Läs!

Det borde vara förbjudet att inte läsa för sina barn.
Kaxigt skäller jag till höger och vänster, uppvuxen som jag är med mina böcker i högar, med mammas läsröst och med arga frågor på bokhandeln varför dom inte har alla böcker som skrivits i serien, det fattas ju två... Jag tänker på långa regniga dagar då man kunde ligga i en varm garderob med ljuset från det lilla fönstret silande in så man knappt såg att läsa, men det var ju så mysigt. Jag tänker på när drömmen om en egen liten bokhylla gick i uppfyllelse så att jag kunde sortera alla mina böcker ovanför min säng.

 Jag tänker på den sista boken mamma läste högt för oss innan vi själva ville läsa allt. Det var en äventyrsbok som mamma köpt i någon bokklubb, för hon förklarade först att den var dyr, att den var en riktig äventyrsbok och att den krävde lite kunskap om indianer. Boken hette Vilde Sam och det första som hände var att vi fick stifta bekantskap med lille Arliss. När mamma läste om Arliss hade hon en ton som gjorde mig en aning avundsjuk, hon lät som om hon gillade honom lika mycket som oss. Och aldrig ska jag glömma när lille Arliss bet av indianens öra. Jag kan än idag undra hur det smakade, för det gjorde jag även då, men det hela skedde ju i någon flod så jag antog att blodet sköljts bort. Detta skapade rysningar i rummet där vi låg med sängarna nära varandra och lyssnade på mamma.

Ibland stannade hon upp för att förtydliga en del saker. Till exempel var historien utspelade sig och hur det såg ut på prärien eller hur en maträtt som lagades av en husmor luktade. Hon jämförde med allt hon redan visste och kände till. Senare låg jag och läste en av hennes Det Bästas Bokval (jag älskade dessa böcker eftersom romanerna var kortade så att en bok rymde fyra till fem berättelser), när jag hamnade i bryderi om en sak och frågade mamma. Det var en tjej som eldade upp en sanitetsbinda i en ugn i en skola. Jag tror att det handlade om en bra lärare som räddade situationen i en stökig klass.

Jag visste verkligen inte vad en sanitetsbinda var så jag frågade. Varpå mor ryckte åt sig min bok för att se vad jag läste innan hon förklarade saken. Men för mig öppnade sig en ny värld. Man kunde alltså få reda på hemligheter i böcker. Och så började jag plöja igenom alla Det Bästas för att se vad de eventuellt kunde bjuda på mer. En ansenlig boksamling, kan jag lova.

En gång låg jag sjuk i influensa och alla böcker var utlästa och det enda som fanns var den senaste Det Bästa som inte hade några lockande berättelser, minns jag. Men ligger man där man ligger så får man taga vad man haver, som moster sa. Jag började läsa om en konstnär, August Renoir, och ännu minns jag att jag bara inte kunde sluta. Förvånat upptäckte jag själv att jag snäppat upp min kravnivå något och ville gärna veta mer om konstnären vilket ledde till något uppslagsverk.

Ja, det är läsupplevelser jag har med mig, några bland flera tusen. Jag hoppas, hoppas att våra ungar har minnen också av högläsningen och biblioteksturerna och favvoböckerna. Det är så rikt att ha fått vara med om alla dessa äventyr som är helt gratis, faktiskt. Och då gör det så ont i mig när jag tänker på att vi kanske håller på att tappa detta i en värld fylld av snabba kast och ytligheter.

Det känns som jag har ett uppdrag...
/E

Sensommardrömmar

Så trött idag på jobbet att jag fick erbjudande om att lämna bilen på jobbet och åka med en kompis hem. Efter att ha varit ute en stund i friska luften tog jag mej i alla fall iväg och tänkte att det är det där med att sitta stilla en hel dag nästan, nu i skolstartstider med all planering. Och det där med att vända hjärnan ut och in för att börja tänka i pedagogiska termer i stället för den låt-gå-princip som fått härska rätt mycket i sommar i mitt avslappade tillstånd.  Det var nog det som gjorde mig så sömnig.

