Döden, döden, döden...

 Allhelgona och Halloween. Små monster knackar på, orädda för vår vakthunds galna rytanden och ståpäls. Godisskålen fram (maken: "köp hem lite godis för man vet aldrig...") och så är man fri från otäckt bus när monsterhänderna rafsat åt sig choklad och fruktkola.  

Hunden lugnar ner sig och får på sig promenadhalsband och följer oss till kyrkogården i skymningen. Det kryllar av människor som vaggar, lunkar, hetsgår och till och med cyklar (fast det är förbudsskyltar) på kyrkogården en afton som denna. Alla ska pynta och minnas sina döda. 

Det är andra året mamma får sin grav pyntad inför Allhelgonafirandet. Hur har hon det där i jorden? Ser hon att vi har planterat flerfärgad ljung och tänt lyktan för andra året i rad? 

Mamma gillade egentligen inte ljung. Eller hon var rädd att vi skulle ta in ljung i huset för det "betydde döden". Vad hon menade ville hon inte riktigt säga. Nu är hon ju död. Då är det väl ok med ljung? Jag har förresten planterat en lavendel vid stenen som jag hoppas ska blomma varje sommar eftersom mina gör det trots trädgårdsmästarens huvudskakning?

Jag är själv lite överraskad över min känsla att gå till mammas grav. Det känns bra, helt enkelt. Naturligtvis saknar jag mamma. Särskilt när jag gör saker där hon var en självklar del i det hela. Promenerar på den numera nästan obefintliga sjöstranden i hembyn, till exempel, eller när vi firar något med tårta. Varför det är fint att gå till graven beror på att jag kan jämföra med den som ingen grav har. Min svärmor har ingen grav. Inte ens ett litet märke på någon sten eller skylt. Ingenting. Enligt hennes önskan är hennes aska utspridd i en lund. En gräsplätt som hon delar med okänt antal andra. 

För min del känns det vilset och inte på riktigt. Vi går till fontänen där otaliga ljus brinner, sätter ett ljus för henne där. Var är hon? Mamma är i alla fall ordentligt jordad i marken och när jag tänder hennes lykta eller sätter en bukett styvmorsvioler vid hennes sten känns det som att jag i alla fall vet var hon är och var jag lämnar henne. Jag skulle inte tycka om att hon bara hade gått upp i rök och inte fanns någonstans. 

Jag delar den känslan med maken, som tur är. Han tycker också det är skumt att inte ha en grav att gå till, när det gäller mamman. Min svärfar är ordentligt jordad också, men svärmor finns liksom inte. Alltså känner jag att det kan vara av betydelse för fler i familjen och släkten ifall man verkligen har en grav. Det är sånt man måste ta reda på. Med en grav kan det ju ofrånkomligen även komma känslan av ett krav att denna ska skötas. För att andra ska se att man är engagerad och vill hedra en saknad familjemedlem. Nja, det måste man nog också komma överens om med sina nära och kära, vad som ska gälla. För min del helst begravd, men det funkar fint med gräsmatta framför en enkel sten om man så önskar. Men jag tror i alla fall på en plats att gå till. Om man inte vill pimpa med lyktor och vackra blomster kan man väl ta med nån polare och fika. Jag har sett det också. Picknick vid graven. Tja, varför inte? 

Ja, nu är det ju redan måndag kväll och jag har lagt allhelgonahelgen bakom och lyktorna brinner på gravarna och monstren har slutat komma. Det är kolsvart utanför fönstren, inte min melodi, direkt, men sen jag upptäckt finessen med timerstyrda gravljus så har jag även i hemmet styrt upp några ljuspunkter så att det går an att gå upp mitt i natten vid trängande behov. De flämtande lågorna har ännu inte fått någon granne att ringa brandkåren. Gott eller ont...? 

Nu ska hunden ut på kvällspinken, det är kolsvart, när jag gått runt kvarteret kommer jag att andas ut då jag är inne igen. Mot tisdagen!

/E

Det finns guldkanter

 Ibland gör jag korta besök på mitt gamla jobb för att vikariera lite. Jag erkänner, det blir en guldkant på tillvaron som inte alltid pensionen täcker. Se det på två sätt: pengar är det ena, umgänge med tonåringar det andra. 

Dom dräller in i rummet, rätt ofta i tid, med olika åsikter om lektionens innehåll innan den börjat. Det händer att jag får vänta med mitt för att först ta hand om deras. Som till exempel svara på när bilskroten stänger, avgöra ifall en möjligen fått hjärnskakning av en badboll i huvudet, avslöja min åsikt om sista Idoljuryn och så klart berätta vad det är för mat till lunch. Sen kan jag få köra mitt. Oftast uppfylld av det vi klarat av innan. De frågade faktiskt MIG om bilskroten och Idoljuryn och lyssnade på mig sen, både på upplysning och undervisning. Det är den lilla guldkanten, samtalen med ungarna. Och alla gånger jag fått gapskratta. Bara det. Senast i fredags då jag försökte få ordning på en halvklass åttor. Medan jag noggrant försökte pricka av närvaro på rätt unge (jag känner ju inte alla längre) så frågade en av de än så länge namnlösa om jag hade varit strippa när jag var ung. Några grabbar fnissade generat och någon började ursäkta den tuffa brudens framfusiga fråga. Men jag då? Jag vek mig dubbel av skratt. Som vanligt. 

Jag ville så klart veta anledningen till just den frågan när jag hade hämtat mig. Den framfusiga fjortisen log stort och sa att jag bara såg ut så, som att jag hade jobbat som strippa när jag var ung. Hon var helt säker. 

Jaha, jag kan välja att ta det som en komplimang. Dagen till ära hade jag ett par säckiga men bekväma gamla jeans, en överdimensionerad, noppig reatröja från Lager157 och var dessutom totalt osminkad.  Inget som på något sätt kunde avslöja en avlägsen karriär som strippa, jag lovar. 

Det är den där sortens fantastiska samtal som gör att det är fruktansvärt svårt att tänka sig att man aldrig mer ska jobba i skolan. Skulle bli väldigt färglöst då, i tillvaron.

/E.

Växthuset.

 Jag har alltid velat ha ett växthus. Nu har jag ett sedan min man försåg mig med ett för snart tio år sen. Förarbetet var enormt med borttagning av något träd och sedan gräva grund och stenläggning att förankra det hela i. När jag kom hem från jobbet en dag stod det klart. Inuti fanns ett litet runt bord och två stolar och en flaska bubbel. 

Tankarna snurrade om allt som skulle göras och odlas. In med ett gammalt träbord och fyra stolar för romantiska middagar eller frukostar, ett litet träbord för att plantera på och jorda ner. En jättegammal stol som gått genom släkten, handgjord med träspikar, fick hedersplatsen i ett hörn som piedestal för slingrande krasse i jättekruka, stora krukor köptes in och fröpåsar utan urskiljning och eftertanke. 

Första våren och sommaren var mitt växthus nästan oframkomligt. Allt möjligt växte där. Till min förvåning, ska tilläggas, då jag inte var så noga vare sig med gödsel eller gallring. Vädret bör ha varit ovanligt gynnsamt den sommaren, dvs inte för varmt. Jag bara njöt av att tränga mig in bland växterna och att fundera på om jag borde införskaffa en machete till nästa gång. 

Efter den första sommaren har jag gradvis dämpat mig eftersom vi behöver anpassa oss efter blomvakter under semestertiden och dels för att jag planerar växtligheten. För det mesta blir det en oas för att njuta av blommor, doften av jord och kryddodlingen. Ibland sitter jag och målar på någon sten. Ibland njuter vi ett glas vin någon sommarkväll, ibland fika med kaffe och bulle. 

