Som i en annan värld...

...befinner jag mig just nu.

Tystnaden blev liksom total efter juldagarna. Alla grannar tycks vara bortresta, Slingervägen påminner starkt om en bortglömd vrå på landet, mindre livlig än där jag växt upp. Maken och jag för ett synnerligen stillsamt liv framför brasan med en god bok var. Nä, skojar bara, vi har ingen brasa. Men nya, goda böcker, givetvis. De hårda paketen har vi inte sparat på.

Dock måste jag slita mig från böckerna och uppdatera fotoalbum. Det sker jul och sommar, för det är ett gediget arbete. Alltså började jag morgonen med kaffe och dator. Och insåg plötsligt att kommande vecka är fullsmockad. Av pappersarbete. Ett kärt sådant, men tidskrävande.

Mina fotoalbum är viktiga berättelser om händelser i livet. Inget hafs, här inte. Jag gjorde en halsbrytande beräkning en gång och kom fram till att av hundra bilder blev ca fyrtio kvar, varav hälften fick hedersplats i pappersalbum. Av de sextio jag slängde fanns ca tio som jag bara inte visste när, var, hur eller varför de var tagna. Det är ju intressant. Här är ett som påminner mig om att lovet snart är slut och min vrå kommer att fyllas med arbetskamrater av kött och blod:

//E.

Julefrid

Nej, jag kommer inte att skriva att julen bara rann förbi och vi hann inte det och det. Julen har tagit sig tid att breda ut sig i hemmet redan från advent med en och annan tomte. Hyacinterna har fått dofta en månad snart och vi hade tallen i huset ett par dagar för tidigt så att även skogsdoften spridit sig.

På nåt sätt har julen varit en av de roligare även om alla jular i mitt liv varit bra, men några minns man mer än andra. När jag fick Barbie Twist till exempel. Det var en jul att minnas. 1969 var det visst. Inte var det för att jag var lycklig över att jag fått det så hett åtrådda tillskottet till Barbiefamiljen utan för att jag grät så det skvalade när alla paket var öppnade och julen plötsligt kändes överstökad. Men det var en bra jul ändå, för på nåt sätt fattade jag att jag var på väg in i en vuxenvärld där dockorna snart skulle vara ett minne blott och julen skulle få en helt ny innebörd än hårda paket.

En annan minnesvärd jul inföll i början av 2000-talet. Tomten blev för evigt avslöjad. Snopet kändes det. Vad gör man nu innan barnbarnen kommer? När jag tänker tillbaka på jularna kan jag inte minnas en tomtefri sådan innan vår yngsta fällde den ödesdigra kommentaren "det var grannen, va?" och gjorde slut på tomtebesöken. Efter det har ingen bultat på fönster och dörrar eller klampat på bron med sällsamt tunga steg. Känns som om man kan bli sentimental för mindre...

Nå, denna jul var lite speciell då vi hade den äran att fira med min bror och hans familj, varför hemmet återigen var fyllt till bredden av ungdomar minus en som vi saknade men som julade med kärleken. Jag vill liksom att det ska krylla av folk och paket, varför jag fick mitt lystmäte tillgodosett och kan nu i den stilla tystnaden på Annandagen när alla återgått till sina respektive bon gå igenom foton, skriva ut foton, klistra in foton, skriva i bloggar och tankeböcker, läsa de sju böckerna jag har på g och rita lite krumelurer i ritblocket och köpa en och annan ny färgpenna. Wohoo...julefrid!

Stora lackningskvällen danföredan...

Resultatet

Vi som var med på festen

Dom som åt

Dom som väntade

Dom som skötte markservicen

Dom som kollade fejsbok på paddan

Det här är George Clooney

Farmor innan hon drunknade bakom julklappshögen

Dom som packade upp och provade

Bästa julklappen från konstnärerna i storstan

Vi som tog en typisk juldagspromenad fick se en gråmelerad stad

Stämningsbild från Jamtli  (70-talet som museiföremål)

Han som gillar julen

 //E.

Julestök

Juleljusen är på plats

Världens finaste Therese är på besök

Adventsljusen

Natt från min verkstad

Rådhuset

Julhandel, snart är allt klart.

En kort tur till Solberg

Julrusch

Kvällspromenad, en del pimpar mer än andra

Farmor på besök

Nattligt Galtije

Skyltfönstret hos en nyupptäckt antikaffär

Julfrid på stan

Julkortsidyll?

Frösön från Norra station

Aldrig jul utan tomten med knäckt näsa

Jultallen fixad...

...och knäcken kokt. Längtar efter nära och kära. Snart...

/E

Betyg, elever och kakor.

Kvällarna ser ljusa ut nu när betygen är satta. Eleverna slappnar av - jag slappnar av. Eller det vill säga, när man kommer hem. Det gäller förmodligen både mig och eleverna. Själv bakar jag gladeligen snygga kakor. Vad ungarna gör vet jag inte - kokar knäck? På skolan är det full fart inför lucia och avslutningar och myspysdagar. Mitt i allt detta blir man av och till ställd mot väggen av en hoppfull tonåring för att snabbt svara på vilket betyg man satt på densamme. Jesses, inte har jag 140 betyg i skallen....men efter lite letande i papperen kan man ge besked och så antingen lommar eller skuttar eleven iväg bortåt korridoren. Själv fortsätter man bekymmerslöst att städa färgskåpet.

