Eget revir och ett rött bord

När jag var fjortis hade jag fortfarande en vrå i delat rum med lillebror. Det var ganska kul att dela rum, det ska erkännas, sällskap var man aldrig utan och kom det kompisar så var det liksom legitimt att lillis hade sin plats där också. Det var till och med självklart för det fanns rätt många som delade rum med sina syskon. Man hade sin halva, så var det bara.

Och här är min halva, helt fantastiskt, va? Välpyntat? Eller hur? Jag minns att jag klippte och klistrade ihop min vrå med bilder, paljettbollar, souvenirer från Dalarna, Boden och Barnens Dagtivolit i Järpen. Affischer i olika storlekar tillverkades med idéer från bildlektionerna (teckningstimmarna, menar jag, och det säger jag bara, teckningsläraren är fortfarande min hjälte, så mycket tid och material som han erbjöd!), och så var det tomflaskor som skulle agera ljusstakar, för det var modernt, och så lite porslinshundar och någon smyckesask. Och så dom där gigantiska pappersblommorna som alla tillverkade och hade som dekoration i tonårsrummen. Fullproppade med damm, det vet man om man tappade ner dom i sängen en gång i halvåret när bokhyllan skulle städas. Men det allra viktigaste i bilden är ju det röda bordet! Det Röda Bordet var magiskt och heligt, ingen fick komma nära det. Dels var det vingligt, så stötte man till det ramlade Glooken ner eller ännu värre vasen med gigantiska pappersblommor ifall den någon gång var flyttad dit. Dels så innehöll lådan som fanns i bordet HEMLIGHETER. Joru! Det var där dom fanns!

Förmodligen är det röda bordet borta nu. Jag bevakade inte mina möjligheter då hus och hem flyttades om, försvann och återuppstod på flera andra ställen som det blir i de allra flesta fall med tiden. Jag ska säga er att det där bordet är Författarbordet. Ingången till allt skrivande. (Ja, jag vet, det mesta ligger i mina byrålådor fortfarande.) Där fanns två dagböcker, en ljuvt rosa och en chockrosa, ett ritblock med mina allra första dagboksanteckningar om stockholmsgrabben S och fisiga polaren C som brädade mig med sina fjantiga prästkragsörclips och rosa plutmun, en pärm med urklipp på idolbilder (Micke i Bamboo, Peter Holm, David Jones och George Harrison), ett fodral som jag drog med mig på skolan ibland och lurade i diverse "vänner" att det var kort på mina killkompisar från långt bort nånstans och, sist men inte minst, tolv skrivböcker fullklottrade med min tonårsroman. Skrivboksstölden från plugget är väl förhoppningsvis preskriberad nu? När jag möter ungdomar idag som bara andas om att dom vill skriva så ger jag dom högvis med böcker allt efter behov.
"Skriv, bara skriv!", säger jag och tänker att dom ska aldrig sno en bok och så hoppas jag att dom känner samma galna skrivklåda som jag hade då. Och nu med, fast inte när jag vill. Just när jag var som mest inne i ungdomsromanen kunde jag inte komma hem från plugget fort nog. Hemma tog jag trappan i fem kliv och kastade jag mig in i mitt hörn, slet upp lådan och bläddrade fram rätt sida. Och hoppade in i den andra världen. Bokstavligt talat - det var mystiskt!

Troligen försvann bordet ur min ägo redan då jag fick eget rum. Tror jag. Då bredde jag ut mig mer och blev mer sofistikerad. På gott och ont. Saknade brorsan. Fast han bodde ju vägg i vägg med ny rumskamrat, kaninen Sluggo som smög in på mitt rum under min säng och stampade i golvet om natten så jag skrek av skräck...