Växthuset har varit mötesplats för roliga sammankomster. Till exempel grannarna som klättrade över staketet med en flaska med något blodrött väldigt starkt och fyra små pytteglas en solig våreftermiddag då jag och maken just tinat och fått upp glasdörren och pustade ut i varsin stol bland lager av krukor och torkade spindellik.  En högsommardag dukade jag för bokklubbens sex damer och vi åt lunch i stark jordlukt med långbeningarna kravlande mellan tårna. Den som ville ha en extra gurka eller mer basilika på salladen försåg sig själv i grönskan. En annan ljus sommarkväll satt jag, min bror och maken ute länge för att lösa livsgåtan över några glas absint - märklig upplevelse. 

Någon kolsvart höstkväll har vi suttit i växthuset med hunden i famnen och bara njutit av kvällen. Jordlukten, grönskan, knotten.... 

Vad ville jag säga med det här fullkomligt ointressanta inlägget? Ja, bara att jag är tvungen att skriva om något som har med att ta vara på livet. Vår vardag. Nåt vanligt. För utanför är världen upp och ner med all galenskap och ondska och på mitt (förra) jobb är dagarna ofattbart tunga av sorg över en elev som dog under sitt äventyr. 

/E.

Nu ska jag erkänna nåt

 Jag ogillar STARKT att göra affärer. Det kan nån annan sköta åt mig. För all del har jag ju det, så varför klaga. Maken är ju säljare från födseln, skulle jag tro. Själv är jag mer av sorten "ta-vad-du-vill-och-gå". Eller släng, eller byt mot nåt ätbart. Eller drickbart. 

Jag försöker mig på en del affärer på olika ställen nu då vi tömmer hus och förråd inför uthyrning eller försäljning. Det är grejer överallt och det är klart, inte kan man slänga precis allt. Kanske inte ens skänka... 

Ett typiskt exempel från helgen: 

En liten broderad hätta blev mitt inträde på en köpochsäljsajt. Kändes överkomligt, inget stök med stora lådor och fraktkollin som behöver en gaffeltruck. Hättan blev såld, konstigt nog, eftersom jag verkligen INTE talade för varan. Sånt fixar jag inte. Redan där kryper olusten i mig. Nå, den bytte ägare för en blyg summa. Det var ju kul. Sen kommer det andra, JAG måste paketera, fixa billigaste frakt och porto, leta upp rätt inlämningsställe beroende på kollistorlek.... Uuuuurk det kryper i mig. Jaa, jag vet. Nåt fel är det. Även om jag tjänar en tusenlapp. Nån annan kan göra det åt mig. Jag kan dela med mig av tusenlappen. Gladeligen. 

Men jag övar mig, eftersom min omgivning säger att jag måste... En gammal bilfilt blev jag av med idag, på bästa tänkbara sätt. Det vill säga jag lade ut en bild på filten, sa att den var gammal och trasig, den som ville köpa fick hämta själv. Punkt. Filten packade jag glatt ner i en systemkasse och ställde på bron utifall jag skulle vara ute med hunden. Sms till köparen om swishnummer. Klart slut. Andas ut.

Nu till hösten. Min vän E och jag måste ju ut och nasa böcker. Det visste vi ju liksom när vi gjorde barnboken. Hösten är alltså fullbokad av alla tänkbara marknader! Eller ja, ganska många. Då ska vi SÄLJA! Till råga på allt bör jag passa in i julmarknadsvärlden och SÄLJA mina bilder på ett föredömligt sätt. Förra julen sålde jag visserligen en massa handmålade julkort, och det var ju kul, eller det vill säga de sålde sig själva eftersom jag alltid tittade åt fel håll men råkade ändå bli av med de flesta. I alla fall var det vad en vän påpekade. Ja, det är klart, jag vill ju helst att mina myllerbilder ska glädja barn i deras rum som en liten fantasivärld i A3-format på väggen ovanför sängen. Men måste JAG sälja mina bilder? Jobbigt. 

Snart kommer också den dagen då jag ska sälja min motorcykel. Då ska jag inte vara hemma. Vore fint om någon kanske kunde adoptera den, bara? 

Jag är ingen försäljare och känner mig så oerhört avlägsen detta trots att jag är gift med en. Eller kanske det är det som är meningen! Han ser till att det går ihop och jag skänker och byter. Det KAN leda till trubbel. Om han inte hittar någon pryl ser han genast misstänksamt på mig. Kan hon ha slängt, skänkt eller bytt bort? tänker han nog. Det syns. 

