onsdag 10 mars 2010

Att minnas ihop.

- Jag tänkte dra en sväng till Åre och kika runt lite.

Sade son nummer ett som man typ aldrig träffar. Jag fick följa med eftersom jag anmälde mig som intresserad då han samtidigt sa att han fick väl fara själv eftersom alla jobbar och "allt vad ni håller på med" om dagarna. Jag påminde om viss ledighet från min sida under ett par dar och han nappade på det. På ett villkor: jag fick inte skrika och tjoa om hur han körde.

Jag har inte skrikit och tjoat, jag har haft väldans trevligt. Inte så ofta man får chans att prata i fem timmar med den som för sex år sen lämnade boet för gott och sedan dess varit en mycket sällsynt fågel. Det var raka spåret hem till byn där han konstaterade att vädret var sämst och att inget fanns att dokumentera i minnesbanken, som han sade, min fotograferande son. Men han dröjde sig kvar fem minuter vid mormors gamla hus och funderade precis som jag hur man kan ta bort en halv skog, en hel kulle och schakta om världen.

Varför berättar jag detta? Jo, för det är intressant att betrakta minnen som vi har gemensamt fast i två olika generationer på två olika sätt. Jag ser mina saker, han ser sina och vi reflekterar olika över det. Ibland blandar jag ihop det och vet inte om det är barnens eller mina minnen. Inte hade dom högkvarter i gropen bredvid fjöset? Dom hade nog kojan närmare huset skulle jag tro. Och inte var den byggd med kvistar och en redan rotad gran som stomme utan jag vill minnas nåt med trägolv och vaxduksvägg.

Nåja, i alla fallen var jag där som biträdande arkitekt, om man nu kan vara det. Undrar om dom vet, dom som har möblerat om världen, att dom har schaktat bort ett par högkvarter, hemliga klubbar och saft- och bullkojor....

Klart är att vi båda minns våra kojor, dessa tillflyktsorter, oaser och nödvändiga gömställen. Kanske kan man få skadestånd? Jag ska prata allvarligt med sonen om detta. Det ska jag.




/E.

2 kommentarer:

Evas blogg sa...

Ja tänk så många minnen som finns där i markerna. Som bara försvinner när någon maskin far fram. Är det huset du växte upp i? Vad fint att ni fick en heldag tillsammans!

eva sa...

Jo, det är mitt barndomshem. Och nånstans där ungen finns, fanns också våra kojor...
Vi hade en toppendag!

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...