Äntligen påsk!

Men är det inte för underbart!

På gården ligger den forna julgranen och väntar på att bli bortkörd den dagen husbonden samlat ihop tillräckligt med skräp för att köra ett storlass. Just som jag såg den bruna barrlösa pinnen fick jag en idé: recycling på hög nivå! Vi ska ju ha ett påskträd, det har vi alltid haft vid bron! Tradition sedan barnen var små och uppskattade färgglada fjädrar och godispåsar och vi hemgjorda påskkäringar och skolpysslat påskpynt.

Sagt och gjort. Jag vidtalade maken som som alltid supportar mina idéer med hurrarop.

Så om ni ser en begagnad julpinne vid vår farstukvist pyntad med fjädrar och bjäfs så är det planerat och med tanke på god återvinning och naturligtvis med respekt för allemansrättens förbud mot att avverka i onödan.

Själv rymmer vi till Hovde.

//E.

Earth hour och Lysfest

Jordtimmen - har ni släckt?

Lustigt vilka flashbacks som kommer helt utan föraningar. Jag transporterades plötsligt 45 år bakåt i tiden (rätta mig den som vet mer!) och hamnade på en Lysfest i Björnänge. Festen hölls för att få ihop till väglyse på byvägen genom Björnänge och jag minns att jag hade en vit skjorta med manschettknappar gjorda av vita och röda pärlor.
- Vilka fina! sa en okänd nykompis och pillade lite avundsvärt på mina ärmslag.
- Jaa, minns jag att jag sa, och blev nyfiken på denna lilla fräkniga tjej som jag aldrig sett förr. Minns att jag tänkte att hon måste vara väldigt mycket äldre som vågade prata med mig. (Minns också att jag inte gillade mina manschettknappar).

Det var hon nu inte, visade sig sig senare. Men det är en annan historia. Dock minns jag att vi sprang, kan höra ljudet av springande barnskor, sorlet av vuxna som pratade, lukten av kaffe och cigarettrök. Det var ljust, en takkrona av ett gammalt hjul fyllt med lampor, det var serpentiner och det var påsar med en russinask, en tablettask och kanske ett äpple? Jag har ingen aning om vad som skedde, men underhållning var det. Och det jag särskilt minns, det var allt detta ljus!

Jag hade roligt! Och som vi jobbade för att få ljus! Och som vi kämpade senare för att få ljus på resten av vägen, hemma genom byn några kilometer längre bort. Revyerna avlöste varandra och väglyse blev det också. Men sen då?

Alla dessa roliga fester, förväntningar och ljuv eftersmak. Och sen när lyset väl var där... då slutade det.

Ikväll undrar jag - tänker alla på hur det var när vi jobbade för väglyset? Och hur bra vi har det? Och släcker ni så att vi bidrar till lite sparande av energi?
Bara undrar. //E.

Recept på skitväderdag i Hovde.

Vad det är skönt att vara vuxen och bestämma!

Vi for till fjälls för att det var dags med en helg utan att jag arbetar eller pluggar. Men jag åker inte utan böcker, datorn, akvarellskrin och, tro det eller ej, pärllådan. (Bokmärksasken har på senare tid blivit utbytt...)

Någon typ av hantverk bör utföras mellan övningarna i pisten, tänkte jag. Vi installerade oss i en husvagn som bjöd på en endaste liten ynka grad värme eftersom något överhettningsskydd löst ut. Men skit samma, elektrikern fixade det och sen pulade vi in alla grejer och jag upptäckte till min fasa att vi glömt mjölken och insåg att morgonen skulle bli tuff utan kaffelatte.

Vi tog på tröjor och ullstrumpor och öppnade whiskyn. Sen sov vi gott eller i alla fall bitvis för spöregnet väckte mig av och till. Tanken på att fara hem var inte långt borta i morse kan jag säga, när jag och doggen tog en powerwalk i tråkvädret till affärn som var stängd.