En kollega som kom in utifrån korridoren poängterade att vi arbetade utan luft. Se där! Ytterligare en orsak till sömnigheten. Svett, datorer, syrebrist, lysrör, papper och säkert en del damm - back in business. Jag bestämde mig för att stupa i säng direkt när jag kom hem. Om det inte vore för häcken.

Häcken är den bastanta syrenhäck (utan syrenblommor) som omger gården. De vuxna barnen brukar ofta påtala dess förträfflighet när det gäller avskildhet, solbad, trädgårdsfester och sånt som man inte vill ha allmänhetens nyfikna blickar på. Visst har vi nån gång sagt att delar av denna häck skulle må bra av en totalrenovering, dvs nersågning till en decimeters höjd och sen kanske växa till hanterbar storlek. Men icke! Då skulle vår fina gård inte längre vara en sån skattgömma. Har majoriteten av inneboende tyckt. Och sen huset tömdes på unga har det liksom inte blivit av. Vi tycker nog också att det är rätt skönt med två meter hög häck. Det är bara det att fanskapet ska klippas en gång om år. Och detta arbete har jag på senare tid tagit på mig helt enkelt för att jag är den som är hemma mest under sommarhalvåret.

Som sagt, om det inte vore för häcken hade jag nog sovit nu. Men jag bestämde mig för att en timme i friska luften skulle bara vara bra. Och det var ju tur att jag stannade ute. Man hinner långt på en timme. Upp och ner på stegen, doft av grönska och jord, ljummen sommarkväll. Låt vara att häcksaxen ryter, men det är ju ett sommarljud, ändå. Ungefär som höfläkten hos bonden varje barndomssommar. På stående fot bestämde jag mig för ett växthus på nästa gård. Det behöver inte vara stort, men det ska lukta jord, grönska och värme. Det ska rymma ett bord och två små stolar eller en liten soffa. Där ska jag sitta och drick kaffe eller sippa vitt vin i sommarkvällarna. Där ska jag lukta på blommorna och njuta av växtlighet. Det ska bli min alldeles egen korkek, fast av glas. Eller vad det nu är i växthus.

Huvudvärk och trötthet försvann efter femtio meter häck. Hälften är kvar. Drygt. Sommarkvällskänslan tog över. På nästa ställe finns bara dryga fem meter häck, tror jag. Det känns lite.... Jag kommer att sakna häcken. Jag kommer nog att sakna träningsvärken i axlarna som kan uppstå efter en heldag med motorsåg och kratta. Men i ett växthus kan jag ju odla upp något som skymmer sikten och behöver ansas med kraft, så har du något förslag så säg till.  Jag tror att människan är gjord för att rota lite i jorden och växtligheten, det är avkopplande, det är då ett som är säkert.

/E

Kvinndomsprovet

Jag är fullt medveten om att motorcykelkörning är riskfyllt och kräver stor koncentration. Det hindrar inte att jag tycker att det är kul. Det är mer än elva år sen jag fick min egen, då jag annonserat för maken att jag inte ville dela hoj med honom utan köra själv hela tiden.  Därmed började också våra längre resor ta form. På den vägen är det, även om vi hittills hållit oss i Skandinavien.

Fri från olyckor, utom någon vurpa som inte lämnat större spår än nån mindre hojskada, har vi avverkat ett antal mil. Fantasierna om vägar växer ständigt. Men en sak har varit otänkbar hittills - norska trollstigar. Ingen av oss är särskilt sugen på höjder även om jag klarar höga broar bättre och milslånga tunnlar sämre och maken tvärtom. Ingen vill heller balansera i mötet med en buss på en bergssida i en hårnålskurva och samtidigt ha svindel. Trollstigen har alltså varit en sån där skräcksnackis som vi haft några år. Dit skulle vi aldrig fara. Ryyyys.

Men ändå, folk åker ju där, uppenbarligen, så vi tänkte om. Och jag kände att det skulle vara en personlig utmaning efter dessa år och mil. Ett riktigt kvinndomsprov. Dessutom har vi ju varit i Bergen, och vägen dit var minsann också ett elddop på sin ställen. Tro inget annat, ni som ska dit.

