måndag 25 augusti 2014

Läs!

Det borde vara förbjudet att inte läsa för sina barn.
Kaxigt skäller jag till höger och vänster, uppvuxen som jag är med mina böcker i högar, med mammas läsröst och med arga frågor på bokhandeln varför dom inte har alla böcker som skrivits i serien, det fattas ju två... Jag tänker på långa regniga dagar då man kunde ligga i en varm garderob med ljuset från det lilla fönstret silande in så man knappt såg att läsa, men det var ju så mysigt. Jag tänker på när drömmen om en egen liten bokhylla gick i uppfyllelse så att jag kunde sortera alla mina böcker ovanför min säng.

 Jag tänker på den sista boken mamma läste högt för oss innan vi själva ville läsa allt. Det var en äventyrsbok som mamma köpt i någon bokklubb, för hon förklarade först att den var dyr, att den var en riktig äventyrsbok och att den krävde lite kunskap om indianer. Boken hette Vilde Sam och det första som hände var att vi fick stifta bekantskap med lille Arliss. När mamma läste om Arliss hade hon en ton som gjorde mig en aning avundsjuk, hon lät som om hon gillade honom lika mycket som oss. Och aldrig ska jag glömma när lille Arliss bet av indianens öra. Jag kan än idag undra hur det smakade, för det gjorde jag även då, men det hela skedde ju i någon flod så jag antog att blodet sköljts bort. Detta skapade rysningar i rummet där vi låg med sängarna nära varandra och lyssnade på mamma.

Ibland stannade hon upp för att förtydliga en del saker. Till exempel var historien utspelade sig och hur det såg ut på prärien eller hur en maträtt som lagades av en husmor luktade. Hon jämförde med allt hon redan visste och kände till. Senare låg jag och läste en av hennes Det Bästas Bokval (jag älskade dessa böcker eftersom romanerna var kortade så att en bok rymde fyra till fem berättelser), när jag hamnade i bryderi om en sak och frågade mamma. Det var en tjej som eldade upp en sanitetsbinda i en ugn i en skola. Jag tror att det handlade om en bra lärare som räddade situationen i en stökig klass.

Jag visste verkligen inte vad en sanitetsbinda var så jag frågade. Varpå mor ryckte åt sig min bok för att se vad jag läste innan hon förklarade saken. Men för mig öppnade sig en ny värld. Man kunde alltså få reda på hemligheter i böcker. Och så började jag plöja igenom alla Det Bästas för att se vad de eventuellt kunde bjuda på mer. En ansenlig boksamling, kan jag lova.

En gång låg jag sjuk i influensa och alla böcker var utlästa och det enda som fanns var den senaste Det Bästa som inte hade några lockande berättelser, minns jag. Men ligger man där man ligger så får man taga vad man haver, som moster sa. Jag började läsa om en konstnär, August Renoir, och ännu minns jag att jag bara inte kunde sluta. Förvånat upptäckte jag själv att jag snäppat upp min kravnivå något och ville gärna veta mer om konstnären vilket ledde till något uppslagsverk.

Ja, det är läsupplevelser jag har med mig, några bland flera tusen. Jag hoppas, hoppas att våra ungar har minnen också av högläsningen och biblioteksturerna och favvoböckerna. Det är så rikt att ha fått vara med om alla dessa äventyr som är helt gratis, faktiskt. Och då gör det så ont i mig när jag tänker på att vi kanske håller på att tappa detta i en värld fylld av snabba kast och ytligheter.

Det känns som jag har ett uppdrag...
/E

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja nog har du ett uppdrag alltid. Och du inspirerar även mig, gamla mänska. Vill läsa mer, olika, annat, ensam, tillsammans... Just nu läser jag Ylva Eggehorn, En vuxen tro. Spännande om Jesus och andra Jesusbilder än dom vanlig. Om Gud också, som en bakande hemmafru, som tar emot och tar emot och tar emot... Kärlek!

Anonym sa...

DE va ju Maud som skrev

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...