Jag skulle velat ha det tillbaka, bordet alltså. Jag tror att det besatt någon form av skrivbaciller som genomsyrade allt som kom i närheten. Så fort man satte sig där började pennan röra sig över papperet. Blyertspenna, sudd, blå skrivböcker, en och annan grön mattebok när det var kris. Skrivmaskinen var bara en suddig dröm som hörde ihop med mamma och hennes kontorsarbete. Datorn fanns inte. Inspirationen kom från Starlet, Bildjournalens noveller och mina böcker.

Tja, det var bara en enkel liten tanke som dök upp där i min hantverkstad när jag som bekant plockade in prylar i lådor och hyllor. Det finns fortfarande en kvadratmeter golvyta kvar. Lagom för ett rött bord. Jag ska ringa runt till släkten, kanske det finns!

Vi hörs!

Virrpanna. Vem? Jag?

Skulle måla igår. Ja. Plockade bort från köksbordet, beredde plats för papper och penslar. Stod och funderade över papperet en stund, kom på att jag behövde maskeringsvätskan och den var ju där uppe. Lämnade köket och gick upp för trappan. Och - nu, mina vänner kommer en presentation av EVA I ETT NÖTSKAL - pass på, det är inte ofta jag blottar mina svagheter! Men okej, nu sker det!

Väl uppe inser jag att nya taklampan måste provas som maken så omtänksamt satt upp. Se där! Massor av ljus! Men vad ser jag? Har jag inte burit bort de prylar David lämnade hemma? Det måste jag ju. Ner i källaren alltså. Där sitter Stefan och Thomas, småpratar med dom en stund. Hör att tvättmaskinen centrifugerar så jag tar en sväng till tvättstugan. Bredvid tvättstugan finns en bokhylla med facklitteratur. Jippi, mina inspirationsböcker ska ju upp igen, till lilla rummet som jag ju håller på med. Sagt och gjort. Upp två trappor. Ser att bokhyllan behöver dammas rejält innan mina böcker ska in. Hämtar hink med vatten, på väg ut från toa ser jag att linneskåpet behöver dammas av ovanpå, dessutom står där en hel del böcker också som jag vill ha in till mitt. Sätter ifrån mig hinken på kistlocket och tycker själv att jag är knäpp som ställer en hink vatten på ett kupat underlag, men det ordnar sig nog, ska bara lyfta ner ett par böcker. Ja, sen är cirkusen igång.

Böckerna rasar, hinken välter, vatten i och på böcker, foton och vackra kort. Böcker rasar nerför trappan, jag snubblar in på toa, river ut handduk, samlar ihop, torkar, dammar, ställer upp saker, hittar gammalt urklippsalbum från Bildis, måste läsa om popkrisen 67 och Janne i Hounds, hittar en novell från 68, förebilden och inspirationskällan till ALLT mitt skrivande, måste läsa den sakta fast jag kan varje stavelse och replik utantill sen fyrtio år tillbaka, blir liggande kvar på sängen och funderar på hur jag ska pimpa rummets väggar, river fram mappen med bilder, går igenom ett gäng teckningar sen 77, letar ramar och skär mig på ett trasigt glas, måste hitta plåster och går in på Therese rum, oj, måste plocka undan lite kläder och bädda ihop hennes säng, slarvmaja där, vet hon inte att det är måndag i morgon och hon kan behöva favvojeansen? Planerar ett fostrande samtal medan jag går ned i tvättstugan och sätter på ny maskin, upp igen, ser min stora verktygsväska med målarsaker, bestämmer mig för att släpa upp den och plocka in saker i skrivbordet, på hyllorna och ta fram pennställ och målarlådor. Men, va nu då? Jag skulle ju ställa in böckerna i hyllan, dom bara ligger ju på sängen, in med böckerna, nedersta hyllan fylls och jag är så nära golvet att jag ser att det är bedrövligt fuskigt flyttstädat av sonen, dammsuger, skurar, sätter alla mina saker på plats, flyttar blomman från skrivbordet till fönsterbrädan och tittar ut. Oj, snö så långt ögat når, bäst att gå ut och skotta lite, kroppen ska ha sitt, doggen följer med så vi tar en promenad och när vi kommer in ser jag att klockan är fyra och på bordet ligger ett papper med en ofärdig bild, några penslar och en ask färg. Var kommer det ifrån? Bäst och röja undan för här ska lagas mat.

