Till råga på allt lyste solen in genom fönstret och bautabjörken (som fyller sovrumsfönstret och hela norrsidan av huset med för den delen, till både skräck och glädje) hade fått en ny ton på stammarna. Inte vet jag vad det är för ton men jag ser den i alla fall. Det är den där färgen som skvallrar om vårvinter.
- Dom är ju för fan bara björkfärgade, sa en filur en gång när jag försökte förklara. Så jag lade ner det projektet. Hur som helst, jag njuter av det och kan ligga och glo ut genom bautabjörken i evigheter om det är läge.
Nu närmar jag mig två ämnen som jag hade tänkt att ta upp i bloggens lördagsbilaga.
1. Bautabjörken
2. Ett nyttigt slappande
Det hör ihop. Den uppmärksamme kanske funderar över varför jag skrev "stammarna" och inte "grenarna". Jo, just för att det är en bautabjörk. Den är gigantisk och de grenar som växt ut från den ursprungliga stammen är som en rejäl björkskog, inte ens ung utan stabil och rejäl. Hela trädet är som en storsvensk midsommarnattsdröm. På vår och sommar. Men akta sig på höst och vinter när stormen ryter. Då flyttar jag familjen till sydsidan av kåken och ser till att alla har med sig det nödvändigaste ifall bautabjörken skulle slita sig. Då skulle vårt hus demoleras på samma sätt som det lilla legohuset som halverades av en vildsint fyraårings karateslag.
Det är inte vår björk, det är grannens. Och det är en Ornäsbjörk. Ornäsbjörkar skräpar ner ofantligt mycket. En gång ursäktade sig grannen, men vi var noga med att säga att det absolut inte gjorde något och att vi älskade träd och att man skulle vara rädd om det som fanns och njuta av grönskan då vi ändå får se oss som ganska centralt boende i en stad. Det var sant. Och dessutom flyttade vi ju in på sommaren för 13 år sen. Bautabjörken var ofantligt vacker och vad jag minns var det inga stormar det året. Och inte var det så noga med utsikt och sånt för det var ju norrsidan och sovrum och allt. Det mesta stämmer än. Men som sagt - vi har ju upplevt några höststormar och med skräck sett monstret vajande komma närmare....
Hur som haver, jag älskar att ligga och glo upp i det gröna. Eller lila. Eller vitpudrade eller vad det nu råkar vara för nyans och årstid och väderlek. Jag tror att det är nyttigt. Och då kommer vi in på punkt två.
I morse då vi vaknat frågade maken vad jag ville göra idag. Genast började jag räkna upp vad jag måste göra idag, alltså rätta nationella prov, fixa till mammas födelsedagspresent och dammsuga.
- Jag frågade vad du VILL göra, sa maken en gång till.
Tja, ärligt talat, slappa, skriva lite, ta en rejäl promenad och kanske ta en biltur för att plåta lite och sen avsluta med den goda lördagsmiddagen. Proven kan jag rätta i morgon, jag måste ändå jobba då.
- Då sätter vi igång, sa han och menade att jag skulle skriva lite medan han hämtade nya bilen och sen kunde vi alltid åka västöver och plåta och jag kunde köpa mammas present på ICA i Järpen eller nåt, för bilen skulle ju ändå provköras, bestämde han.
Jaa, that´s it. Va lätt, tänkte jag. Och så kröp jag längre ner i sängen och läste i ÖP om stress. Och husmödrar. Och måsten och pliktkänsla och prestationsångest. Det riktigt kröp i mig för jag känner sannerligen med alla människor jag mött som är utbrända. Samtidigt inser jag att jag nog klarar mig bra eftersom jag genomlevt en tjugo år tuff period, det inser jag när jag ser tillbaka. Sorger och mest glädje men kaotisk, nåt annat vill jag inte påstå. Det var bara det att jag till och med då låg och glodde upp i nån björk lite då och då. För att jag kunde. Och för att livet erbjöd det.
Det är bara att inse att det gäller att ta vara på saker när man har möjlighet. Jag är nog lyckligt lottad som kan det. Jag tror inte att jag är född sån, det har kommit genom mina ungar och min livskamrat, tror jag. Mer säger jag inte. Jag tar min kamera, mina vandringskängor och går it i solen för att invänta make med ny bil och lämnar åt er några bilder på bautabjörken. Lev väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar