Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta

 Något sent påkommet tänkte jag skriva några ord om mammas januaritårta. Varför ska jag berätta om den nu när jag inte gjorde det strax efter vi ätit den? För det var nämligen så att vi åt "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta" i år. Och jag var nyss ut i storfrysen för att hämta in lite middagsmaterial och fann en halv gräddtårta. Då blev jag liksom påmind om denna händelse.

Min kusin, som växte upp i samma familj, påminde mig en dag om tårtkalasen mamma hade den sista januari. Det skulle vara hembakad gräddtårta, dekorerad som mamma gjorde med strössel, blåbär eller riven choklad eller vad som just det året fanns hemma. 

- Vi kanske ska ta upp den traditionen igen, sa han, som inte heller är så förtjust i kyla och mörker. Jag var snabbt på. Det var ju inte så länge sen vi åt sista-januari-tårta, för jag såg till att mamma fick sin gräddtårta även när hon inte bodde hemma längre. Men efter hennes himlafärd har det inte blivit och varför inte fira mammas (och fasters, enligt min kusin) minne med en tårta mitt i smällkalla vintern?

Sagt och gjort. En hemlagad gräddtårta och ett par timmars surr och en liter kaffe med kusinen var perfekt. Vi mindes mamma och hur hon avskydde januari. Klart hon gjorde. Mörkret, vinterkylan och alla morgnar med frusen bil och igenplogad infart om plogat över huvud taget. Pulsande i snö i kolsvart vinter till jobb, hem och skotta i mörkret... 

Julgranen stod kvar längre än till tjugondag knut hos oss för att liksom skjuta på januarivardagarna. Mamma pratade varje dag om hur många veckor det fortfarande var kvar trots att det redan gått sju veckor av januari. Så kändes det, så var det. 

- USCH!!! sa hon med eftertryck så ofta att man oroades för hälsan och hur hon skulle överleva. Men så närmade sig ändå slutet på månaden och mamma blev gladare och ställde till med kalas. Ibland var det bara vi i familjen och då gick tårtan åt, ibland kom gäster från byn då fylldes fikat ut med kanelbullar, sockerkaka och finska pinnar. Det var fest. Inte utan att även jag började avsky januari bara för att få känna av feststämning i slutet. Jag frågade min kusin om han också hade påverkats av sin fasters januarihatkampanj. Men det behövdes inte, han tycktes ha en egen inneboende så nu har vi alltså återtagit mammas tradition. 

Jag vet inte om jag delat mammas avsky eftersom jag inte hade ont av januari, precis. Det skulle i så fall vara att det var oändligt långt till sommarlovet som det fanns någon spännande plan för. Nu mer känns det som nedförsbacken börjar i mitt inre hemliga sätt att se på tiden. (Återkommer om det. Jag vet vem den skyldiga är till tidshjulet jag hela tiden bär på. Sånt kan ju vara kul att avslöja. Som en cliffhanger för dig som alltid undrat.)

Nedförsbacke kan i vissa fall låta negativt. För mig är det som att ha tagit sig upp för ett berg och nu går det bara av sig själv framåt i ljus och glädje mot det gröna. Man får tänka så om sin lilla ankdamm för att överleva. För övrigt har jag i vuxen ålder och i min egen familj skaffat två andra tårtanledningar i januari. Man kan ju undra om det hänger ihop på något sätt.  Avslutar med två fina bilder på mammas typiska "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårtor". Tack för alla de tårtkalasen, stora som små.

/E

Va? Jag?

 I dag såg jag mamma kommande gående mot mig. Hon hade varit inne på storköpet men hade inga varor i händerna. Jag tyckte det var ett trevligt sammanträffande en sekund innan jag insåg att det var jag. Jag såg mig själv speglas i butikens glasdörrar. 

En aning omskakad konstaterade jag att jag har samma gröngrå jacka, samma svarta mössa och går på exakt samma sätt. När fan hände det? Är jag tant nu? Blev jag en åldring i alla fall med tantjacka och lite  stöpplig gångstil? Jag? Jag var ju nyss mig själv som körde in motorcykeln på parkeringen utanför samma butik, såg även då min spegelbild i butiksdörrarna och irriterade mig på hjälmfrillan men tänkte att jag skiter väl i det, det syns väl att jag haft en störtkruka på huvudet om man observerar rustningen i övrigt.

Mamma, sitter hon nu på något moln och flinar.  Jag hade velat höra hennes kommentar men den har inte kommit till mig än. Jag väntar med spänning...

/E

Den 2a januari 1992...

