Kolla.
Vi var ute med hunden och plötsligt hördes ett fniss ovanför våra huvuden. Där satt ett par unga damer uppflugna i trädet. Jag blev genast överlycklig över detta påhitt och stannade upp för att säga det också. Att det är en synnerligen god idé en solig septembersöndag att sitta i ett träd och gotta sig. Jag vet. Jag har gjort det också i min gröna ungdom. Vederkvickande för själ och hjärta, kan jag säga.
Damerna tyckte nog att jag var konstig som stannade upp och kommenterade. Som svar tog dom därför upp mobilen och fotograferade oss och frågade sen barskt var vi bodde. Nåt sånt skulle jag aldrig vågat när jag var tolv och satt i sälgen och kikade på folk som skulle ta rälsbussen till Järpen. Tiderna förändras.
Då kom min man med den goda idén att vi skulle också kunna sitta i ett träd. Inget är ju som bekant omöjligt om man nu vill ha kul resten av livet.
- Ja, sa jag, med saft och bullar, då.
Men sen kom jag ju på att vi är vuxna och föreslog i stället en påse chips och ett par bärs. Eller lite mer kultiverat: räkor och vitt vin. Fast vid lite djupare eftertanke skulle vi troligtvis bli tagna av polisen för förargelseväckande beteende i vilket fall. Då kan det ju vara bättre med saft och bullar. Och säkrare.
En fundering bara. Ifall ni sätter morgonkaffet i vrångstrupen nån dag, när ni på lokala nyhetssidan ser en bild på ett par sittandes i en tall med korgen mellan sig, mumsande på kanelsnurror. Då är det troligtvis vi.
//Eva
3 kommentarer:
Hihi, ni och Astrid Lindgren.
wv är imponerad tror jag: imponi
Eller så är det en motsats till deponi.
Jag är lite höjdrädd så jag håller mig gärna nedanför med ryggen mot stammen. Men klättra på du! Jag skulle inte bli ett dugg förvånad över den där sidan i tidningen. Inte när du är inblandad ;)
Cecilia:
Ja,tänkte aldrig på Astrid. Månne är jag omedvetet påverkad?
Ingela:Det är bra att man känner sina medmänniskor, det blir mindre komplicerat så.
Skicka en kommentar