Om man själv får välja

Jaa, det blev liksom ingen lördagsakademi.

Som jag väntat och längtat. Och faktiskt på slutet planerat. Jag hade tänkt ett par tavlor, motivet fanns. Så blev det en snurrig natt. Vaknade vid tre och kände att allt inte var som det skulle. Feber, tänkte jag, och snurrade ett par varv till. Somnade om och vaknade vid halvsju. Jag skulle ju upp. Upp och iväg. Måla.

Hunden suckade då jag släpade, verkligen släpade, mig ur slafen. En promenad så är allt ok, tänkte jag hurtfriskt och steppade ut på bron. Ingen snö - men kallt. Nåja, kameran i ena fickan, hundpåsen i den andra.
- Vi går runt, va? sa jag till doggen som vet vad det innebär. Det är den längre turen på ett par kilometer. Det var så vackert allting, kameran värkte i fickan, men den kom knappt fram. Mina fingrar hade förfrusit i nyvantarna. Doggen såg inte heller ut att gilla turen runt parken. Hon surade när jag föreslog henne att jaga fåglar, åtminstone dom som samlats kring fotbollsmålet för att vaddå? Jaa, inte vet jag. Dom var där i alla fall, ett morronpiggt gäng som såg ut att ha nån sorts taktiksnack. När hunden slött gjorde en lov åt deras håll drog dom vidare. Och då insåg jag att jag höll på att frysa ihjäl.

Stapplande upp för trapporna bestämde jag mig - jag har rätt att avstå från min efterlängtade, självvalda målarhelg. Ett telefonsamtal bara så kan jag åter ramla i säng och känna efter om jag möjligen har svininfluensa. Eller i alla fall en släng av densamma.

Sov gjorde jag sen. Tre timmar. Och jag kom aldrig iväg. Inget måleri.

Men så mycket som mitt hem betytt idag kan nog ingen fatta. Jag bara älskade att sova ostört till mitt på dan. Sega på och sen åka och köpa ljus när det var sen eftermiddag. Saknade inte mitt måleri. Kände mig rik att vara hemma. Undrar vad det innebär? Det är snart midnatt och känslan släpper inte. Det är så skönt att bara vara. Att inte. Just att inte.

Eller hur.../Eva