Happy Valborg!

Valborgsmässoafton, vilka minnen det ger!

Jag läser i Evas blogg och blir påmind om en hel del Valborgar. Det är något speciellt med den dagen, fast jag inte tycker att vi firar den särskilt i min familj nu för tiden. Det brukar vara läge för premiärtur med hojåkarna, det brukar vara läge att åka runt och titta till ungdomar och det brukar vara oläge för doggen så man får kura i soffan med henne och hålla för öronen medan bomberna regnar över huset. Men annars - tja, det är ljust och fint...

När jag var en liten och städad flicka fanns en braseplats hemma i byn. Tror att den finns kvar än i dag på samma plats. Jag minns mycket väl när vi gick på majbrasa. Det var allt lite spännande det, eftersom det inte hände så väldans mycket omkring en. Underligt nog minns jag som att det alltid var mörkt. Det måste ha varit rätt sent, alltså.

Vi glodde på den heta brasan, mamma babblade med andra mammor, dom som brukade vara fulla var fulla och så var det ettöresbomber under tanternas kjolar. Brorsan gillade Tigersmällar och Kinapuffar och jag hatade smatterband och små jävulska saker som illskrek och kastade sig runt på backen. Där var vi och hade kul, för det minns jag som att det var. Och inte minns jag något fika eller skönsång, men det kan det ju ha varit. Som kronan på verket tog brorsan och jag på stövlar och cyklade till brasplatsen dagen efter och letade fint skräp efter bomber och smällare. Då regnade det alltid och marken var varm där vi gick omkring i askan, samlandes skräp i en påse. Särskilt minns jag när jag hittade en etikett från en ask, som var ljusblå och hade en bild av Fuijiama (tror jag) och körsbärsblom på. Den sparade jag i ett litet rött fodral flera år.

Senare Valborgsaftnar dansade man ju. Ordentligt. Och pussades bakom huset. Om jag skulle gräva i dagböckerna skulle jag hitta ack så intressanta Valborgsmässoaftnar, för jag har tidigt förstått att aftnar bjuder på bättre nöjen än en sketen bonnlördag i början av oktober. Det gäller att ta vara på det roliga i livet.

Jag minns Valborgsmässoaftnar med t-shirtar och Valborgsmässoaftnar med skoteroverall. Och så fick vi barn och så fick dom gå till brasan med oss och suga in atmosfären och fortsätta traditionen. Majbrasan fanns mitt på fältet och alla polare och grannar var där, det var lite sång, det var hamburgare och det var fel personer som var fulla. Jag minns en frusen illbatting på femton som satt på en bänk i snögloppet och huttrade. Under bänken låg ölen som han nyss skränat över, morsan och farsan hade vinglat iväg för länge sen. Och jag som stått och stekt hamburgare tryckte i honom ett par såna och hoppades att han skulle gå hem och sova sen. Han var inte kvar då vi plockade ihop grillen.

En annan Valborg var det varmt, solen stekte och det blev aldrig mörkt nog att skjuta raketer, tycktes det. Vi stod vid sjön, hade åkt med motorcyklar och en unge på pallen. Och det var fler ungar runt alla våra hojar än runt brasan.

Vad gjorde vi då ikväll? Tja, jag kollade att den Valborgsfirande prinsessan hade en fungerande mobil och stränga order att ringa oss vid behov. Vi åt en god middag och sen tog vi med farmor på en gemytlig biltur runt viken - den sväng jag brukar ta med hojen på vårens första. Det spöregnade som f*n och vi såg max fem personer runt brasorna vi åkte förbi. Så vad ska jag minnas från denna Valborg? Hm, jo det blir nog att jag INTE tagit fram hojen fast det varit snöfritt ett tag. Det är något otroligt minnesvärt!

Pussokram då.//E.

Sol på stammarna...

I gårkväll slängde jag mig på sängen medan potatisgratängen mjuknade i ugnen. Jag låg där och glodde ut genom fönstret i en upp-och-ner-vinkel. Efter en rätt gråtrist dag med snö och regn om vartannat hade det plötsligt blivit sol. Och, lyssna nu, när solen lyser på trädstammarna, då händer något inuti mig som är oförklarligt.

Det är positivt, alltså, jag får inget anfall eller så. Utan jag minns något diffust som gör mig alldeles salig. Exakt vad kan jag inte säga men det har med något att göra som hände då jag var sju. Kanske. Eller tio, sådär.

