Fullt ös - medvetslös?

Tänk att en sådan vecka kan ge så mycket energi!
Jo, det var slitigt. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag har valt det jobb jag har och de kurser jag går och den fritid jag vill ha. Sen kan man ju alltid önska att saker ska sprida sig på ett smidigare sätt. Varför allt just nu?

Mötet i måndagskväll ledde till en lösare planering av vårt kulturcafé i Hara. Krassliga och överjordiskt trötta gjorde vi mötet kort och torrt. Men bara tågordningen var klar så kändes det ok.

På tisdagen var jag på teater med klassen. Vi såg Fröken Julie, väl förberedda med läsning och diskussioner i klass innan. Vad eleverna inte riktigt hade fått veta var att det var opera. Lite försiktigt hade jag förberett på mycket sång och musik, handlingen förlagd till Afrika i kolonialismens dagar och föreställningen dessutom på engelska. Jag beundrar mina elevers tålamod. Jag fattade nada. Men det sa jag inte.

Jag har oerhört svårt för opera. Men ännu svårare för modern opera med lösryckta musikstråk utan sammanhang och melodi. Ja, ursäkta okunnigheten alla eventuellt insatta, men det känns som: jaa, jag klarade det! Nu är det gjort, färdigt, slut, överstökat. Tack och hej.

Jag såg på mina elever. Bredvid mig satt ett par unga herrar artigt lyssnande och smygtittade på sina klockor då och då. Trött? frågade jag den som satt närmast. Jo, sa han, hade man varit hemma hade man sovit nu.

Jag begrundade detta, klockan var drygt halvåtta och grabben tretton år. Men vad vet man.

På onsdagen for vi till Hara missionskyrka och hade vårt kulturcafé. Jösses, hörni. Detta fordrar ett eget kapitel. Lokalen, tanterna, stämningen, kaffepannan, 60-tal, jämtskan, kakorna....åååååhhhh. Att det finns! Vi var uppskattade, det hörde jag. Och Ingela som åkt ÄNDA till Hara för detta. Hedrande! Mycket! Undrar om detta månne inspirerar till ny novell?

På torsdagen hämtade jag andan något efter en förlängd arbetsdag. Men rapporten skulle ju skrivas. Så det blev nån timme.

Fredagen hade vi kursavslutning på Rörlig Bild. Det var ju en upplevelse. Jag tror inte jag varit så sprängfull av energi som efter detta diskussionsforum. Det var utan tvekan den mest givande delen. Det fanns kvar hela kvällen och påverkade mig så när jag i sista minuten kom in i Odensala kyrka på kvällen för att ha vernissage och bokrelease var jag nästan hög. Kände mig bara förvirrad. Det var en trevlig kväll, många ville köpa vår bok och handeln med änglakort gick strålande. Tavlorna var svårare, men om en månad vet vi mer. Dom hänger där dom hänger.

Jag hade en föreställning om att sova till tolv idag och sen möjligen plocka fram adventsmys. Men icke. Sju var jag ute en timme med hunden. Provade att vila igen men det var inte läge. Hjärnan gick på högvarv så jag klev ur bingen och petade lite till i rapporten.

Sen gick vi på krogen, jag och maken och sonen. Ja, efter ytterligare hundturer och ett par tvättstugeronder. Det släpar efter, det gör det. Ville inte laga mat. Men nu är det dags - mot förrådet!

//Eva

Guldkant på tillvaron? Vart då?

Det är kolsvart, det är vått, det är mååååånga dagar kvar tills jorden vänder åter mot solen, jag har för mycket att göra och så har jag sträckt en arm av allt släpande på böcker och inte hann jag baka pepparkakor idag, heller.

Shit! VAR är Guldkanten???

Hallå! Vad ska jag ha den här dagen till? Va? Inte ens ett litet Dagsljus trots att jag skyndade ut prick tolv med soppåsen för att se om det var läge att gå ut. Men nä. Inne på gården stod Skymningen och lipade åt mig. Jag skyndade in och kände att jag hade Mörkret hasande efter mig. Jag låste dörren. Tände kandelabern. Kokade körsbärssaft och letade Guldkanter. Men inte ens det. Sur-Eva satte sig vid datorn och surfade runt bland vädersajterna för att se om det kanske skulle kunna bli vinter nu när hojen är uppallad och jag har tagit fram halsduken och allt. Men icke. Allt slit i onödan.

Men joo, vänta nu, det behövs nog en skittrist dag för att jämna ut veckan som kommer för den blir späckad vill jag lova. Där har vi det. Så är det nog ordnat. Jag har ju bara roligheter framför mig (som vanligt) men så fort det går trögt blir jag besviken.
Måndag: möte och genrep med Gloria Mundi
Tisdag: teater med eleverna
Onsdag: kulturcafé med Gloria Mundi i Hara
Torsdag: jobbar länge
Fredag: Margareta och jag har release på vår bok Änglar anamma i Odensala kyrka och jag ställer ut akvarellerna till boken och några till. (Nervöst, ja.)

