Jaså det är höst nu

Det har jag inte märkt.
Det blir så här de perioder jag jobbar väldigt mycket. Jag har en sån period nu. Åker tidigt, kommer hem sent. Kollar mailen, frågar ungdomarna hur dagen varit, pratar med mannen under en snabb promenad - enstavigt, jag brukar den tiden bara begära tystnad och frisk luft. Sen är det datorn igen och planering av nästa dag. Det går liksom runt. Tänkte just på helgen och att jag skulle nog åka bort någon liten tur, då jag kom på att jag bokat in mig på Lördagsakademin på Jamtli. Det, mina vänner, är rekreation. Jag kommer att bli tvungen att måla. Inget annat.
Ingen som vill följa med?

Återkommer då det lättar.//E.

Några vänner...

...tycker att vi ska ha halvårsjubileum också.
Alltså, när vi flyttade från vårt trygga bostadsområde till ett vilt villakvarter bjöd vi in våra gamla grannar och vänner. Alla vi som suttit tillsammans med våra ungar i sandlådorna i regn och rusk. Grillparty varje sommar på vår gård. Nu är det tradition.

Ibland har vi varit minst tjugo personer, särskilt när ungarna bodde hemma och fyllde på med polarna. Ibland har vi varit typ sex stycken, men grillat har vi gjort i ur och skur. Och av och till har "utsocknes" visitat oss till allas glädje.

I somras fick jag det delikata förslaget att ha halvårs grillparty också. För länge att vänta med denna succé till sommaren, alltså. Nåväl, vi klappade till med den 5 december, vilket borde vara mitt i prick för ett sådant arrangemang. Med snålblåsten vinande runt benen och revbensspjällen ska vi grilla. Hugade kan ju dricka glögg till och göra åkarbrasor. Man måste ju planera en del lattjo saker nu, då jag helt plötsligt jobbar 36 timmar om dygnet med olika saker inklusive mitt normala arbete.

Vid fyratiden den 5 december tänker jag gräva fram och tända grillen.
Puss då.

Snart är det jul!

Märk väl att jag inte en enda gång hittills har klagat på hösten och mörkret. Det gjorde jag i fjol denna tid.
Det är inte så att jag ändrat mig - mina ögon behöver grönt, min själ ljuset och kroppen vad som helst över 10 grader. Nej, det är det att jag bestämt mig för att inte klaga. That´s it! Men jag håller envist kvar det somriga, det gör jag. När jag klev in i Ulrikas bil i går morse hälsade hon med: "Va! Inga kortbyxor idag!" Varpå jag bistert svarade att de nån gång måste tvättas. Jag vägde dock upp det hela med sommarsandaler på bar fot, vilket hon också uppmärksammade, som tur var. Det gäller att sprida sin filosofi.

Dessutom har jag redan planerat för julen. Det beror på att den nyligen blev rankad som familjeetta. Av den av mina söner som säger saker. Jag har så smått börjat föreslå lite olika alternativ till traditionellt firande; typ åka bort, fira på annan tid på dagen, bjuda in andra, äta annan mat (vietnamesisk wok?)...Allt detta för att våra unga snart gör andra saker, eventuellt inte ens finns hemma. Och tomten har vi ju avslöjat, så han (eller hon, eller det, i jämlikhetens tecken) kommer ju inte till oss mer, inte. Så det är heller inget skäl att bevara gamla traditioner.

Då ringde sonen och klagade över sin situation - omöjligt att få ledigt några extradagar kring jul. Omöjligt att ta sig hem till rimligt pris.
- Jag kommer att komma hem på julafton..., klagade han.
- Ja, det är väl trevligt, sa jag glatt.
Men se det var det inte. Man skulle tydligen vara hemma dagen innan. JULAFTON är ju helig! Då ÄR man hemma. Ja, så var det sagt. Och jag inser att inget går att ändra. Vill jag då ändra? Egentligen? Na, så länge vi har ungdomar som är på visit eller hemmaboende kommer det nog att vara samma gamla julgran, samma gamla smällkaramellpynt i dörrposten och samma gamla julpaket på morgonen! HURRA!!!! Just det!!! Jag har redan börjat handla julklappar! För det kom fram att det var viktigt när jag gjorde en mindre intervju med personer i min närhet.

