En unge till hoppar ur boet....

 Oj. Nu ska han flytta, han som bor där nere och som vi inte är vana vid att han försvinner så väldigt långa stunder åt gången. Det innebär att huset tömts på ungdomar, nästan, och jag själv uppmanade maken i veckan att packa sina saker.

 

-Vi drar! sa jag och menade att vi absolut inte kan bo kvar en dag till utan ett hus fullt av

unga människor som förgyller måltider, soffor och väl intrampad gångstig till kylskåpet.

Maken, som ofta är mer sansad än sin spontant hetsiga äkta hälft, tyckte att vi kan vänta ett par veckor till. Typ. Och jag är ju rätt flexibel och snäll, så ok då. Men ändå. Detta hus utan unga, vad är det för miljö?

Vi flyttade in för 13 år sen. Den äldste var då just 13 och skulle inviga kåken med övernattning i sitt tänkta rum. Med fanns bästisen, förstås. Rummet som valts av sonen, efter noggrant övervägande, låg i källarvåningen innanför gillestugan. Vi tyckte det var en kul idé, det var ju viktigt att ungarna kände sig hemma så snart som möjligt och vi släpade glatt ner sovsäckar och luftmadrasser.

Natten förflöt lugnt, vi hemma i lägenheten som mer såg ut som en loppmarknad med lådor överallt och sonen och kompis i ett ödehus en dryg kilometer bort. Morgonen efteråt meddelade två skärrade grabbar att det spökade i kåken och att dom minsann inte tänkte bo en dag till. Eller natt. Sen drog dom väl nånstans för att fika saft och bullar eller nåt. Vi övriga fortsatte packa och jag funderade en stund över spökena och tänkte att det var synd att våra frön fötts in i en lägenhet med alla ljud som finns där av grannar och ogrannar. Själv är man ju van vid knäppningar i tomma träkåkar med panna som slår på och av och slamrande ventiler…

Nåja. Det blev ju bra, spökena försvann snabbt när alla ungdomar tog plats, två nere och två uppe och vi i mitten med en fasansfull vakthund (RIP, doggen) och för övrigt ofta översovande polare. Man har känt sig rik många gånger, det kan jag säga, när skohyllan svämmat över då man tassat upp en söndagsmorgon och passerat hallen på väg till kaffepannan. Tiden i ett hus fullt av livsenergi och glädje, men också krig och fred, har varit fantastisk under sin storhetstid. Nu har detta utarmats på ungdom. Allt i sin ordning, så klart. Men ändå…

På något vis har huset blivit tonårshuset. Vi tillbringade konkret tonårstiden här. Ja, inte vi, jag menar ungarnas. Nu är alla mer eller mindre på väg och vi kan ju lika gärna tälta, jag och maken. Vi ska ju ändå snart åka jorden runt så varför inte börja planera rent praktiskt också? Tält, varmkorv och läsning av lokalblaskan på biblan borde vara ett alternativ till besparing inför det som komma skall. Familjeprinsessan finns kvar, åtminstone har hon sin adress här, men har man en fästeman så har man, och då huserar man där man är i fred, dvs inte hemma….

Håhåjaja, som morfar skulle ha sagt (tror jag). Vi får se hur det blir. Fader och son får frossa i möbler och tapeter hela morgondagen och själv ska jag pyssla med nåt och tänka på hur det var när jag flyttade första gången till en källarvåning tio mil bort utan mobil och facebook och modern hoppades att jag skulle dyka upp till helgen. Det var tider, det.

Livet trallar vidare, hörni.

//E.

Lördagstankar under bautabjörken

Lördag - ni vet min favoritdag.

Till råga på allt lyste solen in genom fönstret och bautabjörken (som fyller sovrumsfönstret och hela norrsidan av huset med för den delen, till både skräck och glädje) hade fått en ny ton på stammarna. Inte vet jag vad det är för ton men jag ser den i alla fall. Det är den där färgen som skvallrar om vårvinter.
- Dom är ju för fan bara björkfärgade, sa en filur en gång när jag försökte förklara. Så jag lade ner det projektet. Hur som helst, jag njuter av det och kan ligga och glo ut genom bautabjörken i evigheter om det är läge.

Nu närmar jag mig två ämnen som jag hade tänkt att ta upp i bloggens lördagsbilaga.
1. Bautabjörken
2. Ett nyttigt slappande

Det hör ihop. Den uppmärksamme kanske funderar över varför jag skrev "stammarna" och inte "grenarna". Jo, just för att det är en bautabjörk. Den är gigantisk och de grenar som växt ut från den ursprungliga stammen är som en rejäl björkskog, inte ens ung utan stabil och rejäl. Hela trädet är som en storsvensk midsommarnattsdröm. På vår och sommar. Men akta sig på höst och vinter när stormen ryter. Då flyttar jag familjen till sydsidan av kåken och ser till att alla har med sig det nödvändigaste ifall bautabjörken skulle slita sig. Då skulle vårt hus demoleras på samma sätt som det lilla legohuset som halverades av en vildsint fyraårings karateslag.