Guldkanterna ligger på hög och väntar. Men det blir tajt. Därför måste man väl tilldelas en skittrist dag. Så inte man kvävs av roligheter. Skit i regnet och det svarta. Sover en stund i stället.

/Eva
(PS. Jo, mina kids, ni är ju alltid Guldkanter, men ni har ju fullt upp att leta era egna. Annars skulle vi ju ha ständigt fredagsmys och det går ju inte.)

Konsten att inte umgås.

Stenhård disciplin, det är det som gäller.
Ska jag fixa detta att plugga och jobba så gäller planering, fokusering och fullständig avskildhet tidvis. Som till exempel nu, då jag helt ensam myser i det ljusgula rummet med domkyrkan som närmsta granne. Myser så till vida att jag slängde i mig en synnerligen spartansk middag, rakade undan allt från skrivbordet och plockade fram tegelstensböckerna. Datorn. Kameran. Kortläsaren. Anteckningsboken. Allt detta byggde jag upp till en mur så att domkyrkan försvann och så satte jag igång.

Ring inte. Jag har inte tid att svara.

Så här vill jag ha det. Jag har bestämt det. Jag vet - jag älskar nya människor och all inspiration det ger mig. Men tyvärr, denna gång ska jag inte inlåta mig i gängbildningar, spännande diskussionsforum, fikahäng eller bara socialt skitsnack. Nä, likt en mullvad ska jag disciplinerat renskriva anteckningar, dokumentera och skriva rapport. Lätt som en plätt. Man bara bestämmer sig!

Suck.

I bildsalen sitter troligen just nu ett antal trevliga typer som varit på krogen. Dom skulle ha med sig lite goda ostar och nån vinskvätt, måla, diskutera och planera nästa aktivitet.
- Nästa vecka vi ses kommer du inte undan, skrek dom efter mig när jag gick. Då ska vi ha glögg och pepparkakor och du kan ju alltid ta med dig bokhögen så kan vi hjälpa dig.
- Då ska fördjupningen va klar, halvvägs i alla fall, försökte jag dämpa deras glädje över livet, julen, pluggandet och alla färgburkarna.
- Den skriver vi ihop samma kväll! tjoade dom på.

Jag gick, jag som inte ska umgås, allt medan dom sprang omkring och plåtade allt och allas alster. Märkligt att det alltid blir en sådan dynamik i sådana här grupper. Ingen känner varandra utom möjligtvis ett par stycken. Alla åldrar och landsändar är representerade och spridningen på sysselsättning lika olika. Trots det, eller tack var det, så blir det genast en enorm samhörighet över svåra bilduppgifter och examinationer. Feedbacken och respekten för varandras arbeten är skyhög. Den som har bebis med sig har genast 28 villiga barnvakter och den som inte kan blanda till rätt grå nyans har genast lika många engagerade tipsare. Otroligt.

Tja. Det blir nog så att jag offrar en kväll bakom bokhögen och byter domkyrkan mot fängelseutsikt och deltar i glöggpartyt. En pepparkaka eller två så kanske jag blir mer medgörlig och vill umgås. Tror vi.

Slut på rasten// Eva

Postorderfirma startas om tjugo år.

En tjurig förkylning håller mig på mattan.
Nerbäddad i sängen har jag läst en bok som jag fick av Maud - Potensgivarna. Den handlar om ett par damer mellan 70 och 80 sisådär som startar en postorderfirma för att sälja potensmedel. Jag gillade boken. Inte för att den var särskilt bra skriven. Svensklärare som jag är blir jag lätt störd av vissa saker, men om man lämnar denna arbetsskada åt sidan, så tycker jag MYCKET om stämningen. Jag gillar att befinna mig på plats, och det gör man verkligen i denna lilla roman.

Jag såg helt plötsligt mig själv som äldre dam i gott sällskap med likasinnad som har idéer och framtidstro. Som har vett att njuta av det enkla, det naturen och livet ger, det vardagliga och slentrianmässiga och tillvaratagandet av det som man vill spara; allt från saker till traditioner. Boken är full av värme och humor och man förlåter snedstegen. Jag känner igen en hel del och undrar var jag själv kommer att hamna och hur det blir då. Innan man vet ordet av är man där.