Jag tror att jag hade en väldig tur som växte upp utan allt för stora medel och i en rätt informationsgles värld. Omhuldat och bekymmerslöst. Minns bara att jag hade en enda het önskan och det var att äga en häst. Tyvärr var och är jag rädd för hästar så önskan gick lite stick i stäv med vad som var verkligt. Däremot blev ju fantasin min ständiga följeslagare och den finns med än. Fantasin har inga gränser, som tur är. Därför var jag även hästägare och minns tydligt mig själv i flygande galopp mellan vedboden och baksidan av huset med siktet inställt på skogen med sol på alla träd. Och jag minns njutningen av att vakna och veta att jag kunde ta en ridtur.

Det där med fantasin och solen på trädstammarna hör ihop. Mina ögon har alltid sökt det som är vackert att titta på. Jag är svag för vackra konstbilder, färger och mönster som alla vet. Jag hittar det mesta ute eller i böcker. Jag har massor med foton med sol på trädstammar. Men det går aldrig att måla fenomenet. Kanske nån verkligt superduktig konstnär kan få till det. Men jag tror inte att det duger åt mig i alla fall, för det är något annat som hör ihop med det hela som jag inte kan förklara. Ibland kan det ta flera timmar av hjärnverklsamhet för att klura på detta.

Det är något som liksom finns men som glider undan när man närmar sig. Ibland kan jag tro att jag fått fatt i det där, känslan, upplevelsen, intrycket, vad det nu är. Men så försvinner det igen.

Hur som helst så tror jag att jag fick något när jag var liten och "slapp" frotteras dagligen med alla erbjudanden och all information eftersom det helt enkelt inte fanns till hands. På gott och ont. Att ofrivilligt hamna i valet att gå ut och leka i skogen eller att gå ut och leka vid sjön är nyttigare än vad som serveras ungarna idag. Tjurigt håller jag fast vid det. Jag tror faktiskt att mer fantasi och kreativitet föds där människan får lov att vila på ett icke artificiellt sätt. Jag njuter fortfarande av att kunna se sol på en sjöbotten, ni vet den där guldbruna färgen som uppstår. Eller olika gröna nyanser på gräs beorende på tid på dagen. Och sol på stammar... Jag byter gärna bort en fantastisk film. Det går inte ens att jämföra.

Jaha, det var en lång omväg eller utläggning varför jag njuter av sol på trädstammar. Men nåt är det. Och en sak till, det måste vara vår eller sommar. Annars gills det inte. Tänk på det, du.

//E.

Osope, obädde och ogjort.

Lång lat skön söndag följd av lång lat skön lördag.

Inga läxor gjorda, nu har jag en massa jobb utöver jobbet att fixa på en dryg vecka.
Inga gardiner strukna, nu har jag samma gamla..nä, inte julgardinerna, men nästan.
Inga golv tvättade heller, ingen idé med en hund.
Ingen altan städad, det får vänta tills det är varmare. Städad altan = utomhusmiddag.
Ingen motorcykel provkörd. I fjol frös jag ju fast och maken fick bryta loss mig.

Tja, men jag lever ändå och har hälsan. Åkte till Rödöbron och tog fina bilder på Hemliga Hawaii. I stället.

Skrivoförmågan ligger som ett fett gammalt vaddtäcke över mina tankar som vill ut.
Det är jobbiga perioder. Men om en vecka kanske det är borta...

Hurra för Livet!
//E.

Och...

...ner kom hon.

Det kändes rätt bra idag. Tog mig ner med belåtenhet efter sju åk. Det första vill jag inte ens tänka på.

Höjdskräck, fartskräck, snöblind och förlamad. Skräckslagen bestämde jag att jag ALDRIG mer skulle åka skidor. Men ner kom jag ju. Och med tiden, solen och makens hejarop så ok, då. Min skadade fotled är dubbelt så fet men what the f*, som hårdingarna säger. Jag kommer att jobba vidare på saken. Nåt är det. Annars skulle folk inte betala. Är det inte kul så ska det bli!

//E.

Undrar om jag är envis?

OK, jag är född och uppvuxen i Åre och håller mig på plats i länet för att jag trivs. (Jag tog mig ju aldrig till New York, så...) I och med detta följer också att man måste åka skidor alternativt försvara varför man inte tycker det är kul. Det har jag gjort i hela mitt liv, försvarat alltså, sedan en överidiotisk händelse då jag var tolv år. Jag nämner inga namn, det är ju som bekant en positiv blogg och dessutom riskabelt att hänga vissa, men i alla fall. Hur som helst, jag svor på att aldrig sätta en fot i en skidbacke efter det och längtade efter att jag skulle få bli vuxen och själv bestämma vad jag gillade och inte.

Nu blev det ju inte så. Jag har ju en bror som jag mer än gärna tillbringar tid med och vi åkte några säsonger med behållning, helt enkelt för att han gillade att åka skidor och ville jag umgås så var det bara att sätta igång. Behållningen var just umgänget, solen, den mer bonniga och oflashiga stämningen i backen på andra sidan och så naturligtvis att jag bestämde själv. Sen flyttade jag till stan och hade ingen särskild längtan till pisten.