Men så kom vi på den ljusa idén att ingen annan än vi bestämmer så vi skiter i skidåkningen. Man kan ju
1. läsa en bok eller två
2. skriva en berättelse
3. ta en långpromenad bort till Bydalen för kropp och samvete
4. gå ut och äta

Och så tog vi bilen till affären och köpte mjölk! Snacka om GÖRLEDIG.
Livet är toppen! Alltid!
//E.

Skrivardag och vårdagjämning

Vi samlades hos Maud idag. Skrivardag - denna oas i mitt liv.

I morse när jag öppnade dörren och klev ut på bron övervägde jag att ta med kaffekoppen och läsa tidningarna ute. Det är den där vårluften med den där vårlukten. Omisskännlig.

Ni vet: jord, lera, vårregn och smältande snö. Men jag hasade mig in igen på den ogrusade och halkiga lilla stigen från postlådan och till brotrappan. Insåg att jag ändå måste bylsa på mig för att sitta ute i arla morgonstund och grannen skulle tro (eller möjligen få bekräftat) att jag är en underlig figur med udda vanor. Det var bara det att det råkade vara vårdimma också, något jag älskar! Och i allt detta skulle jag köra nästan fem mil för att komma till Måddans inspirerande hus. Va mysigt!

Det är faktiskt inspirerande. Vissa platser tycks vara hemsökta av en vänligt sinnad skrivarande. Den finns hos Maud, det är säkert. Så fort vi kommer innanför dörrarna så börjar bokstäver, ord och meningar att regna över oss. Idéerna riktigt kryllar runt våra fötter och vi drunknar nästan i kreativitet. Utanför huset fortsatte vårdimman att svepa in oss och våra fantasier.

Nu är jag hemma igen, väl medveten om att planerna för kvällen var att plugga. Men det har ännu inte hänt, skrivarlusten sitter i och då kan man inget annat göra än att bejaka idén... Plugget får vänta. Åtminstone till midnatt, sen får vi se.

Det är en hel dag kvar av helgen. Morgondagen lovar sol och jag ska nog gå ut och lukta på våren, men sen ska jag skriva vidare. Innan idéerna tonar bort i dimman.

Mot våren hörni! Och stort tack till Maud som låter oss vara i hennes hus! Och bland skrivarandarna.

Att minnas ihop.

- Jag tänkte dra en sväng till Åre och kika runt lite.

Sade son nummer ett som man typ aldrig träffar. Jag fick följa med eftersom jag anmälde mig som intresserad då han samtidigt sa att han fick väl fara själv eftersom alla jobbar och "allt vad ni håller på med" om dagarna. Jag påminde om viss ledighet från min sida under ett par dar och han nappade på det. På ett villkor: jag fick inte skrika och tjoa om hur han körde.

Jag har inte skrikit och tjoat, jag har haft väldans trevligt. Inte så ofta man får chans att prata i fem timmar med den som för sex år sen lämnade boet för gott och sedan dess varit en mycket sällsynt fågel. Det var raka spåret hem till byn där han konstaterade att vädret var sämst och att inget fanns att dokumentera i minnesbanken, som han sade, min fotograferande son. Men han dröjde sig kvar fem minuter vid mormors gamla hus och funderade precis som jag hur man kan ta bort en halv skog, en hel kulle och schakta om världen.

Varför berättar jag detta? Jo, för det är intressant att betrakta minnen som vi har gemensamt fast i två olika generationer på två olika sätt. Jag ser mina saker, han ser sina och vi reflekterar olika över det. Ibland blandar jag ihop det och vet inte om det är barnens eller mina minnen. Inte hade dom högkvarter i gropen bredvid fjöset? Dom hade nog kojan närmare huset skulle jag tro. Och inte var den byggd med kvistar och en redan rotad gran som stomme utan jag vill minnas nåt med trägolv och vaxduksvägg.

Nåja, i alla fallen var jag där som biträdande arkitekt, om man nu kan vara det. Undrar om dom vet, dom som har möblerat om världen, att dom har schaktat bort ett par högkvarter, hemliga klubbar och saft- och bullkojor....

