den unga kvartetten på en bänk, dyngsura och eftertänksamma. Inget dyrbart hade gått till spillo och vi hade fullt upp att inte skratta under bannorna. Bus är bus.

Ja, det var bara ett minne som kom upp där jag gick i nysnön i morgonsolen.
Nu ska jag arbeta tre timmar. Sen ska jag börja på tavlan när solen är mest på g. Hej så länge.