 ... skrev jag i dagboken flera sidor om livet. Det var en stund för eftertanke, förmodligen hade jag en liten paus från karusellen med tre småbarn som somnat efter en fin dag med lek i snön hos mormor

Jag var 35 och hade nått halvvägs till dit jag är idag. Jag hade ett behov av att beskriva vår vardag, tydligen, något jag gjort återkommande då jag ser mina gamla dagböcker. Hur familjen ser ut, var vi bor och vad vi gör om dagarna. Sen beskriver jag de tre små grabbarnas utveckling och vilka de verkar vara som individer. Ibland har jag funderat på vad som fick mig att vilja dokumentera på det viset. Idag är det ju kul läsning eftersom det ger upphov till en del flashbacks som helt fallit bort. Men drömmar, ilska, besvikelse, förhoppningar... det har jag inte direkt skrivit ner. Jo, när jag var tonåring och hatade bästisen som snott min kille, förstås. Då var jag bitter i en månad. Att jag själv uppenbarligen gjorde samma sak mot en annan kompis tidigare har jag helt kallt bara skrivit ner utan eftertanke vad det kunde innebära för andra. Nåja, något förlåtande kan vara att första gången var jag tretton, andra sexton år. Det går i alla fall att le åt. Även tillsammans med hatobjekten.

Men just denna andra januaridag -92 gjorde jag en längre anteckning av vad som är viktigt för mig som person. Förutom barn och familj som alltid kom och kommer på första plats. Jag är då i den fasen då barnafödandet är över, vi har dagis, en fin fyra i ett bra bostadsområde och en massa bra vänner och grannar. Vi jobbar och livet går runt. Än har varken dator eller TV-spel tagit över, sociala medier finns inte och telefonen sitter fast i väggen. 

Ändå oroar jag mig för ungarna och hur de ska bli formade i detta ekorrhjul. Och jag frågar mig om hur absolut livskvalitet ser ut. Är det detta? Och hur ska jag få ungarna att se det som är viktigt att se och uppleva? Hur ska jag kunna påverka dem att inte bli "dagisifierade" och sedan likformade av pedagogiskt tillrättalagda verksamheter? Mot rätt plats i karusellen, liksom. 

På riktigt, jag var orolig. (Tur jag inte visste hur det sen skulle bli - när datorn kom in vårt hem låste jag in mig på toan och grät. Länge. Det är sant.)

 Nå, den andra januari 1992 skrev jag vad som gav mig som person en djup och innerlig själslig harmoni. Någon sida handlar om hur jag ska få ungarna att uppleva samma saker. Jag beskriver sjöstranden jag växt upp vid (och som mamma ibland lite ursäktande sa var det enda roliga vi hade..?). Jag skriver med inlevelse om färgen på stenarna som ligger på lerbotten och hur de ser ut när solen lyser på dem genom vågorna. 

Vidare beskriver jag ljudet av små vågor och hur det låter när en insekt pilsnabbt drar förbi, hur doften av sjöstranden,  käringtand och lera känns. Jag skriver om hur jag ser frön som fastnar på mina shorts, hur de ser ut och var de kanske kommer ifrån, ett spindelnät som fastnar på näsan och hur jag nervöst kollar efter kryp på blusen. 

Sen beskriver jag känslan av att stå i skogen när snön faller så tätt att den kan höras, hur det sakta glider mot blå timmen. Jag ser mig själv stå mitt mellan höga granar och lukta, lyssna och riktigt uppleva vinter med hela kroppen. Sen berättar jag om den där vårvinterdagen då jag sitter i en snödriva på eftermiddagen. Det är dagsmeja och jag lyssnar på talgoxen som har börjat med sin vårlåt. Jag känner doften av stekt lök eftersom ett fönster öppnas och ljud från köket blandas med talgoxen. Möjligen är jag i tidiga skolåldern, jag minns det där tillfället väldigt väl. Den fullkomliga ledigheten jag kände. Osäker på varför, kanske var det påsklov. Men småskolan i hembyn var inget som tyngde precis. Inte vad jag minns. 

Jag beskriver också ingående sommarregnet som strilar när jag och min lillebror sitter i en skogsdunge som vi låtsas är en koja och hur det ser ut när vattnet droppar på allöv.  Och jag berättar målande om och hur det blåser hårt och jag står på en plats vid stranden där man kan gå ut en bit i älven och få känslan av att ha vatten runt sig när vågorna brusande slår mot fötter och ben. Hur det kändes som om man var på ett skepp.

Ja, allt det här upptar ett större antal sidor i dagboken, tillsammans med oron att mina barn på något sätt inte ska få förmågan att uppleva, eller kanske känna, den här typen av harmoni. Eller vad det kan vara. 

Oron släppte nog, idag tror jag de också bär på minnen och upplevelser som de kan må gott i. Men jag återkommer till det här flera gånger i mina dagböcker. Redan när jag var tretton beskrev jag jordlukt, himlens färg och fågelläten. På något sätt är det dit jag återvänder när det blir tungt i vardagslunken. Som ett mediterande. Jag tror helt enkelt att den där tiden när jag växte upp skyddad från allt ont som även då fanns i världen bidrog till att det fanns tid till eftertanke och upplevelser som på något vis var sinnliga, opåverkat av omgivningen. Plus att det inte fanns något som trängde sig på så som idag då vi blir påtingade oönskad information allt för ofta. Eller så kanske jag har någon form av symtom eller diagnos som inte ännu är känd. Det tycks ju dyka upp nya diagnoser till höger och vänster som förklarar olika beteenden. 