Jodå. Så blev det med min målardag.

Men, mina damer och herrar, min hantverkstad är i ordning igen, efter ett halvårs utlåning. Och nu kanske jag kan måla...

Eder virrpanna.

En tonåring mindre.

Redan som liten en clown.

Vi firade lillebror igår. 20. Dessutom var det också mellanbrors tjugoandra födelsedag, men han är ju som bekant utomlands (Oslo) och får finna sig i att firas utan omhuldande föräldrar. Vilket troligen går bra - han har ju ett helt harem omkring sig som bakar kaka och sånt. Eller...???(= vink till haremet).

Firade alltså, lillebror fyllde år i torsdags, men vad är väl en torsdag mot en lördag? Jorå, det blev hallonsaft och två tårtor. Champagnen får han öppna vid senare tillfälle. Tårtorna var inköpta fixade och färdiga (tråktårtor!) och presenten av en helt annan dignitet än tvålkritorna på femårsdagen...

Vi har alltid gillat födelsedagskalas. När ungarna var mindre, det har jag berättat förr, så hade vi en rejäl julgransplundring och slog två flugor i en smäll med dubbelkalas. Jag hade tårtnoja eftersom det erbjöd ett skapande av något slag. Jag planerade tårtan flera veckor innan. Det blev ett antal, för först hade man ju kalas för familj och släkt, sen kom grannbarna och deras föräldrar och det blev nya tårtor. Jag tror jag ska skriva en bok: "Tårtor jag minns".

Särskilt kommer jag ihåg Ormtårtan, byggd som en enorm orm med chokladhölje och garnerad med E114, E321, E456, E985 och en massa annat onämnbart. Den gjorde succé. En annan var biltårtan. En enorm chokladbil som jag hittat i godisaffären fick trona på tårtan tillsammans med ett gäng Ahlgrens i rosa. Det har varit chokladspröjsade dekorationer, smågodis av alla arter, grädde i knallgrönt eller illgult, schackrutiga marsipantäcken och nalletårtor med morrhår av lakritsremmar. Jösses, det var nästan årets höjdpunkter!

Jaa, jag skryter inte om mina tårtbyggen, men lite kul var det allt. Och definitivt vill jag minnas det kalas vi var bjudna på till kompis Malin. Hennes tårta var krönt med BLÅ maränger! Snacka om att jag blev avis! BLÅ maränger. Av någon anledning var det inte lätt att få tag i blåfärg förr, så jag fick liksom en gigantisk svettattack av avund. Jag ville genast veta var man fick tag i blåfärgen. Det fick jag ju och sen minns jag att jag bakade blå kakor till något kalas där mor-och farföräldrar misstänksamt undrade om "det kunde vara bra, det där" att äta.

Färgerna flyter fortfarande omkring mig, men kanske inte i bakverken. Just nu, när klockan är tolv snart, kan man fånga det minimala dagsljuset i detta snökaos och måla en timme. Fortsätter med årsbilden, peppad av Maud.
Haregottdå!

Rapport från mitt huvud.

Onsdagen och torsdagen tillbringade jag i stan. Fryshuset var här och höll i en jättestor inspirationskurs/träff för alla som jobbade med och för ungdomar. Oerhört bra tänk, hoppas det inspirerade också. Eller gäspar fortfarande vuxenvärlden och tycker att det enda ungarna ska tänka på är att ta av sig mössan, dra upp byxorna och ta dom där förbenade lurarna från öronen? Jag anar att det för alltid kommer att finnas vuxna som inte kan skilja på vettig fostran och besserwisserstuket. Nåja, Sur-Eva låter visa sig här i min positiva blogg, men det KANSKE slutar bra, så häng kvar.

