Glimtar ur året som snart passerat.

Maltaresan - en snilleblixt jag fick när jag hittade ett 40 år gammalt foto på mig, iklädd röda espadrillos, ljusblå bomullsbyxor med sjutton fickor och knappar och spännen och blekgul tröja med pingvinärmar. Där poserar jag lätt kobent och luktar på en jättehibiskus. Besparar er den bilden och 

tar en mer stämningsfull sådan. Här sitter vi på muren uppe i Baracca Gardens och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Valetta och drar in doften av hav, kryddor, damm och varma växter i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en snilleblixt man får över ett gammalt foto på en poserande lantis. 

En annan resa när längtan blir stor. Lantisens rötter sitter djupt rotade i en jordplätt vid Indalsälven. Här sitter vi halvvägs upp på Åreskutan och dinglar med benen allt medan vi njuter av utsikten över Åredalen och drar in doften av fjäll, mossa, tjärn och klar luft i en salig röra. Tacksam över att vi har möjlighet att verkställa en önskan man får när andan faller på.

/E

.

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt.

Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag bor inte här längre och det är detsamma för jag bor tillräckligt nära för att tanka det jag behöver. Det går inte att förklara. Men jag hittar all möjlig inspiration i hemliga platser som jag väljer att inte dela med mig av men som finns i närheten. Nyfiken blev du nu, va? Men det är bara MITT:

Maken hade ett ärende och det blev en road trip. Pratade med mamma innan. Hon lever i sin värld men lyser upp ibland när jag babblar på om sådant hon gillade att samtala om förr. Jag sa att jag skulle åka väst över och hon undrade om allt var som vanligt "hemma". Jodå, sa jag, vägen är som ett stampat jordgolv och asparna står kvar. Alla sju? frågade hon oroligt. Alla sju, försäkrade jag. 

Jag har en otroligt stark dragning till miljöer, fysiska men så klart även sociala,  kring min barndom vilket alltid kommer fram i bilder och texter. Jag funderar ofta över det och vad som gör att jag liksom landar, skulle kunna äta jord med sked från vissa platser. Men det kan vara så enkelt att om man inte omger sig med det som anses som bekväma nödvändigheter idag så ser man det andra. En kvinna sa till mig en gång att jag var så otroligt jordad. Jag minns inte vad det var i för sammanhang, men skit samma, jag gillade att bli kallad jordad. Tack.

Tillbaka till mamma. När vi var små och det hippaste som hände var att "fara på affärn i Åre", var man ju ute och lekte. Mamma värnade om asparna på gården. Och de sju som ståtade vid vägen. Där kunde man stå och beundra asparna medan man väntade på posten, mjölkbilen eller köttbilen. Perfekt blickfång. Tyst, sa mamma, ofta, lyssna på asparna. Eller ooohh, nu är asparna vackra, när det var höst. Så man har liksom fått med sig det där med mannagrynsgröten. Du vet ju hur det är med mig. Jag gillar träd. Starkt jordade i ena änden, fri som fågeln , nästan, i den andra. Och däremellan kan vad som helst hända. 

Jodå, satt´n...

Fjäll

Sju aspar

/E

Nuläge

Fortsätter rensning. En sorts uppgörelse med livet så här på ålderns höst. Ålderns höst infann sig omedelbart vid 62:
• Mindre tolerant mot snuva (nästan så man får en mancold direkt), dessutom för andra gången på fem månader. Hur är det ens möjligt?
• Morgontrött. Jag? Kvällstrött har jag varit i många år, men morgontrött. Nej.
• Kvällstrött. Också. Och mer.
• Irriterad på folksamlingar och omotiverat babbel. (Fast detta kan ju vara en arbetsskada).
• Värk i en höft.
• Intresserad av pelargonier. Jo, det är sant, kvalar definitivt in bland ålderns-höst-attributen.
• Tycker att förra sommarens klänningar är för korta.

Det finns fler punkter men för att hålla dig på sträckbänken ett tag så väntar jag med att avslöja allt. 62. Då kommer krämporna. Jag som just blev av med mina efter tjugo år.

Fortfarande gillar jag att laga mat. Att komma hem från jobbet och ställa sig vid spisen är ren meditation och nedvarvning på hög nivå. Stackars maken hade på förslag att gå i pension så fort det bara går och sa ömt till mig att ”tänk va skönt för dig att komma hem till dukat bord”.
Jag höll på att smälla av. Köket och spisen är MITT område. Han får byta däck och snickra verandor. Bygga hus eller nåt. Men laga mat. Nej. Han insåg snabbt sitt misstag och backade. ”Du får laga lunch åt dig själv eller ha herrmiddagar eller vad som helst”, sa jag elakt och ogint. Så har han det. Otacksamma ragata.

Skickar ett par smakfulla bilder från dagens middag.

/E.

21.44

Hallå?
Någon där?

Facebook slog ut skrivlusten. Eller var det kanske livet? När andra saker tar över det kreativa och reflekterande sinnelaget då blir det inte många bokstäver, inte. Men under en ljuvlig höstpromenad fann jag ett frö till min skrivlust igen. Och plötligt fick jag som en explosion av idéer i huvudet, härligt!
Not.
Önskar att det vore sant. Men nej. Sanningen är den att jag döstädar. Jävligt modernt. Började med att gräva i dagböcker och läsa anteckningar i en gammal ringpärm, så skör att flisor lossnade från omslaget och föll som konfetti på tårna. Där fanns funderingar som pågår än, fast i en nyare tappning så att säga. Just då insåg jag att jag behöver en kanal. Från konfetti i glitter på mina tår upp till mitt huvud. Jag är redo att ventilera. Igen.
Avslutar denna omstart med en stämningsbild från en leksaksavdelning. Det var bättre förr.
/E.