Tja, alla kan inte vara perfekta. God natt. 

/E.

Skitvärld

 Vi försöker fokusera på oss och vår lilla plätt. Tittar man på nyheter, läser dagstidningar eller öppnar en sökmotor väller, krälar, kryper, svämmar och sprutar all världens ondska över en. Det finns dagar då jag tackar livet att jag rimligen inte ska hänga med så länge till. Det var bra det som var. Barnen har växt upp. Vi klarade det. Tack och hej.

Så känns det ibland. Ihärdigt bänder vi tankarna tillbaka på oss och vår lilla oas när ondskan står och skriker på uppmärksamhet. Vi måste koncentrera oss på att bygga ett trappräcke till torpet. Eller planera ett minikök till en husbil. Eller äta blodpudding med stekta äpplen utomhus en varm septemberdag och luta oss mot husväggen så det blir lite Falu rödfärg på tröjan. Vi går i den lilla, lilla skogen och lyckas höra hackspetten medan hunden letar en godbit i kojan som förskolebarnen byggt. Vi åker upp på berget för att se blodmånen och hör människor stå och småprata om kameralinser och astrofotografer. Fikar kakor och skiter fullständigt i kalorier. 

Vi måste hålla ställningarna ett litet tag till.

/E

Och nu är det augusti sedan länge tillbaka.

 Men det spelar ingen roll, egentligen. Jag inser att jag behöver vara i en viss sinnesstämning för att skriva. Som när jag ska rita. "Allt annat" ska vara undanröjt först. Jag får nöja mig med det, så är det. 

Den senaste månaden, efter hemkomsten från den sedvanliga sommarresan, har all tid gått åt till att förbereda det lilla torpet för framtida bruk.  Ja, det påbörjades innan semestern, men har intensifierats sista tiden, tack och lov, eftersom vi hade en hyresgäst på g. De drog sig ur, dock, så nu är det bara att sikta in sig på nästa och känna att vi har lite mer tid på oss. Bara det blir klart nån gång. Hyra ut och helst sälja. 

Jag ser det som en tidsbegränsad livsuppgift. Den här perioden i livet ska vi göra det här. Det handlar om, egentligen, döstädning. Döstädning är ett ord jag ogillar men förstår. Och tycker det är bra. Ogillar ändå, för det är nåt folk håller på med när det börjar skymma. Överraskande nog har jag nyligen förstått att det ofta är ens ungar som uppmanar till döstädning. Detta för att slippa ha med gamla prylar att göra när päronen är borta. Vem ska ha vad eller vem ska ta hand om allt..? Berättigade frågor, tycker jag, som rätt osentimentalt vill göra mig av med det mesta. Varför lasta över på nästa generation?

Döstädningen av torpet innebär att ställa det i ett skick så att det är fullt användbart. Helst också sälja eller skänka sådant som "finns omkring". Det faktum att vi har haft platsen som förråd i flera år, samt att det dessförinnan också fungerat som förråd åt tidigare generation gör det fulladdat av prylar i bodar och uthus, prylar som kan behövas eller som egentligen inte behövs, det beror helt på vem man frågar....

Ja, ja, jag suckar och tänker att det ska vara så lättsamt som möjligt för våra avkommor att ta hand om saker. Det är i alla fall min strävan. Så just nu gör jag dom jag brukar. Gör klart det ena först då kan jag ta det roligare sen. Men lite kul är det ändå att se hur det liksom växer fram ur den trista bråten, det lilla huset på landet där jag och gubben flyttade ihop för mer än fyrtio år sen (40!). När vi efter nästan fyra års stök med ickefungerande toa, borrning av ny brunn samt diverse annat grävande runt (och även i) huset kändes det som om en lägenhet i stan vore rena drömmen och vi flyttade. 

Helt osentimentalt och utan saknad blev vi stadsbor och jag liksom andades ut, minns jag. Efter det har jag knappt varit i torpet förrän nu. Som det kan bli. 

