söndag 18 april 2010

Sol på stammarna...


I gårkväll slängde jag mig på sängen medan potatisgratängen mjuknade i ugnen. Jag låg där och glodde ut genom fönstret i en upp-och-ner-vinkel. Efter en rätt gråtrist dag med snö och regn om vartannat hade det plötsligt blivit sol. Och, lyssna nu, när solen lyser på trädstammarna, då händer något inuti mig som är oförklarligt.

Det är positivt, alltså, jag får inget anfall eller så. Utan jag minns något diffust som gör mig alldeles salig. Exakt vad kan jag inte säga men det har med något att göra som hände då jag var sju. Kanske. Eller tio, sådär.

Jag tror att jag hade en väldig tur som växte upp utan allt för stora medel och i en rätt informationsgles värld. Omhuldat och bekymmerslöst. Minns bara att jag hade en enda het önskan och det var att äga en häst. Tyvärr var och är jag rädd för hästar så önskan gick lite stick i stäv med vad som var verkligt. Däremot blev ju fantasin min ständiga följeslagare och den finns med än. Fantasin har inga gränser, som tur är. Därför var jag även hästägare och minns tydligt mig själv i flygande galopp mellan vedboden och baksidan av huset med siktet inställt på skogen med sol på alla träd. Och jag minns njutningen av att vakna och veta att jag kunde ta en ridtur.

Det där med fantasin och solen på trädstammarna hör ihop. Mina ögon har alltid sökt det som är vackert att titta på. Jag är svag för vackra konstbilder, färger och mönster som alla vet. Jag hittar det mesta ute eller i böcker. Jag har massor med foton med sol på trädstammar. Men det går aldrig att måla fenomenet. Kanske nån verkligt superduktig konstnär kan få till det. Men jag tror inte att det duger åt mig i alla fall, för det är något annat som hör ihop med det hela som jag inte kan förklara. Ibland kan det ta flera timmar av hjärnverklsamhet för att klura på detta.

Det är något som liksom finns men som glider undan när man närmar sig. Ibland kan jag tro att jag fått fatt i det där, känslan, upplevelsen, intrycket, vad det nu är. Men så försvinner det igen.

Hur som helst så tror jag att jag fick något när jag var liten och "slapp" frotteras dagligen med alla erbjudanden och all information eftersom det helt enkelt inte fanns till hands. På gott och ont. Att ofrivilligt hamna i valet att gå ut och leka i skogen eller att gå ut och leka vid sjön är nyttigare än vad som serveras ungarna idag. Tjurigt håller jag fast vid det. Jag tror faktiskt att mer fantasi och kreativitet föds där människan får lov att vila på ett icke artificiellt sätt. Jag njuter fortfarande av att kunna se sol på en sjöbotten, ni vet den där guldbruna färgen som uppstår. Eller olika gröna nyanser på gräs beorende på tid på dagen. Och sol på stammar... Jag byter gärna bort en fantastisk film. Det går inte ens att jämföra.

Jaha, det var en lång omväg eller utläggning varför jag njuter av sol på trädstammar. Men nåt är det. Och en sak till, det måste vara vår eller sommar. Annars gills det inte. Tänk på det, du.

//E.

5 kommentarer:

Ingela sa...

Jag som trodde jag var ensam med att se skönheten av sol mellan träden, grönt frodigt gräs som vajar i brisen och guldglittret på sandbottnen. Kan stirra mig blind på naturens alla vackra vyer men svär mig hes när jag inser att det inte går att fånga känslan på bild. Har bara lyckats ytterst få gånger.
Härligt att veta att det finns någon mer där ute med samma ögon. :P

Eva sa...

Jag visste det!!!!!

Ingemar Edfalk sa...

Jamen Anton Genberg då? Han är väl den som har klarat det där bäst i Jämtland. Eller?
Sedan är det ju det där att om det är riktigt varmt och solen skiner riktigt starkt på träden och det t.o.m. är lite soldis på eftermiddagen, då kommer ju spökena! Huga..

Eva sa...

Jag håller med dig Skenbild! var fick du (vi?) det ifrån???

Ingemar Edfalk sa...

Vet ej. Men det ska helst blåsa också. Inte på AG alltså men för spöklikheten...