Kanske det här hör ihop med att när jag påminner mig om dråpliga, läskiga eller roliga saker som jag var med om som barn så är det oftare färger och ljud som jag först ser. Och hör. Mest färg. Det har jag säkert skrivit något om förr, men det verkar som om inte alla tänker som jag, så därför är det intressant. En sommardag hos mamma med de små barnen lekande i skogskanten är grönare än grön. Mamma är för alltid röd, både ordet mamma och Astrid. Mina barn har också olika färger och det är så jag ser dem och deras miljö först innan jag ser händelser. För mig är det självklart. För dig, som eventuellt läser det här, kanske det känns skruvat. 

Och nej, jag har inte käkat svamp eller nåt. Jag bara skrev det här när jag ändå håller på att läsa gamla dagböcker och ser att jag återkommer till det här beskrivandet av naturen eller omgivningen. Så ifall du har någon aning om ifall jag är drabbad av något så säg till. Jag ska i alla fall fortsätta rota i gamla dagböcker, i ritlådan och bland mina foton för att frammana minnen att berätta om. 

/E

Skrotar...

 Jag går och skrotar. Åtminstone var det en som sa det till mig, nu när jag inte jobbar. Förra terminen ( när ska jag sluta räkna tid i terminer och lov?) var jag ju faktiskt pensionär förutom enstaka dagars inhopp som timvikarie. Vårterminen ser likadan ut. Och det var efter jullovet som någon kommenterade att jag går väl runt och skrotar.

Kanske. Jag måste medge att efter julen med barnen i soffan, all mysig matlagning och alla fina samtal, så blev det liksom tomt och jag har inte riktigt hämtat mig. Jag och maken har våra rutiner: slappar i sängen med kaffekopp och lokala nyheter efter att hunden kissat på gården. Efter det frukost och andra nyheter. Sen behövs ytterligare kaffe. Livslusten får sig en rejäl (nyhets-)smocka varje dag. Att skrota runt blir destruktivt. Jag har tappat tron på mänskligheten, kanske för länge sen, och tycker att jag är färdig med mitt.

 Den lilla hunden pockar på uppmärksamhet och så går vi vår dagliga förmiddagspromenad på ett par kilometer. En dryg timmes vandring. Det brukar kännas lite bättre sen. Kanske för att djuret påverkar mig positivt och kanske för att jag inte kan låta bli att se vackra saker omkring mig. Snöflingor, vita bär på röda grenar, Drommen långt bort, ett gammalt mintgrönt trähus... Maken pratar på om husbilsbygge och jag undrar om vi hinner. 

Ungefär så. Skrotandet fortsätter ibland och det kan ju vara en följd av för mycket tid (att grubbla). Jag har massor av saker jag vill göra men det blir inget av. Inte just nu. Det var lättare när jag jobbade. Åtminstone inbillar jag mig det. Men efter att ha släpat fram dagböcker för att försöka bidra till Nordiska museets insamlingar, så stannade liksom allt upp ett tag. Jag fastnade i allt jag skrev om under de åren då vi blev trebarnsföräldrar. Om vi då vetat att det skulle bli fyra...  De här dagböckerna berättar så oerhört mycket om oss och vårt liv i detalj att det kändes som att lära känna sig själv igen. Vet inte hur jag annars skulle beskriva det. Det finns i alla fall en hel del intressanta saker att avslöja här, något att skriva om som kanske kan glädja både mig och andra efteråt. Om livet när det mesta kretsade kring hur man skulle få vardagen att funka logistiskt och ifall man skulle få avverka kikhostan före eller efter påsk. Att tänka på och reflektera över gårdagen känns bra. 

Skrotandet fortsätter. Lunch och hundpromenad. Flytta ritblocket och pennorna till höger och vänster. Göra en hög med dagböcker. Ta bort den. Laga middag. Nyheter... Vid halv tio somnar hunden på mina ben och jag kan äntligen drömma mig bort i en roman. 

/E

2025 i bilder. Det är sen gammalt...

2025

Vardagslivets viktigaste händelser med inslag av resor hit och dit.

Allt detta som gör mig tacksam över nuet i mitt och vårt liv i en annars så mörk värld.

Nyårsafton 2024-25
Med bara några dagars betänketid åkte vi till våra vänner i Dalarna och firade ett mycket trevligt nyår. Det var lagom kallt, väldigt mycket snö, det var Dalarna som man vill att det ska vara och kvällen var fylld av god mat och dryck och en massa gamla LP-skivor med Beatles och Hep Stars. 

Januari
Hunden - vår hälsoförsäkring. Ut i ur och skur. Leka och träna, värma varandra i vinterkylan tätt i hop i soffa och säng och så den villkorslösa kärleken till oss, hennes människor. 

Jag ritar och ritar, målar och målar så ofta jag kan på min lediga tid. Ett plötsligt tillbakahopp på jobbet jag lämnat för en termins svenska i nian är precis lagom för att hålla ångan och uppe. Ett samtal med barnbarnet i Skåne gör att jag lovar att måla John Blund, så som jag tror och alltid har trott att han ser ut. Bilden skickas med en lagom portion choklad, så klart. Det är alltid lördag när farmors brev kommer....