Ja, det är som det är med betyg. Särskilt i de estetiska ämnena. Jag funderar alltid på huruvida man kan bedöma om ett konstverk är A eller B, men med tiden blir man luttrad och, seriöst, det finns ju betygskriterier att gå efter. Men ändå....

Samtal med bildelev 1 som andfått spränger sig in i bildsalen mellan pass ett och två:
- Tjahörrö, kan man få veta betyget?
- Ja om en kvart, jag har lite att fixa.
- Men hörrö, kan du inte bara lite snabbt säga, asså du behöver inte förklara, bara säga.
- OK, jag kollar...det är ett C.
- Ett C???!!! Fan jag trodde minst B, jag. Hörrö, jag är värd ett B, juuh...

Ryggsäcken åker av med en duns och jag slutar fixa. Inser att samtalet kommer att ta minst en kvart. Efter kvarten är eleven införstådd med systemet och sin insats och nöjd med sin individuella utvecklingsplan för att höja sitt bildbetyg. Själv får jag jobba som sjutton för att ställa i ordning planering som ska erbjuda och möjliggöra för alla individer att klättra mot högre betyg. Men det är ju mitt jobb, så...

Samtal med bildelev 2 som hänger över min axel för att se hur jag ritar en häst:
- Va hade du för betyg i bild när du gick i skolan? Bra va? Du ritar ju assnyggt.
- Tack, snällt sagt. Jo, det var bra betyg, faktiskt.
- Ja men hur blir man så där bra på att rita?
- Man ritar ofta och då menar jag ofta. Men man kan inte få betyg bara på att man ritar snyggt.
- Va kan man inte? Men alla dom som har bra betyg ritar ju skitfint.
- Jaha, det brukar liksom höra ihop. Ritar man fint övar man mycket och är jätteintresserad. Och är man jätteintresserad blir man oftast rätt bra på det man gör. Och blir man bra på det man gör vill man nog oftast bli bättre och så vidare och då kollar man i böcker och nätet efter inspiration och hittar annan konst och man vill veta hur andra gjort och varför och hur och vips så är man bäst på allt.
- Va? Är det så lätt?
- Jaa, visst det är superlätt. Det är som med matte. Eller geografi.
- Pluggämnen?
- Pluggämne.

Nöjd över att han satt bildämnet på pluggämneskartan packade jag ihop och åkte hem. Inga fler betygsdiskussioner idag. Jag skalade av mig lärarskalet och tog på mig bagarskalet. Jag gillar att baka också, inte bara rita. Skillnaden är att jag gillar snygga kakor i fina färgsättningar - inte näringsinnehåll och kvalitet....näpp. Kakor är inga pluggämnen.

Färgkaka?

//E.

Va mycket kul man kan göra!

Ibland vaknar jag på nätterna och har huvudet fullt av saker jag tänker göra. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men just nu har jag liksom i alla fall bestämt mig för att det inte är dåligt. Det gäller bara att lägga upp det hela på ett smart sätt.

En titt i almanackan säger mig att det är två och en halv vecka kvar tills man kan ägna dagarna åt umgänge med nära och kära och dessutom en del pyssel som jag gillar. I det pysslet inbegrips baka kakor, skriva i bloggarna, göra foton, göra tuschteckningar, vara i verkstan, göra presentaskar, fixa hemsidan, städa garderoberna och slänga lite försiktigt här och var...vi förbereder så sakteliga en flytt. Det kommer att ta ett par år, det vet vi, men det gör inget. Och helst inte mer än ett par år. Helst bara ett och ett halvt, men det vet man ju hur det är.

Jag måste i alla fall säga att jag är i nerförsbacke. Det är positivt. (Uppförsbacken är det där halvåret mot jul innan det börjar gå nerför igen. I min värld.) Jag vet precis hur det gick till. Jag kikade in i grannens hus. Genom fönstret. Det är liksom ofrånkomligt då husen står så nära att vi kan se vad vi har i stekpannorna på våra respektive spisar. Grannen hade hängt upp samma gardiner som förr, samma blommor som alltid, samma ljusstakar åt vårt håll, samma utegran och då tänkte jag att jag inte skulle vara sämre. Jag fick liksom fart, tänkte att om jag leker att det är skitkul även om vi inte numera har tindrande ögon som räknar dagarna till julafton i almanackan så kanske det blir det. Och det funkade!

Julen har börjat komma och helt plötsligt vände det liksom, jag som i senaste inlägget gnällde om Kanarieöarna eller nåt. Lådorna är framplockade, julgardinerna uppe, glöggen sprättad, ett par julklappar klara, saffran inhandlat, hyacinterna inköpta och juleljusen tända. Kanske man ska ta fram granen också - vore kul! In första advent - ut trettondag jul. Det skulle vara ett nytänk som drar ut på festligheterna lite. Och kanske kan det få mig att sluta vara ett julneggo. Skrämmande för att vara jag, som är en traditionspolis och som gärna ringer runt till grannarna och säger att de måste släcka julstjärnorna för de är en dag för tidigt. Men det kanske betyder att jag håller på att renoveras på något sätt. Eller snarare revideras.

Från nu, alla mina kära familjemedlemmar, kommer jag att älska julen, frossa i detaljer och fixa saker för tidigt! Rubbet. Ingen kommer i alla fall att vara hemma och kolla om vi har inslagningskväll på rätt sätt, utan allt kommer att vara klart långt i förväg och vi kan bara luta oss bakåt och njuta. Och rita. Och fixa hemsida. Och vara i verkstan. Och skriva...

//E