Sen kom ungarna och självklart blev det en hel del åkande igen. Ungar ska vara ute och det gäller att hitta saker som alla kan göra ihop så länge det går. Men dom växer ju som bekant upp och snart kunde man ju glömma att man skulle hänga på dom där små liven som försvann långt ovanför trädgränserna och sen återfanns flera timmar senare på parkeringen, brunbrända och stjärnögda. Förundrat såg jag på. Jaha? Kul för dom.

För någon vecka sen kom plötsligt något över mig - är det inte roligt att åka skidor ändå? LITE kul, är det väl? Va? Jag glodde mig själv i spegeln och sa bestämt ifrån att det måste finnas något som gör att folk betalar miljoner för att åka fort utför på ett par bräder i stället för att skida runt på sjön eller i spåret. Nu tyckte jag nog att min spegelbild hade något skeptiskt i blicken, men det struntade jag i.

Igår var det en strålande dag, sol och vår i luften. Och vi åkte skidor. Det vill säga jag tog mig ner, trots femton års paus från pisterna och maken gjorde mig sällskap. För att ringa polis och brandkår om jag bröt mig eller nån annan, för den delen. Kul? Nja.

Vaknade idag med träningsvärk och känslan av att ett dagsverke ska klaras av idag med, sen måste jag ägna mig åt plugget resten av veckan. Men jag ska åka skidor idag med. Det ska jag. Hur envis är jag? Det vet jag inte riktigt än. Sånt beror på. Går det att ändra på en djupt rotad olust och ovilja? Jag skulle inte vilja bryta en arm eller ett ben så här innan hojsäsongen, kan jag lova, för långturen hägrar, asfalten är framme och mekanikern har börjat jobba med det som ska göras.

Mot backen! Med glädje.
Sade hon sammanbitet och återgick till sin frukost på ägg och apelsiner.
//E.

Glad Påsk och lite till...

En gång för länge sen gick jag på stan en skärtorsdag, kanske för att köpa nåt till påskäggen. Då hörde jag glada barnröster och såg ett gäng påskhäxor och påskgubbar komma i en liten parad längs gågatan. Jag gick åt sidan och tittade. Kameran var med då som nu. Och plötsligt, mitt i det stojiga karnevalståget, såg jag en glad liten filur som stolt och målmedvetet marscherade framåt. Våra ögon möttes kort, sen låtsades han som om jag inte fanns och stampade taktfast vidare mot torget för någon sorts happening. Jag fångade ögonblicket och åkte sen hem. Troligen efter att ha gjort mina inköp av småprylar till fyra påskägg.

Sen firade vi påsk. Kanske åkte vi till mormor. Såg påskkarnevaler och åt godis och klädde ut oss. Sen for vi hem och plundrade påskträdet. Eller vad vi gjorde. Alla tillfällen till fest måste tillvaratas. Långt senare råkade jag ta ett liknande foto och kopplingen var glasklar: en glad kille i en samling lika glada kompisar och föräldrar. Då firade påskgubben att han slutat nian. Och vi åkte hem och plundrade inte påskträdet utan kylen på blodiga biffar, kanske.

Framtidstro. Lust att göra nåt kul. Det ser jag i alla fall i glada barn.

Jag saknar ofta att fokus ligger på allt som är gott, bra, rikt och alla möjligheter vi ändå har. Tänk på allt som är roligt i livet! Tänk va kul man kan ha, tänk va bra vi har det, vi som bor här! Visst, det finns massor att bekymra sig över, men ibland glömmer vi att se det festliga, se alla fina ungar och lyssna på dem. Tänk vilken kraft och vilken källa till nytänkande och till skapande av en positiv värld! Det gäller att hitta på och satsa på saker som kan ge livskraft och inte fastna i det grå.

För mig är det viktigt att duka bordet i gult, köpa tulpaner och gula ljus (fast vi åkte runt stan i en timme för det var slut överallt) och sen fundera på om det går att släpa fram grillen fast det kanske ösregnar i morgon också. Och köpa påskägg och fylla med nåt strunt. På gården står ett julgranslik, för tillfället pyntat med påskfjädrar och träägg. Ser helt sjukt ut, men vi skrattar varje gång någon saktar ner stegen utanför huset och tittar in på påskträdet. Fjädrarna har liksom vissnat på grund av ösregnet och den lutar redan eftersom det töar kraftigt. Grannen sliter sitt hår.

Men ändå. Vi har det bra, vi är lediga några dagar, två är hemma och ska mysa, en är på väg hem för att mysa och en på väg till Pajala för att jobba och förhoppningsvis mysa lite också.

Gladaste Påsken önskar jag er!

//E.