Februari
Åretur med Årearkitektur? Hälsa på kompis, kompis sen tidiga tonåren. Min närmsta vän.
Titta till mormor och morfar som ligger tryggt nergrävda i den västjämtska mullen. Och resten av min barndomsbys bybor, förresten. Jag gillar att åka till hembyn och liksom tanka något obestämbart. Men jag har kommit på att det är som att göra en "reset" av mig själv. Skumt.   

Mars
Bergen. Att få komma till Bergen och till en son som skämmer bort oss med god mat (oooh, fisken och smörsåsen...) och bilturer - det är lyxigt. Men vi ska skämma bort tillbaka. Han fyller 40, vi gör en helkväll på finrestaurang och äter oss igenom en smakmeny.  Det var en minnesrik kväll!

Vårnatt i Bergen

Vår är det även i Dalarna där vi lämnat hunden hos våra vänner medan vi varit i Bergen. Vi stannar till i Rättvik på hemvägen, bara för att se om leksaksaffären Centrum fortfarande finns kvar. Jodå. Samma plats, kanske lite nytt innehåll, men annars - vårt givna mål på alla våra sommarsemestrar i Dalarna som barn. Leksaksaffären som hade öppet på kvällen, till och med!  

April
Vi åkte hem från Bergen, packade om väskorna och for till Skåne. Det måste man när en prins fyller år. 
Förutom födelsedag och andra roliga utflykter, små som stora, firade vi påsken för tredje gången hos prinsens mormor och morfar. Alltid trevligt och framför allt roligt. Här är beviset: något barn runt bordet såg till att samtliga prydde sina huvuden i gula servetter. Är det påsk så är det. Tacksamt tänker jag på alla mysiga middagar och alla bra samtal vi haft här. 

Om prinsar får bestämma blir det middag på Max. Så klart.

Maj
Sen for vi hem och packade om väskorna och tog en tur till Stockholm för att se min brors utställning.
Eftersom vi är hundfria även denna gång tar vi ut svängarna lite. Det var länge sen vi njöt av huvudstaden på tu man hand. 

Förutom en halvdag på Drottningholm med god lunch, middag hos brorsan, promenad i gamla stan, en turlig chans att få en första sneakkik på en utställning i ett galleri på Mariatorget så lyckades jag övertala maken att åka Katarinahissen. En gång aldrig mer, ungefär. Men fötter och ben blir trötta och det går alldeles utmärkt att åka hem efter en välfylld helg mestadels i solsken.

Hemma blommar den lilla vitsippekransen runt körsbärsträdet. Det är startskottet varje år för semesterplaner. Tro det eller ej, men vi planerar nästa resa....

Juni
Medan vi förbereder sommarresan och husbilen går vi även i tankar att ställa i ordning torpet i Solberg för uthyrning eller försäljning. Vi planerar ordentligt, så ska det nog gå. Det är mycket att göra men vi börjar och satsar på att hösten ska ägnas åt huset med paus för husbilsresan.

Mitt inhopp som lärare igen innebär också att man går på niornas avslutningsfest. Allra, allra sista gången för mig. Nu är det klart! Inte ett dugg vemodigt, bara ett konstaterande att jag jobbat klart som lärare och kan enbart tänka mig korta vikariat från nu.

Nu har mamma vilat ett år i jorden. Hennes favoritblomma styvmorsviol ska blomma på hennes plats varje sommar, tänker jag.

Juli
Så packar vi husbilen, lämnar huspysslet i Solberg och vår egen trädgård också för den delen. Det blir en het sommar bitvis, men vi kör direkt mot västkusten i Norge och neråt, för nu har vår storsemester börjat och vi ska ta oss till Bergen. 

Vi tar den här vägen.... man kan liksom välja på fler. Alla lika brutalt vackra och spännande.

Då var vi på plats, då. Halva nöjet med att besöka släkt och ungar överallt är allt gott man äter. 

Efter några dagar i Bergen kör vi över Hardanger och tar oss mot Sverige igen.

En av de bästa ställplatserna vi stått på. Västkusten, Gerlesborg. Duschen, ett träbås under ekarna, värmdes upp av solceller. Varför känns det extra gött att duscha utomhus?  Efter ett par övernattningar ska vi besöka min syster och se hur hon bor.

Jag och lillasystern poserar i solen innan vi trycker i oss en lass glass. 

Där bor hon - nu vet vi det. Onödigt långt bort men för oss som gillar att resa känns det lyxigt att ha mål med familj och vänner som välkomnar en. Mot Skåne nu!

Med trampbil genom livet på en camping i Malmö. Jag får äran att skjutsa runt prinsfamiljen. Vi har en fin vecka tillsammans med band annat ett besök på Skånes djurpark, vilket blir en nostalgitripp för mig som har svaga minnen av barndomen på samma ställe. Vi njuter av prinsen innan vi packar oss vidare mot Öland.

Husbilen parkerad på en liten plats på Ölands sydvästra sida. Nu ska vi umgås med brorsans familj ett par dagar och se hur länge vi klarar hettan. 

Cikorian och utsikten mot havet, bakom husbilen.