Sensommaren är här. Det blåser höstigt, är kolmörkt och grannarna har fortfarande semester, det är tyst och ödsligt i kvarteren och jag liksom väntar på något. Kanske får jag (och du) snart veta vad. I så fall hör jag av mig.

/E.

Solberg

Resterna av rabatterna och batteriljus..

Åska

 Här sitter jag helt ensam i huset med en hund som är något vaksam på grund av åskan. Det är nytt för mig, men det kan också bero på att husse inte är hemma och livet är konstigt för en hund. 

Nåja, i natt lär han dyka upp och åskan kanske även vara över. Jag är lugn som en filbunke. Bor tryggt mitt i stan.  Ser att det blixtrar och smäller nästan samtidigt. Maffigt. 

Det tyckte jag inte då jag var barn och tonåring. När åskan rullade sprang vi på mammas bestämda kommando ut i bilen, den enda säkra platsen. Hade man tur, eller kanske eventuellt var lite förutseende, fick man med sig serietidningar och kanske en rulle Mariekex. Det var nog inte så att mamma, mormor, morbror eller andra vuxna som tillhörde familjen skrämde oss för åskan medvetet. Vi blev helt enkelt upplysta om att åskan går, då sitter man i bilen. Egentligen var det väl oklart vad som skulle hända om man stannade inne. Men en svag aning sa mig att det hade med telefon och spis att göra. 

Man fick absolut inte prata i telefon. Någon hade minsann tvärdött då en blixt hoppat ur telefonluren under ett samtal. Någon annan hade fått se en blixt slå ner i såskastrullen mitt under matlagning - okul. Den verkliga utgången av kastrulldramat tror jag vi aldrig någonsin fick veta. Detta var historier jag växte upp med, något diffust berättade, kanske för att skona oss barn. Men nog räckte det för att man skulle känna respekt för åskan som alltid ekade lite extra mellan fjälltopparna. 

Fanns ingen bil hemma fick man ta till plan B. Man satt i trappan. Tanken var nog att man inte skulle uppehålla sig i rum där det fanns många elprylar. Ändå drogs alla stickkontakter ur och alla fönster stängdes ordentligt. Att låsa dörren gav däremot inget särskilt skydd.

Den enda gång jag klart minns att jag grät var när jag och min bror varit med mamma och hämtat vittvätten som kokat i tvättgrytan vid sjön. Mamma bar de tvättade lakanen i två röda plasthinkar och när vi kom till järnvägen kom en rejäl åskknall samtidigt som de första dropparna fölls. Hon fattade beslutet att lämna hinkarna och i stället ta oss i händerna och springa hem. Detta för att vi inte skulle bli dränkta eftersom att himlen öppnade sig bokstavligen. 

Nu bodde vi vid järnvägen så vi han hem innan vi var allt för blöta. Ingen bil fanns hemma heller så vi satt i trappan en stund tills det värsta var över och vi gick till köket. När jag tittade ner mot järnvägen och såg de två röda hinkarna på andra sidan övergången blev jag så oerhört ledsen, helt otröstlig. Det är konstigt men jag minns det så tydligt och än idag blir jag lite ledsen när jag tänker på hinkarna. 

Ja, det gick ju över efter tröst från flera håll, mamma hämtade hinkarna bevakad av mig från fönstret hela tiden, tvätten blev hängd, solen kom fram, kossorna betade lugnt vidare i hagen och vi gick till sängs med det gröna myggfönstret på plats. 

Nu, sextio år senare, ungefär, ligger jag i soffan och klappar hunden. Snart ska vi gå ut en liten sväng. Åskan har nog mullrat klart, nu.

/E

Hemma igen

 Det konstiga är att under denna resa på nästan tre veckor har jag varken tagit i en penna, pensel eller bok. Det stör mig eftersom jag hade släpat med mig en hel låda och jag har försökt förstå vad jag gjort i stället. Ja, umgåtts med människor, förstås. Men det har ju även funnits stunder då jag inte gjort det förutom med min man. Han kan jag liksom prata med ändå, ifall jag sitter och ritar.

