torsdag 11 oktober 2018

Nuläge

Fortsätter rensning. En sorts uppgörelse med livet så här på ålderns höst. Ålderns höst infann sig omedelbart vid 62:
• Mindre tolerant mot snuva (nästan så man får en mancold direkt), dessutom för andra gången på fem månader. Hur är det ens möjligt?
• Morgontrött. Jag? Kvällstrött har jag varit i många år, men morgontrött. Nej.
• Kvällstrött. Också. Och mer.
• Irriterad på folksamlingar och omotiverat babbel. (Fast detta kan ju vara en arbetsskada).
• Värk i en höft.
• Intresserad av pelargonier. Jo, det är sant, kvalar definitivt in bland ålderns-höst-attributen.
• Tycker att förra sommarens klänningar är för korta.

Det finns fler punkter men för att hålla dig på sträckbänken ett tag så väntar jag med att avslöja allt. 62. Då kommer krämporna. Jag som just blev av med mina efter tjugo år.

Fortfarande gillar jag att laga mat. Att komma hem från jobbet och ställa sig vid spisen är ren meditation och nedvarvning på hög nivå. Stackars maken hade på förslag att gå i pension så fort det bara går och sa ömt till mig att ”tänk va skönt för dig att komma hem till dukat bord”.
Jag höll på att smälla av. Köket och spisen är MITT område. Han får byta däck och snickra verandor. Bygga hus eller nåt. Men laga mat. Nej. Han insåg snabbt sitt misstag och backade. ”Du får laga lunch åt dig själv eller ha herrmiddagar eller vad som helst”, sa jag elakt och ogint. Så har han det. Otacksamma ragata.





Skickar ett par smakfulla bilder från dagens middag.
/E.










Inga kommentarer:

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...