En lördag i februari.

Människor runt om mig som jobbar måndag till fredag åtta till fem brukar säga att fredagskvällen är veckans bästa. Jag håller inte med.

Det är lördagsmorgonen, just när man vaknat. Två vita dagar ligger framför mig och ibland har jag eller någon annan fyllt dem med meningsfullt innehåll. Men oftast är de tomma, blanka och vita. Som omålade blad. Det är det bästa av allt! Fredagskvällarna brukar försvinna in i nåt dis av veckoslutströtthet, tvivelaktig film på TV och ett stupande i säng för att äntligen åtnjuta åtta timmars åtråvärd sömn. Och innan jag somnar brukar jag alltid tänka: när jag vaknar är det lördagsmorgon. Latte, tidning och småprat med maken om vad vi vill göra med helgen. Efter min morgonpromenad, förstås.

Förr i tiden, när vi hade hund (för en vecka sen, alltså) fanns det inget val när det gällde morgonpromenaden. Det var bara att ge sig ut, vilket alltid varit en källa till den goda starten på helgen. Idag gick jag, för första gången på 13 år utan dogg, ett par kilometer med största behållning. Trots att jag saknade mitt sällskap.  Klockan var inte ens halvnio när jag fick den äran att frukostmysa i soffan med min morgonpigge son. Husets herre skulle dyka upp först till middag, eftersom han varit på konferens och det innebar ju att det var fritt fram för en Eva-dag. Vad ville jag göra? Dags för en konstnärsträff! På en av stans större växtbutiker.

Jag blir aldrig mätt på att gå i växtaffärer och kolla på saker. Och lukta! Det är ju helt fantastiskt. Och alltid kommer jag ut med något jag inte visste att det fanns än mindre att jag behövde det. Som en prisma på en stålpinne för tjugo spänn. Eller en liten metallboll i chockrosa, bra att ha för att ...tja, vem vet. För att inte nämna munkmarmelad, torkade pumpor, illgröna småstenar och gåsäggstvålar som luktar gurka. Så värst mycket blommor köper jag inte. Nu för tiden blandar jag friskt mina blommor med plastdito, mest för att jag oftast med viss förvåning upptäcker att jag äger en del krukväxter. Det är när dom liksom har brett ut sig som en platt geggig matta över fönsterbrädor och bord och skriker efter vatten. Eller torka, för all del.

Ja, jag var alltså inne i butiken lääääänge och kom ut med diverse saker som en konstgjord murgröna och en fyrkantig, platt keramikkruka på rea. De illgröna småstenarna köpte jag inte. Inte idag.

Konstnärsträff? Ja, det är när man njuter av där man är och det man gör. Det är genialiskt och det brukar alltid funka. Jag försöker ha en konstnärsträff i veckan. Oftast på lördagar. Hela lördagen kan vara en konstnärsträff om det vill sig väl. Gissa vad jag gjorde sen? Jo, jag åkte hem, placerade fyrkanten i köket och gick upp på mitt lilla rum där pennor och färger ligger och klistrade väggen full med gamla akvarellskisser som jag tänkt slänga. Nu fick de bli tapet, i ett enda saligt kalejdoskopsmönstrat äventyr. Jag klistrade och tejpade och rev och slet. När väggen var full betraktade jag den i en halvtimme sedan målade jag över det mesta med akryl. Stopp.

Jaa, det var en lördag det. Konstnärsträffen och väggen.  Det första var bra, det andra var...konstigt. Men troligen god terapi för något jag inte riktigt vet om mig själv. Kanske är det helt enkelt en lördag jag har gjort?
Lugn, jag har inte blivit galen. Jag lämnade rummet med färger överallt inklusive på det vita överkastet, lagade middag och tände ljus och kände mig oerhört lycklig över att jag var jag.

//E.