Lite sightseeing med bror, hav och himmel, glass och rökt fisk, fika och jordgubbar och en tålmodig hund. Tacksam för alla upplevelser. Vi ser slutet på resan och ska åka uppåt nu, hem till fortsatt jobb med Solberg och nya krafter. Utvilade och mätta på sommarresan. Tack alla våra nära och kära som tar emot oss med mat och fika och turer runt om.

Augusti

Jahapp. Då fortsätter vi. Varenda dag från morgon till kväll. Måla, röja, tömma, putsa, snickra, laga....

Belöningen är alla resor vi gör. Plus att vi kanske blir av med huset i Solberg snart.

Att överraska Helena som har vernissage i Vaxholm var givet. En helgtripp alltså. Vi bor kungligt på airbnb i Norrtälje. 

Galleri Shine i Vaxholm.

September
Tillbaka i Solberg. Saker ska säljas som vi lagrat där. En bondgård, till exempel. Efter en snabb koll med barnbarnet som rynkade på näsan bytte den ägare på nolltid. Gammaldags leksak? Intresset var inte så stort bland våra ungar heller, vad jag minns. Kanske det är bara jag som tycker sånt där är kul...? Och mamman som köpte den till present till sina småpojkar.

Oktober
Ja, vi kan inte hålla oss från en resa till rekordreseåret -25. Mot prinsen och pumpamarknaden i Vellinge i spöregn. Men vad gör det när man åker därifrån med famnen full av pumpa.

Karvar du pappa så håller jag i dig.

November
Sista rycket, kolla och reparera skorsten och bygga stege på taket. Nu kan sotarn komma och kolla upp öppna spisen, köksspisen och kaminen. Skylift är ju kul, det finns att hyra...

Proveldning efter sotarns okej. Nu känns det som om andra smådetaljer får vänta till våren. Vi har gjort det vi skulle, så gott som, och all energi kom från våra resor. 

December
Julen är här. De flesta i vår urfamilj dyker upp och firar med oss, det är vi tacksamma för. Allt är som vanligt i år också. Tomtarna på plats och skinkan, sillen, jansson och tjälknulen åker fram och tillbaka i kylskåpet ett par dagar. 

/E
 

Dagböcker

 Många tankar snurrar just nu i mitt huvud. Det är en salig blandning av då och nu, särskilt som jag fick tipset att göra något med de dagböcker jag släpat runt som en livboj i alla vrår jag slagit mig ner i. Detta har krävt vissa utgrävningar i garderoben igen. Lådan med samtliga dagböcker från 1968 till idag... det finns faktiskt tillfällen då jag funderat på att spara enstaka böcker eller till och med valda sidor och sen slänga (elda upp) resten.  Men det har alltid stannat vid tanken. Det måste finnas en anledning till att jag släpat dessa med mig överallt. Aldrig någonsin har en enda bok lämnats i någon kartong i urhemmet medan jag provbott här och där på min resa genom livet.  

Nu återgår jag till sena 60-talet med nya ögon och ser mina barnsliga anteckningar. Jag sugs in i min egen barndom. Ljud och lukter uppstår igen och bortglömda händelser blir så levande att jag måste ibland bokstavligen ta mig själv i kragen och gå ut i mitt kök och dricka kaffe och påminna mig om att det är 2026. Det kan faktiskt ta lite tid, som jag sa i början, många tankar snurrar. Men nu, då jag provar att läsa med nya ögon för att dela mina minnen med framtiden, ser jag texten på annat sätt. Hur otroligt barnslig jag var länge. Jag lekte öppet och skrev om det ända in i tidiga tonåren. Det var så oskyldigt och enkelt. Jag använde ibland vuxnas ord och beskrivningar av saker, för jag trodde det var så man skrev dagbok, och jag ser hur språket har förändrats från då till nu. Vilka ord jag använde som skulle kännas främmande idag, även för mig. Tolv-trettonåringar idag känns dessutom långt mer mogna. I alla fall ytligt sett. Bra eller dåligt? Jag lutar åt det senare. 

Dock minns jag, och det har jag nämnt förr, att lekförmågan liksom bleknade och att jag kommer väl ihåg hur det kändes. Det var inget jag vågade beskriva i dagboken av rädsla för missförstånd ifall någon skulle läsa. Men minnet sitter i. Och när jag läser i dagböckerna kommer sådana minnen upp som är obehagliga men som jag inte direkt ville beskriva. Kanske för att skona mig själv lika mycket som en eventuell tjuvkikare? Det finns inga ord om skräcken för att i första hand mamma skulle försvinna, skolåret i sexan med utstuderad mobbing, sorgen att tappa lekförmågan, oron över att bästa kompisen skulle svika och paniken över att mormor kunde dö inom något år eller så. Men jag ser koderna i mina egna ord. "Trist dag" betyder att tjejerna som utsatte mig för tyst mobbing var extra jävliga eller att de värsta killarna slogs extra mycket och jag fick gömma blåmärken så morsan inte skulle se. Tja, som sagt, minnet sitter i. 