Och sonen och flickvännen får ta sig till Trondheim kvällen innan jul. Vi åker så gärna dit och hämtar natten mot julafton. No problems. Det enda problem som kan uppstå är att dom kommer hem så sent att dom ser vem som lägger paket under granen. Och DET får ju INTE ske!

Nu ska jag baka pepparkakor!
//Eva

Ta vara på möjligheten!

Kolla.
Vi var ute med hunden och plötsligt hördes ett fniss ovanför våra huvuden. Där satt ett par unga damer uppflugna i trädet. Jag blev genast överlycklig över detta påhitt och stannade upp för att säga det också. Att det är en synnerligen god idé en solig septembersöndag att sitta i ett träd och gotta sig. Jag vet. Jag har gjort det också i min gröna ungdom. Vederkvickande för själ och hjärta, kan jag säga.

Damerna tyckte nog att jag var konstig som stannade upp och kommenterade. Som svar tog dom därför upp mobilen och fotograferade oss och frågade sen barskt var vi bodde. Nåt sånt skulle jag aldrig vågat när jag var tolv och satt i sälgen och kikade på folk som skulle ta rälsbussen till Järpen. Tiderna förändras.

Då kom min man med den goda idén att vi skulle också kunna sitta i ett träd. Inget är ju som bekant omöjligt om man nu vill ha kul resten av livet.
- Ja, sa jag, med saft och bullar, då.

Men sen kom jag ju på att vi är vuxna och föreslog i stället en påse chips och ett par bärs. Eller lite mer kultiverat: räkor och vitt vin. Fast vid lite djupare eftertanke skulle vi troligtvis bli tagna av polisen för förargelseväckande beteende i vilket fall. Då kan det ju vara bättre med saft och bullar. Och säkrare.

En fundering bara. Ifall ni sätter morgonkaffet i vrångstrupen nån dag, när ni på lokala nyhetssidan ser en bild på ett par sittandes i en tall med korgen mellan sig, mumsande på kanelsnurror. Då är det troligtvis vi.

//Eva

Men hörrni!

Himlen var blå från tretton och tjugo. Jag hade sytt klart, kastade mig på cykeln och gjorde en tur på några kilometer. Shorts och linne!
Sonen städade huset, symaskinen höll och jag fixade det med bara sju gångers upphopp emellanåt och åtta koppar kaffe och inga svärord. Fyra linneplagg till att använda!
Jag upptäckte också att världen fortfarande är grön!

Så lite som behövs!
Eva

Somliga dagar...

...är aptråkiga.

Jag struntar idag högaktningsfullt i att detta är en positiv blogg med fokus på livets och vardagens guldkanter. Den här helgen blir skittrist.

Varför? Joo.

I hallen står en inlånad symaskin vilket innebär att jag måste SY. Fatta va trist! Det finns en liten vits med inlåningen. Den tillhör skolan och måste tillbaka på måndag morgon. Alltså kan jag inte dra ut på detta mer. Den har stått i hallen sedan den 15 juni...

I tvättstugan har strykhögen växt till en meter ovanför korgen som är ett par meter i diameter nertill. Eller, ja, den är rymlig i alla fall. Jag måste STRYKA. Shit.

Köksgolvet är inte längre blankt. Det har en sidenmatt yta med viss beläggning bestående av hundhår, fotspår, cornflakes, fettfläckar samt dagen till ära småkryp från en upphittad tallkotte modell gigant. Måste alltså SKURA. Usch!

Bilen är fylld till bristningsgränsen av sopor som ska köras till den för sopor avsedda uppsamlingsplatsen. Innebär oftast en något större röjning då man ändå är i farten och sopstationen är öppen och den når man ju bara på lördagar. Typ. HAR INTE TID med det här!

