Lovet kommer!

Det hägrande höstlovet är här...
Visserligen kommer jag att jobba ett antal timmar varje dag, men jag kan sitta hemma i köket framför datorn och dricka kaffe när jag vill och gå ut när jag vill. Och ingen kommer och vill låna gummisnoddar till slangbellor eller håruppsättnig, penna till provet eller för att klottra på varandras armar, ingen kommer att vilja berätta om akut hjärtesorg eller be om hjälp att läsa schemat och dessutom inga lektioner att hinna till i tid med vettigt innehåll. Det blir en viss skillnad i arbetsron framför tangentbordet, så att säga. Jag vet inte riktigt om det är självvalt. Jag undrar mycket över det just nu. Återkommer med svar när jag tänkt färdigt.

Höstlovet inleddes med att ta hand om sjuk son. Märkligt att en 21-åring kan bli så liten. Och skönt. En blindtarmsoperation i tisdagsnatt och för tidig (?) hemgång med en ask Alvedon ställde till det. Fredagen tillbringade jag på lasarettet då vi åkte tillbaka akut och jag lämnade in den febrige sonen på reklamation. På lördag eftermiddag fick han komma tillbaka hem igen och bäddades ner med dataspel och fet roman framför sig. Kändes säkert. Pappan tog över vården och jag åkte till Maud i Kluk för att läsa manuset till hennes nya bok.

Hela lördagen tillbringade jag sålunda i ett hus som har något magiskt över sig. Först och främst är det fantastiskt att få köra bil tidigt en vacker höstmorgon. Av någon udda orsak satte jag på bilradion (jag brukar vilja ha tyst omkring mig när jag kör bil), och det råkade vara musik som påverkade hela min dag, både inför vad jag skulle göra men också suddade lite av oron för min vuxne lille son. Välfylld av positiva vibbar körde jag alltså rakt in i skogen till Maud. Det är vekligen mitt i spenaten. Stora lägdor åt alla håll och vackert så det skriker i hjärtat. I somras plockade jag famnen full av styvmorsviol på en av dom där lägdorna.

I Mauds hus finns något som gör att jag vill skriva och måla. Ja, förutom Maud, då. Det är någon skrivarande som lufsar runt där och sprutar energi över en. Dessutom finns det saker som påverkar mig, bokhyllor och böcker av alla slag överallt och massor av tavlor, bilder, pennor och penslar och stora vita fönster med utsikt rakt ut i skogen och Åreskutan. Jag stannade till eftermiddagen och då hade även Irja dykt upp. Förutom i min familj så tror jag inte att det är någonstans jag vilar så mycket som i denna skrivargrupp jag har förmånen att få tillhöra. Och jag tror inte att jag är så avklädd som då heller, jag har ingen mask eller roll, jag bara är. Man behöver inte prata heller för alla vet vad jag tänker. Eller jo, vi pratar ju massor, men på något sätt så hör delar av våra själar ihop. Så jag åkte därifrån stärkt i själ och hjärta, as ever.

Kvällen tillbringade jag och mannen på Bluesfestivalen. Jag mest framför rockabillyscenen. Fascinerat såg jag hur plötsligt alla förvandlades till svartvita foton, hela rummet blev femtiotal och mitt i allt detta hejdlösa, slamriga rockande befann jag mig i något jag inte riktigt vet varför jag känner mig så hemma i. Jag var ju mycket liten, på gränsen till existerande, då rockabillyn slog igenom. Det blev en fantastisk kväll, det kan jag bara upplysa er om. Cyklade hem som i ett vacuum, funderade på vem jag är och varför.

Från fredagmorgon till lördagnatt har själen rubbats en bit igen, sprängfylld av olika intryck. Det kommer att bära frukt idag, jag har en överskottseneergi som inte går att mäta och dessutom skiner solen och jag märkte just att dygnet blivit en timme längre! English teabjudning, hojtur (det är ingen snö än!), en särskild tavla som ska tillverkas för mitt välbefinnande och har jag tur kommer det att gå att skriva färdigt ett antal novellbörjor i kväll. Fisksoppa, vitt vin och frasigt bröd till middag, har jag tänkt.

Och, jo, sjuklingen sitter bredvid mig och ser ut som han är på väg åt rätt håll.
Jag lever. Jag är.
Kram.