Nå, det går knappt en dag till vardags annars utan att jag ritar eller läser så jag kanske helt enkelt får acceptera att jag legat på bilsoffan och skrollat bland bilder och bloggar. Sippat lite vin ibland (och då går det aldrig att rita eller skriva men det är sen gammalt, det hör inte ihop helt enkelt), bara skrotat runt med hunden runt någon camping och tänkt tillbaka på dagen.

Att träffa sina vuxna söner och ett litet barnbarn kräver också eftertanke, då jag verkligen vill njuta av det vi gör ihop och tänka på dagen länge efteråt. Vi har haft så härliga veckor och gjort så mycket som ska läggas i minnesbanken. Resan har sträckt sig över ett antal platser och i min värld noterar jag också alltid vilket landskap vi är i. Det är så pass spännande att det kräver ett inlägg för dig. Lite bilder så länge:

 

Vi åker till Norge via Åredalen. Jag låtsas vara turist och ser med turistögat. Tror jag. Då tänker jag att de inte vet ett enda dugg om denna plats. Inget viktigt i alla fall. 

Vi ska till Bergen, som vanligt, men vilken väg vi tar beror på olika saker. Man blir alltid överraskad av nya vyer. Fast vi åkt till Bergen av och an under tolv års tid. 

Innan Byrkjelo längs Stardalsälven

Längs Stardalsälven

Roadtrip. Jag omger mig med män som gillar att göra bilturer. Det gillar jag också. i dryga 27 graders hetta är det skönt att sitta i AC och njuta av vackra omgivningar och inte minst bästa sällskapet. Staffan tar oss längst ut på Sotra och vi lunchar på Alvnesstuene, en av de bättre restaurangupplevelserna denna gång.

Fast mammahjärtat blir varmt när den vuxne sonen helst vill hänga i husbilen och äta middag på korv och potatis med oss. Jag känner mig också sjukt nöjd med det.  

Från Bergen mot Sverige via Hardanger.

Västkusten. Vi hittar en camping som gör mig lycklig. Vi har nog inte så stora asnpråk, säger maken, ofta. Kanske inte, men lite spartanskt, fullt fungerande... Ganska ont om gäster, bara såna som inte heller har så höga anspråk, som gillar att duscha i en liten utedusch under en ek eller gå till toainrättning i en liten barack mellan några buskar. Rent och fräscht. Middalarna ställplats - hit vill vi tillbaka. Fin promenad till Gerlesborg om man vill.

Ännu en pärla när vi närmar oss Skåne. Persköps ställplats. Att få promenera i svalkan i skogen runt sjön var precis vad som behövdes innan avfärd mot Malmö och Sibbarps camping.  

Ännu en son som gärna kommer till husbilen och käkar korvmiddag. Den lille prinsen tyckte också det var en bra idé. Bara att tacka och ta emot.

Bokskogen

Lego! Koncentration, tystnad, småprat och lite tankeljud. Prassel när legobitar letas, en vuxens svärord när man trampar på en legobit, fascination över ett bygge, sökandet efter en liten hjälm eller arm, ett svärd på två centimeter...Lego, vi satt där länge i varsitt bygge i våra världar, uppslukade av det vi höll på med. (Det slutade med att farmor var tvungen att googla var man kan köpa grundbitar. Gärna storpack.)

Öland nästa. Slänger iväg en vinglig bild till ungarna för att berätta var vi är. 

Guldstund. Gofika hos brorsan. Jag har nog blivit en fikatant. Bästa mötet med nära och kära över en kaffekopp vid någons köksbord.

Roadtrip. Nu är det min bror som kör omkring oss, runt södra Öland lite här och var och lite nostalgi från tidigare besök med små barn. Bilden från Gräsgårds fiskehamn.

Efter Öland åkte vi hem. Aldrig har jag sådan hemlängtan som då vi är på väg hem efter någon vecka borta. Jag är tacksam att vi kan åka dit vi vill och att vi har familj som ser till att vi har ett mål. Det vill vi fortsätta med. 

