Sov gott du varma, stora pälsboll.

 Och så ska man till att strukturera om livet en aning. Det är tungt, det är tråkigt, det är sorgligt. Ändå visste vi. Hunden skulle inte leva så värst länge till, det förstod vi. Vi får nog vara nöjda med 91 hundår, hon bar sin ålder med heder, opererad ett par gånger, en aning lomhörd och stel men glad och klok.
Promenaderna på sista tiden hade börjat bli mycket korta och långsamma och sovstunderna så oändligt långa. Inte heller gjorde hon sig mödan att hasa sig ner ur soffan för att se vem som kom hem, på slutet. Så därför lät vi henne glida in i de sälla jaktmarkerna, som indianerna säger.

Och nu har vi provat ett dygn utan hund. Det är naturligtvis fortfarande en vass tagg i hjärtat, trots att jag så fort jag kom hem i går, innan jag klätt av mig jacka och kängor, kastade mig över matskålar och tillbehör och förpassade allt ut i soptunnan, allra längst ner. Sparkade över hundspåren i snön och plockade bort en svart dammråtta som retfullt låg mitt på hallmattan. Sen satt jag på en köksstol och grät resten av dan. Precis som i söndags då jag var hemma med doggen bara för att jag visste. Och nu är det ett hus utan hund. Konstigt. Det har vi aldrig upplevt.

Nu har vi som sagt redan börjat omforma livet. Märkligt så fort det går. Vill det sig illa kommer man inte ut som man ska, så jag ska nog göra ett schema över aktiviteter på bestämda tider. För någon mer hund kommer inte in i livet än på tjugo år. Möjligen kan jag tänka mig en golvmopp eller promenadlimpa vid dryga åttio om jag är vid full vigör. Men innan dess ska vi ju resa jorden runt, jag och maken....

Redan nu har vi dragit ut på middagarna, ingen som ivrigt puffar på oss och väntar på kvällstur. Sovmorgon för vissa och ingen brådska hem för maken på lunch. "Matlåda", mumlade han och det lät underligt. Det är annars min grej. Vi går och kommer hipp som happ och det är ingen ordning på familjen. Är det så här det ska vara sen? Inte kan man gå hem från krogen i vettig tid för att hunden måste ut och inte får man sällskap ut i rosa vårmornar eller kolsvarta snöstormsmornar. Nu får vi svettas på gym och gå powerpromenader med stavar om vi ska leva till åttio. (Doggen gillade inte stavarna, hon brukade bita ett rejält tag i dem och prova att bryta av eländet, precis som hon gjorde med andra pinnar som var i vägen). Men inte blir det samma sak utan hund.

Nej, det är med stor saknad i våra hjärtan vi fortsätter leva i ett gapande tomt hus utan en svart, kelsjuk pälsboll som tränger ut oss i soffhörnen om lördagarna och behagfullt breder ut sig som straff för att det aldrig bjuds på ostbollar. Så var det med det. Och livet går vidare.

/E.