Dessutom har jag varit hos doktorn och väntar provsvar som INTE kom igår utan jag får VÄNTA över helgen. Vilket bidrog till mitt missmod så till den milda grad att jag STÄLLDE IN party på tanttemat. Och en utebliven middag med vänner är bara det ett elände. Doktorn sa i alla fall att jag inte var döende precis. Han var misstänkt glad att se mig och så in i helspretta positiv att jag nog kan räkna med att leva i femtio år till. Det är för att han är norman.

Häcken ska klippas. Bilen ska tvättas. Hösten ska in och sommaren ut.

Håhåjaja. Skithelg!
Finns det då inget? Jag kan tänka mig en anings aning ljusning eftersom jag har ett jobb att göra också inför skolveckan. Jag ska läsa Strindbergs Fordringsägare och skriva frågor till texten och eventuellt också skriva ihop en vettig presentation av Strindberg och pjäs så att den tilltalar dagens ungdom. Det kan ju dock vara lite kul. Eller utmaning, skulle jag nog vilja säga. Undrar om jag är i form att göra ett bra jobb?

Tur att vädret verkligen SUGER så man kan hålla stämningen ett tag. Det tar på krafterna att vara på dåligt humör. Hoppas det är stora spindlar i källaren när jag ska stryka och att den enda synålen går av så det skiter sig med det också. Skulle va skönt. Riktigt skönt!

Släng er i väggen! //Sureva.

Höst och damm och färg och ungar och...

Skolstart och träff med eleverna innebär att annan aktivitet stannar av.
Märker jag.
Ja, man äter och sover i vanlig ordning, men sen är det inte mycket mer. Hjärnan fylls av annat. För övrigt ställde jag i ordning bildsalen i kväll efter arbetsdagens slut. Jag har en idé om att släpa runt en bildvagn och dyka upp i klassrummen för att införliva bildarbetet än mer i allt annat vi jobbar med.
"Lycka till", har jag hört i olika tonlägen på min arbetsplats. Ett tonläge från lärarkollegerna, ett från städerskorna och ett från eleverna. Och så ett från chefen förstås. Den som lever får se. Bildsalen är numera i källaren. Styvmoderligt behandlat som ämnet är, än idag. Men bildvagnen och jag vi kommer att vara i solljuset VARJE dag. Vi ska pynta varenda dörr, varenda vägg och varenda korridor.

Om jag bara kunde trolla skulle jag vilja ha tillbaka en dag i bildsalen (teckningssalen) när jag gick i åttan. Jösses, där var man jämt! Håltimmar och sovmornar, lunchraster och lektioner. Vår bildlä..teckningslärare hette Nils och jag avgudade honom och gör så än idag. Jag minns i dimman av år som gått chockrosa papper, neongröna affischer, popkonst och skrapkartong. Suck! Säger jag bara. Det var guld. Har också bleka minnen av en porslinsmålningskurs i samma bildsal på kvällstid och fick en ny vän med för vi var kära i samma kille. Vi ringdes i timmar och mamma undrade. Jodå. Det är mycket som kan hända i en bildsal.

Jag berättade det där om porslinsmålningen och kärleken för några av mina elever. Dom stirrade förfärat på mig och sa att det mest naturliga hade varit om vi hade blivit dödsfiender och hade ritat fula krumelurer på varandras porslin. Ja, vi har väl lite olika krav och önskemål här i livet. Att dela sin kärlek med någon var ju toppen! OK, hon fick honom och DÅ var det annat ljud i skällan men det är ju en annan historia också.

Ja, så blev det kväller och jag puttar undan dammet med stortån, ser att det blir sol i morronkväll så man kan följa hojåkarna till Oviken på en stunds kravlöst snack över en kopp kaffe. Jag kommer att bryta upp först, älgnojig som jag är.

Håll ut - snart är det vår!
Eva.