Nu till trädgårdsskötseln som blivit eftersatt under tre veckors hetta och någon åskskur. 

/E.

Jag älskar den här typen av camping

 Vi landade på en campingplats några kilometer utanför Bergen. Det var minst sagt fullt. Och rätt många språk. Våra närmsta grannar var från Schweiz, Frankrike och Tyskland. Närmsta. Alltså någon meter bort. Alldeles för nära, ingen verkade bry sig om någon tremetersregel. Fullt kaos.

 Alla hade liksom mutat in sin gård ändå genom att spränga in bord, stolar, markiser, grillen och så någon extra cykel ifall lusten att cykla skulle uppstå.

Fransoserna lagade mat som hör ihop med min barndoms bild av fransoser, dvs något som osar vitlök. Ordentligt. Schweizarna grillade, okänt vad, men grillkryddan var definitivt åt det rökta hållet. Dessutom råkade den kocken välta ut stekpannan med allt i men räddade tydligen måltiden med hjälpa av pinnar, stekspadar och skedar..(?)

Det här är camping för mig, ända sedan vi första gången campade på riktigt i lånat jättetält och med tre små killar på ett, tre och fem. Ängby camping i Stockholm var det då. Om möjligt ännu mer trängsel än nu i Bergen. Att duscha var ett äventyr. Vare sig man ville eller ej stod man nästan hud mot hud med någon annan kvinna och däremellan inträngd en liten unge som lät sig storögt tvättas. Jag saknar det, det var så absurt och så roligt och spännande. Det här kaoset hör campingsemestern till för mig. Och så kronan på verket, pricken över i:et: blå dubbel dusch som luktar sport. DET är semester, det!

/E

Innan grannarna dök upp och omslöt vårt spejs

Målarlådan

 Jag tror att jag målar och ritar för att det är min form av meditation eller kanske hellre kontemplation. Därför säger jag inte heller att jag illustrerar något. Det låter mer fackmässigt och bildat. Det känns lagom skönt att säga rita och måla. Fast ibland tänker jag på en konstnär som jag gärna tittar på, Bengt Elde. Hans naivistiska måleri har alltid inspirerat mig även om jag inte kommer i närheten. Han kallade sig "tavelmålare" vill jag minnas. Den benämningen gillar jag. 

Mina ritade och målade bilder ska förhoppningsvis också glädja någon annan, en del finns redan nu hos några som köpt bilder och i barnboken jag och Elin gjorde finns mina bilder om än inte så fria som de blir då jag är ensam om fantasin. Däremot fick jag en jättefin kommentar av en vän här om dagen, som berättade om sitt lilla barnbarn när de läste i nämnda bok. Den lilla hade kommenterat alla bilder, alla detaljer och händelser, precis som jag vill. Texten intresserade inte alls. (Förlåt, Elin, men det var kul att höra. Givetvis kommer hela texten att bli intressant senare då bilderna liksom.gjort sitt i barnets värld.)

Det är det jag tycker är meningsfullt - ett barn ser mina bilder och berättar en historia av det som finns på papperet. Egentligen är det jag som har berättat en historia, men den är enbart min och lämnas inte ut. Varje bild har en hemlighet.

Igår lotsade jag min kusin in i ritblockets värld. Han ska resa på solsemester och vet att efter någon halvtimme kommer rastlösheten. Han har sån lust att prova måleri nu när den senare delen av medelåldern närmar sig. Nyfikenheten har nog alltid funnits men kanske inte riktigt fått ta plats i ett hektiskt liv. Jag berättade glatt att jag alltid har en resekit i min handväska. Inte för att döva rastlöshet utan för att döva ritklåda. Han var måttligt intresserad av handväska. Frågade om det var okej med ryggsäck. Jag klargjorde att resekitet inte får ta sån plats att man BEHÖVER en ryggsäck. Sen gav jag honom en inköpslista. Liten akvarellåda med tolv färger, vattenpensel och ritbok. Skölja penseln får du göra i ditt vattenglas. Solsemester kräver mycket vatten, påminde jag. 