Klart är att vi båda minns våra kojor, dessa tillflyktsorter, oaser och nödvändiga gömställen. Kanske kan man få skadestånd? Jag ska prata allvarligt med sonen om detta. Det ska jag.




/E.

Nasses taxi?

Alla som har varit i Härnösand och i närheten av universitetet vet säkert var Universitetsbacken är. Det är den där korta mördarbacken bredvid biblioteket. Mycket brant och tidvis halkig förstås.

Jag klättrar uppför den där backen varje morgon då jag är där. Nu sist upplevde jag något just där som färgsatte hela resten av veckan och det sitter i än. Något väldigt roligt och livsbejakande! Jag ska berätta.

Det hade snöat och blåst under natten och Universitetsbacken var definitivt inte plogad. Man kunde skönja två spår i snödrivorna. Jag förberedde mig på klättring så nära väggen till biblioteket som det gick. Att ta en annan väg runt hela kvarteret skulle ha gjort mig rejält försenad. Då ser jag en mamma med en dubbelbarnvagn på väg nerför branten. Hon slirar hit och dit i de nästan halvmeterdjupa snödrivorna, kämpandes för att hålla kvar och hålla emot vagnen. Det ser rätt farligt ut. Längst fram hänger en unge som av ansiktsuttrycket att döma tror att hon är på tivoli. När ekipaget kommer närmare ser jag att barnvagnschaffisen är Sabine. Hon ser så otroligt glad ut, precis som hon också är på tivoli. Det var nog det roligaste hon gjort den dan! Inte bryr hon sig om mina bekymrade undringar om att det måste ha varit en pärs att ta sig nerför branten.
- Vi ses om en stund! säger hon glatt.
Innan jag hinner påbörja klättringen ser jag nästa halsbrytande övning. En man med portfölj, beige rock och hatt och CYKEL! Nerför! Tänk er vanlig herrcykel i opistad puckelpist. Jag står stilla, beredda att ringa SOS. Men han klarar det och när han kommer närmare ser jag samma tivolileende som Sabine hade. Ja, man kunde nästan vänta att han skulle kliva av och släpa upp cykeln för att göra om resan.

Slagen av denna livsglädje inför forceringen av en oplogad, näst intill oframkomlig backe, stretar jag framåt och uppåt. Då möter jag en älde dam. Hon ser ut som en professor, såna man kan väntas finna på ett universitetsområde. På högklackade stövlar och med vevande armar för att hålla balansen SKRATTADE hon hela vägen ner mot mig. Återigen en tivolibesökare!

Dagen fylldes av solsken förstås. Inga sura miner över en oplogad vägsnutt. Det var nästan så att jag önskade att snöröjaren skulle låta den vara kvar åtminstone till lunch. Men tyvärr var den borta vid det laget.

Jag refererade genast till min absoluta favoritbok, alla kategorier: Nasses taxi. (Om ni har missat den så måste ni reparera skadan snabbt för det höjer garanterat er livskvalitet att äga denna bok!) Nasse är så glad. Han har en skottkärra som han hittat och i den kör han folk och fä som behöver en taxi. Mannen på cykeln påminde mig om lärarn som Nasse kör. Citerar direkt ur boken:
"Stationen ligger åt andra hållet. Det är inte så mycket nerförsbacke, det syns knappt men det känns. Det går lätt att köra lärarn, fast han är stor.
- Huj vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse, skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?"

Sen tippar Nasse av lärarn vid stationen så han dimper i backen och slår huvudet. Men han fnissar och säger att det var en skojig färd och betalar Nasse. Ja, sen finns det en hel del andra roliga händelser, men alla har de gemensamt att man blir så glad och lycklig av bild och text. Lika glad som jag blev av de galna Härnösandsborna(?) som glatt kastade sig utför stupet.

Vill ni läsa boken? Om inte annat för att få veta varför Nasses taxi bara funkar i nerförsbacke... Min store idol Sven Nordqvist har skrivit och tecknat. Med glädje rekommenderar jag er detta.
Gå ut i snön nu! // E.