Det är inte vår björk, det är grannens. Och det är en Ornäsbjörk. Ornäsbjörkar skräpar ner ofantligt mycket. En gång ursäktade sig grannen, men vi var noga med att säga att det absolut inte gjorde något och att vi älskade träd och att man skulle vara rädd om det som fanns och njuta av grönskan då vi ändå får se oss som ganska centralt boende i en stad. Det var sant. Och dessutom flyttade vi ju in på sommaren för 13 år sen. Bautabjörken var ofantligt vacker och vad jag minns var det inga stormar det året. Och inte var det så noga med utsikt och sånt för det var ju norrsidan och sovrum och allt. Det mesta stämmer än. Men som sagt - vi har ju upplevt några höststormar och med skräck sett monstret vajande komma närmare....

Hur som haver, jag älskar att ligga och glo upp i det gröna. Eller lila. Eller vitpudrade eller vad det nu råkar vara för nyans och årstid och väderlek. Jag tror att det är nyttigt. Och då kommer vi in på punkt två.

I morse då vi vaknat frågade maken vad jag ville göra idag. Genast började jag räkna upp vad jag måste göra idag, alltså rätta nationella prov, fixa till mammas födelsedagspresent och dammsuga.
- Jag frågade vad du VILL göra, sa maken en gång till.

Tja, ärligt talat, slappa, skriva lite, ta en rejäl promenad och kanske ta en biltur för att plåta lite och sen avsluta med den goda lördagsmiddagen. Proven kan jag rätta i morgon, jag måste ändå jobba då.
- Då sätter vi igång, sa han och menade att jag skulle skriva lite medan han hämtade nya bilen och sen kunde vi alltid åka västöver och plåta och jag kunde köpa mammas present på ICA i Järpen eller nåt, för bilen skulle ju ändå provköras, bestämde han. 

Jaa, that´s it. Va lätt, tänkte jag. Och så kröp jag längre ner i sängen och läste i ÖP om stress. Och husmödrar. Och måsten och pliktkänsla och prestationsångest. Det riktigt kröp i mig för jag känner sannerligen med alla människor jag mött som är utbrända. Samtidigt inser jag att jag nog klarar mig bra eftersom jag genomlevt en tjugo år tuff period, det inser jag när jag ser tillbaka. Sorger och mest glädje men kaotisk, nåt annat vill jag inte påstå. Det var bara det att jag till och med då låg och glodde upp i nån björk lite då och då. För att jag kunde. Och för att livet erbjöd det.

Det är bara att inse att det gäller att ta vara på saker när man har möjlighet. Jag är nog lyckligt lottad som kan det. Jag tror inte att jag är född sån, det har kommit genom mina ungar och min livskamrat, tror jag. Mer säger jag inte. Jag tar min kamera, mina vandringskängor och går it i solen för att invänta make med ny bil och lämnar åt er några bilder på bautabjörken. Lev väl.

//E.

Tillägnas alla mina hjärtan var ni än är i världen....

Jag önskar dig inte rikedom, inte heller ärans glans,
utan vart du än går ska ett trött hjärta glädjas
åt ditt leende, eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så skall ditt liv bli ett spår av ljus,
så som änglarnas fotspår passerar genom natten.

Inskription på en kyrkovägg i Upwaltham, England

En lördag i februari.

Människor runt om mig som jobbar måndag till fredag åtta till fem brukar säga att fredagskvällen är veckans bästa. Jag håller inte med.

Det är lördagsmorgonen, just när man vaknat. Två vita dagar ligger framför mig och ibland har jag eller någon annan fyllt dem med meningsfullt innehåll. Men oftast är de tomma, blanka och vita. Som omålade blad. Det är det bästa av allt! Fredagskvällarna brukar försvinna in i nåt dis av veckoslutströtthet, tvivelaktig film på TV och ett stupande i säng för att äntligen åtnjuta åtta timmars åtråvärd sömn. Och innan jag somnar brukar jag alltid tänka: när jag vaknar är det lördagsmorgon. Latte, tidning och småprat med maken om vad vi vill göra med helgen. Efter min morgonpromenad, förstås.

Förr i tiden, när vi hade hund (för en vecka sen, alltså) fanns det inget val när det gällde morgonpromenaden. Det var bara att ge sig ut, vilket alltid varit en källa till den goda starten på helgen. Idag gick jag, för första gången på 13 år utan dogg, ett par kilometer med största behållning. Trots att jag saknade mitt sällskap.  Klockan var inte ens halvnio när jag fick den äran att frukostmysa i soffan med min morgonpigge son. Husets herre skulle dyka upp först till middag, eftersom han varit på konferens och det innebar ju att det var fritt fram för en Eva-dag. Vad ville jag göra? Dags för en konstnärsträff! På en av stans större växtbutiker.