Vi packade och for med väderkartan framför oss. Kalkylerade en övernattning nånstans nedanför Trondheim i väntan på ett regnväder som skulle dra förbi, sen så...  Ja, det gick som smort, det. Man talar om Trollstigen och Örnvägen. Ingen har sagt nåt om hur det ser ut när man ska ta sig från Geiranger och upp på andra sidan fjället. Tur det - då hade vi tänkt ett varv till. Men nu är vi hemma och återupplever resan med bilder. Här är några.

En paus i Valsöya mellan Trondheim och Molde.

Vi kom till Molde tidigt på kvällen för att övernatta och invänta ett regn.
 Molnen hopar sig, men tillåter ändå en fin kväll med utsikt över alla fjäll.

Molde. Kviltorps camping.

Åndalsnes. Torget en fredageftermiddag. Var är alla?
Vi tar en fika och laddar inför morgondagen.
Campingen hittade vi vid Sogge Bru, på vägen mot Trollstigen.

Under natten försvann regnet som väntat och vi vaknar till detta, det första vi ser .

Trollveggen.
 Någon galning kastar sig precis ut från berget och hoppas överleva fallet
med hjälp av en falmskärm och rätt vindförhållande.

Trollveggen

Trollveggen

Trollveggen

Det gick ju bra det där. Trollstigen avklarad.

Toppen av Trollstigen

Efter våffelfika fortsätter vi över fjället med siktet inställt på Geiranger och Örnvägen

Det blir en del båtturer. Denna färja går mot Geiranger. 

Utsikten från Örnvägen

Och här är utsikten över Örnvägen.
 För att ta oss hit upp har vi, eller i alla fall jag, helt klart klarat ett kvinndomsprov.
Vägen hit upp var inte så lång som Örnvägen och Trollstigen, men tål att jämföras och vinner läskighetspriset. Inga raksträckor att vila på här inte - spikrakt uppför bergväggen och knappt nån vila mellan hårnålskurvorna.  Ett anfall av hemlängtan kom över mig där...

Några mil över fjäll igen. Breda vägar, fina som alltid.
 Viloläge (inget hjärta i halsgropen) och behaglig marschfart.

Mot Dovre för övernattning innan vi åker hem över Röros.


/E.

Efter festen

Storsjöyran är över och det känns helt rätt att himlen dragit över sig ett grått moln och släpper ur sig lite regn nu, så vi får lite svalka och för att understryka att det är dags för vila och lugn och ro en stund. Här har det varit full fart efter att vi kom hem från hojresan. Särskilt sedan i onsdags då familjen utökades med en hemvändare med flickvän. Det blir liksom extra festligt, eftersom det i sig genererar ännu fler besök i trädgården. Och vid matbordet. Det är som det ska vara. Ja, vi yrade på, var ute längre på nätterna än ungdomen som strängt tittade på oss och frågade när vi egentligen kom hem.

Jag minns en period då vi  åkte på semester med ungarna lagom till Storsjöyran, av olika skäl jag faktiskt inte minns. Säkert något luddigt tvärtemot "alla andra", samt att vi faktiskt var i en ekonomisk situation som gjorde att vi fick välja våra nöjen. Men många gånger kom vi hem till stan lagom till det karakteristiska dunket från musiken och lika ofta sa vi till ungarna att "ja, ja vi hinner ner en sväng i morron..." Alla ville känna på feststämningen och det fanns alltid en peng kvar till ett par karuseller.

På senare tid känns det som om man räknat in sommaren före och efter Yran. Häckklippning före eller efter? Semestertur ett och två, före och efter. Det får gärna vara så. Jag gillar ju tidsmarkörer och jobbar hårt på min årstidstavla (som aldrig tycks bli klar) för att ha en god översikt av året.

Det tropiska klimatet har naturligtvis gjort sitt till i feststämningen. Avklippta jeans och fem linnen utslitna, vita sandalränder på solbrända fötter. Möbler som flyttats runt i trädgården för att hitta svalka och blommor som dött för att husvärdinnan glömt en dags vattning. Republikens flagga, som vajar på kvällssolsidan, är redan blek. Det är sommar det! Här kommer bilder från en blå-vit-grön yra och en och annan goding som sjunger sina låtar.

/E.