Nå, nu ska jag göra något med alla mina anteckningar. Valda delar ska få ingå i Nordiska museets samlingar. Härligt. Äntligen. Mina noggrant (för hand) nedskrivna  anteckningar från barnslig och blyg lantisunge till pensionärslivets softa tillvaro i stan. Fyra ungar och ett par yrkestitlar senare har jag överlevt att urfamiljemedlemmar försvunnit, gett igen med råge på alla sätt för den skit jag utstått genom att delta i otaliga utbildningar och aktiviteter för att motverka mobbing och jag har vänner för livet varav vissa känner mig bättre än jag själv (ibland till min förtret). 

Det är bra med dagböcker. När maken påstår något kan jag genast skrika "nähä, så vare inte för det där har  jag skrivit om, sådeså". Sånt kan ju vara en fördel. Kanske mest för mig själv, om jag ska vara ärlig. Jag skriver för att minnas, för att på något sätt förankra mitt liv i papper och penna. Citatet "Jag skriver för att veta vad jag tänker" önskar jag att jag kommit på. Nu är det en okänd författare, så jag kan tyvärr inte ta åt mig äran. Det känns ändå som en förklaring till mitt envisa klottrande. Nu till sömnen. Sen till ytterligare en dag i garderoben.

/E

Jul

 Jag är nog en riktig julgris i alla fall. Man ska känna att det är jul både i munnen och i näsan. Det ska synas med glitter och röda tomtar. Julgardiner, gran och girlander. Kakor, choklad och doften av hyacinter och griljerad skinka. Och i hallen ska man snubbla över massor av skor. Boet ska vara fullt av nära och kära på besök. Kakburken ska vara länsad innan man hunnit stänga den.

Och julklapparnas vara eller inte vara, som sagt, jag tycker nog det är mest för de minsta. Men ska man nu ändå hålla fast vid det så okej. Då får det bli mer symboliskt, typ lite choklad eller ett vackert ljus. I alla fall är det vad jag klämt i ungarna. Det funkar nästan. Men någon gång ibland poängterar jag böckers betydelse för mänsklighetens överlevnad i det stora och våra inre resor i det lilla. Det har liksom gått upp ett ljus för våra ungar, i alla fall grabbarna. Alla läser mycket och denna jul hamnade ett rejält boktorn var framför mig och maken då vi öppnat klart alla paket. Tacksamt tog jag min hög under armen och gick till sovrummet efter julkvällens slut. 

Jag har sett ett citat på Facebook som jag delar ibland. Jag vet inte om det är sant eller inte men väljer att tro att det är på riktigt:

"In Iceland books are exchanged on Christmas Eve, then the tradition is to spend the rest of the night reading and eating chocolate..." (Brooke Hampton). 

Vi fick choklad också. Så de har nog kikat på Fejan, sett och förstått. Sen lade sig lugnet över huset här på Tegelbruksvägen.  Böcker, choklad, en och annan film och där emellan hundpromenader (tack, hund, för att vi rör på oss utomhus!). Det här lugnet är inget särskilt nytt för en pensionär, jag kan ju bestämma själv över tiden. Men det är något extra över dagarna mellan jul och nyår. Något som suttit i sedan barndomen är uppfattningen eller kanske känslan av att huset levde. Efter julaftonen kändes det alltid  som om huset släppte ur sig en lååång suck av lättnad och lade sig till rätta för att vila med familjen i sitt sköte. Som om det rullade ihop sig om oss och andades lugna djupa tag med oss människor, som vaggades med i rytmen. Huset var varmt och mysigt, luktade gott och släppte ifrån sig små ljud då och då. Som en avlägsen röst från undervåningen där någon talade i telefon, eller någon som borstade bort snö från bron, en källardörr som stängdes när någon hämtat något gott... Allt medan man kurade på sängen i sitt hörn och läste och läste och läste i julklappsböckerna. 

Det här hände bara kring jul. Mina fantasier om huset, alltså. Lite av den stämningen kom för mig nu, då några av våra julfirare drog iväg på andra äventyr och vi gamlingar blev kvar i soffhörnet med boktraven och TVn och kaffet och chokladen.

Jahapp, snart är julförtrollningen över och nyåret tar vid. Och jag kommer att sluta tänka i rött och går över till grått och blått. Det funkar så inuti mig. Jag har en annan egenhet också, men den tar vi nästa gång. 

God fortsättning!

/E.

Den lille som kramar tomten lite, undrar om han kände av hur huset slöt sig om honom sen, när han öppnat alla paket, sovit och sen smugit till sin mormors säng om morgonen och låg och myste...

Lucia eller inte?

Lucia eller inte i förskolan? Jag har halvt trött på gnäll halvt intresserad av vad det handlar om tagit del av debatten om firandet av Lucia eller inte i förskolan. Jag ska erkänna att min trötthet över gnäll har gjort att jag inte är riktigt insatt i vad det egentligen handlar om, men så mycket har jag förstått att vissa förskolor inte kommer att bjuda in föräldrar till luciafirande. Vad den egentligen anledningen är har jag som sagt inte riktigt koll på men någonstans har jag för mig att man inte vill pressa barn att uppträda inför föräldrar. Jag har massor av tankar om det som jag inte tänker lyfta just nu, men det finns tydligen olika åsikter bland pedagoger om att barn ska tränas och övervinna sin blyghet medan andra tycker att man inte ska behöva utsättas för denna press när man är så liten. 