Jag blir aldrig mätt på att gå i växtaffärer och kolla på saker. Och lukta! Det är ju helt fantastiskt. Och alltid kommer jag ut med något jag inte visste att det fanns än mindre att jag behövde det. Som en prisma på en stålpinne för tjugo spänn. Eller en liten metallboll i chockrosa, bra att ha för att ...tja, vem vet. För att inte nämna munkmarmelad, torkade pumpor, illgröna småstenar och gåsäggstvålar som luktar gurka. Så värst mycket blommor köper jag inte. Nu för tiden blandar jag friskt mina blommor med plastdito, mest för att jag oftast med viss förvåning upptäcker att jag äger en del krukväxter. Det är när dom liksom har brett ut sig som en platt geggig matta över fönsterbrädor och bord och skriker efter vatten. Eller torka, för all del.

Ja, jag var alltså inne i butiken lääääänge och kom ut med diverse saker som en konstgjord murgröna och en fyrkantig, platt keramikkruka på rea. De illgröna småstenarna köpte jag inte. Inte idag.

Konstnärsträff? Ja, det är när man njuter av där man är och det man gör. Det är genialiskt och det brukar alltid funka. Jag försöker ha en konstnärsträff i veckan. Oftast på lördagar. Hela lördagen kan vara en konstnärsträff om det vill sig väl. Gissa vad jag gjorde sen? Jo, jag åkte hem, placerade fyrkanten i köket och gick upp på mitt lilla rum där pennor och färger ligger och klistrade väggen full med gamla akvarellskisser som jag tänkt slänga. Nu fick de bli tapet, i ett enda saligt kalejdoskopsmönstrat äventyr. Jag klistrade och tejpade och rev och slet. När väggen var full betraktade jag den i en halvtimme sedan målade jag över det mesta med akryl. Stopp.

Jaa, det var en lördag det. Konstnärsträffen och väggen.  Det första var bra, det andra var...konstigt. Men troligen god terapi för något jag inte riktigt vet om mig själv. Kanske är det helt enkelt en lördag jag har gjort?
Lugn, jag har inte blivit galen. Jag lämnade rummet med färger överallt inklusive på det vita överkastet, lagade middag och tände ljus och kände mig oerhört lycklig över att jag var jag.

//E.

Sov gott du varma, stora pälsboll.

 Och så ska man till att strukturera om livet en aning. Det är tungt, det är tråkigt, det är sorgligt. Ändå visste vi. Hunden skulle inte leva så värst länge till, det förstod vi. Vi får nog vara nöjda med 91 hundår, hon bar sin ålder med heder, opererad ett par gånger, en aning lomhörd och stel men glad och klok.
Promenaderna på sista tiden hade börjat bli mycket korta och långsamma och sovstunderna så oändligt långa. Inte heller gjorde hon sig mödan att hasa sig ner ur soffan för att se vem som kom hem, på slutet. Så därför lät vi henne glida in i de sälla jaktmarkerna, som indianerna säger.

Och nu har vi provat ett dygn utan hund. Det är naturligtvis fortfarande en vass tagg i hjärtat, trots att jag så fort jag kom hem i går, innan jag klätt av mig jacka och kängor, kastade mig över matskålar och tillbehör och förpassade allt ut i soptunnan, allra längst ner. Sparkade över hundspåren i snön och plockade bort en svart dammråtta som retfullt låg mitt på hallmattan. Sen satt jag på en köksstol och grät resten av dan. Precis som i söndags då jag var hemma med doggen bara för att jag visste. Och nu är det ett hus utan hund. Konstigt. Det har vi aldrig upplevt.

Nu har vi som sagt redan börjat omforma livet. Märkligt så fort det går. Vill det sig illa kommer man inte ut som man ska, så jag ska nog göra ett schema över aktiviteter på bestämda tider. För någon mer hund kommer inte in i livet än på tjugo år. Möjligen kan jag tänka mig en golvmopp eller promenadlimpa vid dryga åttio om jag är vid full vigör. Men innan dess ska vi ju resa jorden runt, jag och maken....

Redan nu har vi dragit ut på middagarna, ingen som ivrigt puffar på oss och väntar på kvällstur. Sovmorgon för vissa och ingen brådska hem för maken på lunch. "Matlåda", mumlade han och det lät underligt. Det är annars min grej. Vi går och kommer hipp som happ och det är ingen ordning på familjen. Är det så här det ska vara sen? Inte kan man gå hem från krogen i vettig tid för att hunden måste ut och inte får man sällskap ut i rosa vårmornar eller kolsvarta snöstormsmornar. Nu får vi svettas på gym och gå powerpromenader med stavar om vi ska leva till åttio. (Doggen gillade inte stavarna, hon brukade bita ett rejält tag i dem och prova att bryta av eländet, precis som hon gjorde med andra pinnar som var i vägen). Men inte blir det samma sak utan hund.

Nej, det är med stor saknad i våra hjärtan vi fortsätter leva i ett gapande tomt hus utan en svart, kelsjuk pälsboll som tränger ut oss i soffhörnen om lördagarna och behagfullt breder ut sig som straff för att det aldrig bjuds på ostbollar. Så var det med det. Och livet går vidare.

/E.