Vi får se. Jag ser fram emot att både se vad han gör med grejerna och vad jag ska göra med min egen packning. Jag reser ju runt i husbil så jag kan ju ta ut svängarna med lite mer grejer.

Tills vidare, det är det som är så bra med resepackning, går jag igenom block och material för egen del. Slänger, förbättrar, scannar och flyttar runt penslar. Förra semestern gjorde jag tre bilder... Men ändå. 

Nu mot hundparken och en dryg timmes lek med hundpolarna.

/E.

Nu så är det bättre. Lite fika, så.

 Jag har skrivit tre inlägg och raderat alla. Allt handlade om något svammel som jag tror det är bäst att hålla för sig själv. Kanske kan jag nån dag sätta ord på det, men inte nu. 

Vi har haft besök av kära vänner i tre dagar. Då gör vi sånt som lagar god mat och har långa frukost- och middagssittningar. Sen åker vi på utflykt. Fikatur, liksom. 

Varje gång blir jag lite fnissig inombords och tänker att vi beter oss som gamlingar. Tills jag kommer på att det är helt rimligt. Vi har till och med gått på en guidad tur i Sommarhagen och sett Wilhelm Peterson Bergers sovrum och kök. Länge sen sist, förmodligen i samband med andra vänners eller släktingars besök. En mycket ung grabb guidade oss. Påtagligt nervös inför vårt val att han själv skulle göra jobbet i stället för nån trist app i mobilen. Han var nog, i alla fall för mig, mer än halva behållningen av besöket. Eller så är det en arbetsskada. Han famlade först nervöst i en pärm och undrade om vi ville veta mycket om PB som person, för i så fall kunde vi läsa där. Det ville vi inte, sa vi, vi ville höra om huset. (Det är roligare att lyssna på dig och hur du ska ta dig an detta, tänkte jag). 

Han kom loss efter en stund, då han upptäckte att vi inte ställde svåra frågor eller fingrade på saker, kanske. Till slut blev han riktigt rolig när han berättade levande om PBs utkiksplats för att se vem som kom på besök så han kunde välja att rymma bakvägen eller inte. 

Något i den unga guidens ögon lyste också när han visade köket och då tänkte jag att han kanske blir arkitekt, eller hemstajlist, om du fattar vad jag menar. Med fäbless för kakel och porslin från 1800. 

Jag skrev i gästboken att guiden var bra. Det kan han gott ha med sig. Dessutom hade han innan dess serverat oss kaffe och chokladbollar i PBs mörka och fuktiga källare där några bord och stolar ställts fram för regniga dagar. Hunden blev genast erbjuden vattenskål. Plus på det. 

Som om inte detta söndagsäventyr vore nog fick vi ta del av uppståndelsen bland personal och en liten skara besökare efter att man upptäckt en endaste liten brunkulla i backen nedanför Sommarhagen. En expedition begav sig genast dit för att fotografera. Jag fotograferade i min tur expeditionen. Lite för regnblött för mig att hasa mig nerför ängen med halvmeterhöga prästkragar och höstfibblor. Kanhända det sker en annan dag innan den lilla blomman vissnar.

Sen for vi pensionärer hem och funderade över vilket rödvin som skulle passa bäst till ost- och tomatfylld köttfärslimpa. Lyxlivet fortsatte dagen efter med fikatur till Tivars på Norderön. Och en rejäl rundtur längs Storsjön med kaffestopp på Hara brygga. 

Vilka pärlor vi har. Inom mig tänkte jag att om vi av olika anledningar skulle tillbringa ett par veckors semester i vårt eget landskap skulle det bli svårt att knö in alla saker man skulle göra, alla fik man skulle besöka och alla fina restauranger man måste äta sig igenom. Nu har gästerna åkt hem. Morgonkaffet är urdrucket. Långturen med hunden väntar. Stan sjuder av besökare då Storsjö cupen drar igång och vi ska snart städa husbilen inför äventyret. 

/E

Tyvärr går det inte att swisha med den, men PB var nöjd ändå.

Lite köksinspration

Brunkullegänget

Utsikt från Tivars

Utsikt från Hara