 Min spontana reaktion är att varför kan inte alla göra som man vill och så är det inget mer med det? Barn som inte vill uppträda kan slippa eller kanske göra något annat som man känner sig bekväm med, barn som vill uppträda gör det och föräldrar köper läget så som varje förskola bestämt. För det kan väl inte vara så att det är föräldrarna som till varje pris vill se sin unge i ett luciatåg redan på förskolan? Det finns säkerligen möjligheter senare i livet. 

Mina barn lussade på sin förskola. Det funkade fint, men en ville dansa schottis framför de andra medan de sjöng, en annan såg mig i publiken och avbröt för att sitta i knä. En tog det mycket seriöst och framträdde proffsigt i kören medan den yngste ville vara tomte och stå bakvänd mot publiken. Allt var tillåtet och allt var ok.  

Jag kommer att tänka på när jag började på min arbetsplats i början av 2000-talet. Lucia skulle röstas fram och jag som nyexad högstadielärare och lätt försiktig till vardags, luftade min upprördhet och talade om att allting var fel. Det övergick till lottning istället, som tur var. Själv såg jag det som en bragd eftersom jag inte fick sparken för min framfusighet att ändra på traditionen.

Lucia var stort när jag var liten också. På min småskola i Åredalen såg Fröken till att alla (flickor) fick vara Lucia ett år var. Att det skulle röstas fanns inte på kartan. Däremot minns jag att jag satt och tittade i länstidningen för att se på alla snygga damer som fanns att rösta på till vuxen Lucia, utan att göra någon direkt koppling till hur det var på min skola.  Jag minns också att jag tillsammans med en kompis valde bland luciakandidaterna och tyckte att det var en utmaning att det fanns nån som var mörkhårig och dessutom nästan kortklippt. Att dom ens fick vara med? Lucia hade ju långt ljust hår, det visste ju alla. Sedan var det min tur att vara  Lucia med mörkbrunt hår, permanentat av byfrissan, lockigt så det räckte knappt nedanför öronen. Ja, herregud, i mitten av sextiotalet var man inte att leka med. Alla mina små världar var strikt separerade. Som tur var fostrades jag till en något mer vidsynt person. 

Förresten var Lucia stort på annat sätt när jag var liten, förutom att det var som att ni var julen spikad, advent hade dragit igång den lite försiktigt liksom. Luciafesten på byskolan var en stor tilldragelse och spänningen att få gå dit i mörka kvällen med mamma och bror och någon fler vuxen i familjen, det var fest om något. Detta ska jag fördjupa mig mer i och fylla på i minnesbloggen Enhenna, kom jag just på. Nu ska jag julbaka lite till, packa en låda för att försäkra mig om att skåningarna får farmors kakor och paket och sen ska jag vädra hunden. 

Hoppas att de som gnäller över Lucias vara eller icke vara i förskolorna flyttat energin till att njuta av dagen och förhoppningsvis julen. Man vet inte när den avskaffas.

Heppåre/E.

PS. Den söta Lucian på bild är inte jag. Hon heter Therese och lussade den gången för sin morfar. 

Julpyntet

 Många saker flyger runt inom mig varje gång jag tar fram jullådorna. Det står i direkt kontakt med min barndom. 

I urhemmet fanns traditioner och ritualer som gällde bara där. Julsaker togs fram i en speciell ordning och julbaket följde även det ett visst schema. För varje sak som hände kände man som unge ända in i märgen hur julen kom närmare och närmare. Det kan du läsa mer om i min minnesblogg Enhenna. Adventskalendern bestod av papper och varje dag öppnades en lucka. För min del gällde det att smyyyyga upp lucka 24 mycket diskret så fort det gick, att vänta till julafton var omöjligt. Första gången vi hörde talas om en prylkalender var hos en av mina tanter som hade fixat en sådan till sin unge. Jag minns några kommentarer som numera känns som ett otydligt brus i huvudet, men det var allt lite negativt. Lite om "vad ske re bli då på julaftan? Intnå kvær och öppen?" Nää, inga paket kvar att öppna. Allt borde ha gått åt till kalendern. Trodde vi. Och vuxenvärlden skakade på huvudena åt denna konstiga nya tradition.

Hundra år senare satt en liten tvååring framför en välfylld prylkalender och packade upp en liten plastgris. 

"Gris. Också." sa den lille och höll upp kalenderpresenten så vi skulle se. Att han sa "också" berodde på att gårdagens paket även det innehållit en gris. Hans mor och far hade kommit på den ljusa idén att köpa en leksaksbondgård och slå in delarna i tjugofyra paket. Fiffigt, va? Att vi inte hade koll på vad som var i paketen då vi satte fast dem på kalendern var nog mindre fiffigt. Gris fyra dagar i rad var kanske inte ultimat. 

Nåja. Det slutade säkert bra. Våra ungar har också, precis som jag, märkt hur julen bitvis stegar in i huset. Maken har liknande upplevelser som jag, trots färre vuxna i hushållet som såg till att göra sin del i festligheterna. 

