Oj. Nu ska han flytta, han som bor där nere och som vi inte är vana vid att han försvinner så väldigt långa stunder åt gången. Det innebär att huset tömts på ungdomar, nästan, och jag själv uppmanade maken i veckan att packa sina saker.
-Vi drar! sa jag och menade att vi absolut inte kan bo kvar en dag till utan ett hus fullt av
unga människor som förgyller måltider, soffor och väl intrampad gångstig till kylskåpet.
Maken, som ofta är mer sansad än sin spontant hetsiga äkta hälft, tyckte att vi kan vänta ett par veckor till. Typ. Och jag är ju rätt flexibel och snäll, så ok då. Men ändå. Detta hus utan unga, vad är det för miljö?
Vi flyttade in för 13 år sen. Den äldste var då just 13 och skulle inviga kåken med övernattning i sitt tänkta rum. Med fanns bästisen, förstås. Rummet som valts av sonen, efter noggrant övervägande, låg i källarvåningen innanför gillestugan. Vi tyckte det var en kul idé, det var ju viktigt att ungarna kände sig hemma så snart som möjligt och vi släpade glatt ner sovsäckar och luftmadrasser.
Natten förflöt lugnt, vi hemma i lägenheten som mer såg ut som en loppmarknad med lådor överallt och sonen och kompis i ett ödehus en dryg kilometer bort. Morgonen efteråt meddelade två skärrade grabbar att det spökade i kåken och att dom minsann inte tänkte bo en dag till. Eller natt. Sen drog dom väl nånstans för att fika saft och bullar eller nåt. Vi övriga fortsatte packa och jag funderade en stund över spökena och tänkte att det var synd att våra frön fötts in i en lägenhet med alla ljud som finns där av grannar och ogrannar. Själv är man ju van vid knäppningar i tomma träkåkar med panna som slår på och av och slamrande ventiler…
Nåja. Det blev ju bra, spökena försvann snabbt när alla ungdomar tog plats, två nere och två uppe och vi i mitten med en fasansfull vakthund (RIP, doggen) och för övrigt ofta översovande polare. Man har känt sig rik många gånger, det kan jag säga, när skohyllan svämmat över då man tassat upp en söndagsmorgon och passerat hallen på väg till kaffepannan. Tiden i ett hus fullt av livsenergi och glädje, men också krig och fred, har varit fantastisk under sin storhetstid. Nu har detta utarmats på ungdom. Allt i sin ordning, så klart. Men ändå…
På något vis har huset blivit tonårshuset. Vi tillbringade konkret tonårstiden här. Ja, inte vi, jag menar ungarnas. Nu är alla mer eller mindre på väg och vi kan ju lika gärna tälta, jag och maken. Vi ska ju ändå snart åka jorden runt så varför inte börja planera rent praktiskt också? Tält, varmkorv och läsning av lokalblaskan på biblan borde vara ett alternativ till besparing inför det som komma skall. Familjeprinsessan finns kvar, åtminstone har hon sin adress här, men har man en fästeman så har man, och då huserar man där man är i fred, dvs inte hemma….
Håhåjaja, som morfar skulle ha sagt (tror jag). Vi får se hur det blir. Fader och son får frossa i möbler och tapeter hela morgondagen och själv ska jag pyssla med nåt och tänka på hur det var när jag flyttade första gången till en källarvåning tio mil bort utan mobil och facebook och modern hoppades att jag skulle dyka upp till helgen. Det var tider, det.
Livet trallar vidare, hörni.
//E.
2 kommentarer:
Ja dessa skor som försvinner från våra hallar. Här är det ckså ganska tomt nu för tiden. Fast vi flyttade ju från huset innan alla hann flytta. Nu när vi bor i lägenhet känns det mindre ödsligt när barnen sticker iväg. Men vilken fröjd det är när alla är hemma och huset/lägenheten åter fylls med ungdomliga röster. Love it! Men, men, var sak har sin tid.
Visserligen nog ett par år kvar men sedan är det samma här. Men tänk - jag ser fram mot det! Antingen är det manligt och kvinnligt eller så vet jag inte vad jag snackar om förrän det händer.
Skicka en kommentar