Ja, oroa er inte, jag kommer troligen inte att starta tillverkning av potensmedel. Om tjugo år har säkert vetenskapen gjort behovet av ett sådant överflödigt. Men en titt i tidningen, precis som damerna i Potensgivarna gjorde, kan ju lätt ge en fingervisning om vilken typ av postorderfirma som torde vara gångbar. Just nu gäller det att spå sig eller att kapa av en bit av baken alternativt magen för att få en plattare dito. Kapningen sker med antingen piller, operationer eller mystiska remmar som vibrerar bort delar av kroppen.

Vad kan vara gångbart om tjugo år? Jag kan behöva tips från allmänheten så jag redan nu kan börja planera. Jag kommer säkert att bo kvar i vårt lilla hus och det finns också viss risk (eller hopp om?) att nyinflyttade grannar indirekt kan bidraga till mina idéer. Precis som i boken. Naturligtvis kommer min firma att finnas enbart på nätet. Absolut måste det vara ett piller av något slag, något jag kan koka ihop själv. Jag ska redan nu börja bunkra socker och glukos så jag kan ha detta till hands när behovet sätter in och jag behöver tjäna en hacka. Folk är tydligen beredda att betala vad som helst för att någon annan ska göra om deras liv.

Jaa, jag fick en massa idéer i alla fall där jag låg och snorade och läste. Inget ont som inte har något gott med sig, bröder och systrar....

/Eva

Tomtemask och monstermask

Halloween.
Det har varit rätt dämpat kring denna skräckens helg i år. Eller beror det på att barnen i kvarteret inklusive vårt eget gäng har växt upp till sofistikerade helgfirare med andra vanor än att skrämma grannar?

Vi har i sanningens namn väl aldrig haft nåt riktigt Halloweenparty. Jo, jag har minnen från någon orange helg med geléspindlar på bordet och en ny läsksort med pumpor på. Vi hann liksom inte riktigt med, tror jag. Halloween kom när våra barn var i början av skolåren och jag har någon bättre bild på David då hans annars så änglalika och rara lilla ansikte ser ut som något som är uppgrävt och hårdsminkat. Måste ha varit en monsterfest. För övrigt hyllar jag gärna det mångkulturella och hoppas på ännu fler jippon som innebär att man får klä ut sig. Sätta lite färg på tillvaron.

När jag var liten var det mest till tomte man klädde ut sig. Vi var inte ens påskkärringar. Det var inte modernt då. Men jag minns att mammsen hade en trevlig tradition att vi skulle gå till ett par av familjens vänner och tomta med små julklappar varje år. Jag minns särskilt en gång då vi stod och slog in en pytteliten docka och en pytteliten bil i två paket. Jag och lillebror skulle gå ensamma av något skäl. Jag kände ett högtidligt och stort ansvar för att vi själva skulle bära julen med oss till vännerna.

Vi gick och gick, svettades under masken och funderade på huruvida vi skulle kunna dricka den saft vi alltid blev bjudna utan att ta av maskerna. I första huset klarade vi det. Lämnade paket till den ljuslockiga prinsessan som låtsades att hon inte kände igen oss, drack saft med sugrör genom det lilla munhålet i masken och åt hemgjord teaterkonfekt. Nästa hus. Slängde in bilpaketet till en liten krabat och tackade snabbt nej till polkagrisarna. Vi var rädda för hunden. När vi slutligen kom till tant Gitta, för att lämna vår julgåva, fick vi rådet att vila och ta av de svettvåta tomtemaskerna. Åh, jag minns att det var som en lättnad. Kunde man det? Ta av sig? Men då blev man ju ingen överraskning? Va? Julen tog ju halvslut? Men tydligen blev det jul ändå och så drack vi saft igen och åt kakor utan att få skägg i munnen. Ändå, minns jag, tog vi på tomtemaskerna för att inte prinsessan skulle se oss när vi gick förbi hennes hus. Då kunde vi ju ha förstört julen totalt för henne och det var ju inte tillrådligt.

Undrar om ungarna idag har samma ansvarskänsla när dom ringer på dörren och sträcker fram kannor, koppar och korgar för påfyllning av godis. Annars kommer det surt tillbaka. Hot om repressalier finns alltid med. Påskhäxorna är mindre aggressiva, dom bara ler sött och man förstår att det bara finns vit magi. Den här Halloweenhelgen hade jag starkt funderat på att själv klä ut mig och sitta på pass innanför dörren. Jag hade gärna velat skrämmas genom att själv skrika bus eller godis och sen sett vad som hänt då. Hade jag då fått ett par kilo surt förvärvade karameller efter mil av trampande innanför svettiga masker? Eller hade de stackars små monstren gett upp och darrande sagt "bus" eftersom de inte haft tillräckligt med godis i korgen ännu? Hade det gett mig privilegiet att få spela hartsfiol på deras fönster under natten? Det hade varit skoj.

Till nästa gång ska jag nog vara beredd.
Eva