När hemvändarna nu dyker upp vid julbordet har jag förstått sedan länge att det är viktigt att allt är sig likt. För mig är det bara bra. Det är länge sedan jag insåg att mitt liv blir så mycket bättre om jag får hålla mig till samma gamla ritualer och traditioner i vissa sammanhang. Ändå ändrar vi på sånt vi vill ändra på efter behov. Jag skulle kanske kunna skippa julklapparna men några i min vuxna familj får hjärtflimmer så fort jag nämner det. Vi klär inte heller granen precis kvällen innan julafton (som jag vaktat genom åren!) utan det kan bli när som under veckan innan jul. 

Några klär granen till advent eller första december. Tja, julmånad.... Vad finns annars att roa sig med? Jag minns en kollega som bjöd in oss till cocktailparty en kväll i början av december. Cocktailparty - ett ord vi gjort oss lustiga över en längre tid i ett mycket festglatt arbetslag. Nå, det är en annan historia, men saken var den att där var det full jul. Disneygranen på flera meter både på höjd och bredd dominerade kåken och det var rosetter och ljus och guld och glitter överallt. Jag kunde inte låta bli att gnälla över "redan". 

"Men va fan, det är bara att jula på. Fyra veckor, skare va!" Sade han glatt och satt och myste i allt det röda. 

Kanske det finns en mening i det också! Men vår  tomtesamling får inte komma fram förrän på måndag. Sådeså. Men då är det nära jul i huset. 

/E.

Tanterna

 Alla mina tanter!

För ett par dagar sedan fick jag veta att den sista tanten från min barndoms trygga omgivning gått bort. Det var de där tanterna som var närmast mamma, ett gäng på sju kamrater som hängt sen tidiga ungdomsår i byn. 

"Tanterna kommer på onsdagkväll", kunde man till exempel höra mor säga. Det var spännande, för på den tiden behövde man inte mycket för att det skulle kännas livat en mörk kväll. Ja, morsan fyllde år i februari så tantgänget var som brukligt på besök i samband med det. De hade det som tradition, att besöka varandra på bemärkelsedagar. Jag har beskrivit det här mer ingående ur en unges synvinkel i min berättarblogg Enhenna, så det kan man läsa om där. 

Tanterna hängde med tills de helt enkelt hade levt klart. Sista gången jag fick glädjen att träffa alla samtidigt var på morsans femtioårsfest. De kom, med storslagen entré, senare än alla andra inbjudna, utklädda till gubbar. Mamma fick sitta på en stol i mitten, runt om stod tanterna och sjöng. Tanterna, som alla hade olika roller i mitt liv. En del på avstånd, andra som extramorsor. Jag minns att jag tänkte på det när jag såg på dem och kände mig privilegierad fast det var mammas kompisar. 

Hos tanterna var alltid barn viktiga och välkomna. Den sista tanten, som lämnade jordelivet nyss, var för mig barnkalas och julgransplundring. Det var liksom där det hände. Jag hoppas de har välkomstkalas i himlen nu, då alla tanterna är samlade hos Sankte Per eller vem det är. Där kan de sitta och dricka kaffe och äta tårta och prata minnen. Undrar om de fnissar åt de fula innetofflorna alla tanter hade på sextiotalet, en sorts ballerinasko i tyg med paljetter. Jag har massor av andra fnissiga minnen, men de behåller jag för mig själv. 

Tack alla tanterna för allt ni stod för i mitt liv!

/E.

Slumra. Pensionärslyx.

 "Slumra en stund", sa mamma. 

Jag känner doften av Gahns handbalsam när hon stoppar om mig för att sen gå ner i köket och koka kakao. Inte choklad, utan kakao. Vi sa det. 

Ordet slumra använder inte jag så ofta. Det kom för mig för en stund sen då jag svävade mellan sömn och vaka och som vanligt hörde röster från förr. (Jag skiter i om det är tecken på galenskap, för jag trivs gott med det!). Jag kände även för en stund hur Gahns handbalsam luktade. Alltså var morsan kanske här och påminde om att jag kan slösova hur jag vill nu för tiden om mornarna. Dock får jag fixa kakao själv. Eller kaffe. Jag erkänner att det är tjugo år sen jag drack kakao. Minst.

Jag gillar att kliva upp i ottan. Öppna dörren ut mot trädgården och kliva ut. Ja, hunden vill kissa, så jag får sällskap, innan hon springer tillbaka och slumrar hur länge som helst. Själv sätter jag på kaffe och inväntar yngste sonen som alltid tittar in innan han går vidare till jobbet. Det är en ritual vi har tillsammans. Så startar våra dagar. Han dricker en kopp te och jag kaffe och vi småpratar om morgonnyheterna som rullar på TVn och varannan dag i papperstidningen som vi har kvar av okänd anledning. 

Hunden och maken sover när jag smyger tillbaka in i sovrummet. Och nu njuter jag fullt ut av pensionärslivet. Jag kan unna mig att slumra. Har jag tur hamnar jag i dvalan jag trivs i och möter någon annan figur som har nåt att påminna om. 

/E