Funderingar över livssituation

Jag har kommit fram till att min rastlösa själ ständigt letar efter familjen. De kaotiska åren efter att tre små ungar blev fyra och vi hade ett hem som kryllade av ungar ( alltid fler än fyra, några kompisar måste räknas in ) var fyllda av nattvak, konfliktlösning, lek och utflykter till  skogen när det inte var skol- och idrottsrelaterade aktiviteter. Alla var konstant trötta och rätt fattiga, men jäklar vad mycket roligt vi gjorde. Vi kände oss rika på storfamiljen.  Egentid var ett ord som inte var uppfunnet och vad skulle vi med det till? Vi var ju småbarnsföräldrar och ungarna var viktigare än allt annat.

När det blev dags för förskola minimerade vi tiden så mycket det gick, vi jobbade båda skift så det gick alldeles utmärkt. Jag läser gamla dagböcker just nu, försöker hitta bra exempel på dagar att bevara i Nordiska museets samling. Då kommer jag ofrånkomligen tillbaka i kaoset. För kaos var det nog, även om vi levde mitt i det och inte fattade det. Ett vanligt kalenderblad från mars månad -96 bevisar hur det var. Vissa dagar hade vi två möten (skola, sjukvård, sportaktiviteter, kalas, kurator, tandvård, fotografen,...) och inga dagar var tomma utom möjligen nån söndag. Söndagen fick då snabbt bli en utflykt till skogsbrynet med grillkorv... 

Ja och sen fortsatte livet med att barnen blev unga män och kvinna och flyttade och vi fick uppgifter som att "köra soffor" när ungarna flyttade runt under ett antal år. Samtidigt hade vi fullt upp på hemmaplan med att umgås med våra åldrande föräldrar och för min del engagerade jag mig i andras tonåringar. Jag erkänner, det fanns dagar då jag längtade till pensionen eller att ungarna skulle växa upp.

Ja nu så. Nu är alla på plats. Gamlingarna i graven och ungarna mitt i livet. Och vi, vi har dagar då det är helt tyst och inget händer. Nu är vi ju två rätt friska pensionärer som trivs ihop. Men för min del känner jag mig sjukt tomhänt nu när "jag har all tid i världen" som nån elak jävel sagt att man minsann har som pensionär. "All tid i världen" påverkar mig så att jag rätt ofta frågar mig varför jag måste dammsuga just idag, det kan jag göra om en månad eller två... Jag måste inte "hinna innan".... Det låter som om jag tappat meningen med livet, fast så allvarligt är det inte. Men för en som alltid haft full rulle blir det lite döfött att ha "all tid i världen". Helt enkelt för att jag blir allt för seg, skjuter på allt med en fråga varför jag ska göra det här just nu. Strykhögen växer, frysen borde frostas av, garderoben borde städas. Typ. Men till min irritation resonerar jag att det kan jag göra sen. Nää, allt var bättre förr! Full fart! Eller, ve och fasa, är det den där känslan av att man inte behövs längre som kommer smygande? Ska jag bli ett sentimentalt och sorligt livsreportage i Allas veckotidning? 

Näpp. Nu får jag se till att kliva ur bingen. Kaffet är urdrucket, hunn har pinkat på gården och vill ha en riktigt promenad, jag ska baka en kaka och sen ska semesterresor planeras. Eller så gör jag det i morrn...

/E