Innan jag klev in på konferensen tillsammans med två representativa Ungdomar, så var jag inte så säker på vad Fryshuset ville, egentligen. Inte i den här lilla stan. Men det visade sig ju snart. Tyvärr var som vanligt inte länets alla politiker och beslutsfattare där, men dom har ju annat och göra. Dessutom saknar jag ett bautareportage i båda tidningarna om vad som skedde på Folkets Hus under två dagar. Med bakgrund, nulägesrapport med svidande fakta och innovativa framtidsidéer. Men nä, icke det. Förhoppningsvis, men även bevisligen, fanns där en skock "rätta" personer som kan föra inspirationen vidare till rätt forum.

Fryshuset är för mig en bit av Stockholm och en semester minns jag särskilt tydligt. För älstingen, som då var i början av tonårstiden, hägrade Fryshuset som en Lyckostad ovan molnen. Där fanns nämligen Världens Största Skejtpark. (Begreppet "världen" hade innebörden "du-fattar-inte-hur-viktigt-det-är-storlek".) Så vi åkte dit. Och satt. Och hängde. Och väntade. Sonen skejtade på, lyckligt och skickligt balanserande, det var grabs, grinds, flips och olliesar och vi som stod bredvid blev som robotar där våra huvuden rörde sig som på en tennismatch allt eftersom skejtare rullade på mellan ramperna. Och ljudet. Det där ljudet kan jag framkalla när som helst - det är för mig tecken på något roligt och en fantastiskt händelserik period i livet. Och så kom hip-hopen in i våra liv. Världens största och starkaste ungdomsrörelse. Som har funnits i snart en mansålder och som hela tiden växer. Jag bara säger det. Som av en händelse.

Det är fascinerande att arbeta med ungdomar, särskilt sen man lämnat den turbulenta tiden själv men har den i minnet och dessutom har egna ungar som försett en med en del nyheter och tillskott i kunskapskällan. Det gäller att vara nyfiken och fråga. Ungdomar vill berätta och visa, trendsättare för hela samhället som dom är. Undrar vad vi var för trendsättare? Ser mig själv på dans. I början välmejkad med brun-utan-sol-gul hud, vitrosa läppglans från Rimmel - fanns på ICA i Åre - och höftbrallor i gabardin, vida som två separata långkjolar. Vad tillhörde vi? Flower power var så avlägset, det var mer peace-märken och sammetsaffischer på svartlånghåriga musiker med svarta pilotglasögon. Lite diffust, svårt att säga vad man tillhörde. Ja, i smyg tillhörde jag ju tidigt all jordens hojåkare men jag var nog fostrad att intet röja. Fostrad inte bara av hem och hut utan även av omgivningen. Det finns personer som skulle ha skrattat ihjäl sig. Snacka om roller!!!

Roller, ja. Naturligtvis pratades det på Fryshusmötet också om roller och vem man är. Inte minst nu då en stor del av alla umgängen är flyttade till internet. Alla forum för möten mellan människor och den skrivarglädje som finns nu. (Härligt för en svensklärare, för att inte tala om bildlärarn...). Vi pratade om roller i det sammanhanget. Alla har en roll, ni vet, en hemma, en på jobbet eller i plugget, en bland kompisarna, en när man är med den man älskar. Ja, känn efter, ni vet vad jag menar. Frågan är när man är sig själv innerst inne. Naken framför spegeln i badrummet? Nä, inte riktigt. Det var intressant. För jag kom på den förlösande sanningen om mig själv. Jag är mig själv helt utan rollspel när jag skriver. Just nu. Och då vill jag bara säga att jag är med i ett stort antal mötesplatser, inte minst som vuxen bland unga, hur ska man annars kunna veta?

Va skönt! Jag har alltid undrat vem jag EGENTLIGEN är. Då menar jag inte att roller innebär oärlighet och förljugenhet. Alla har roller, alla SKA ha roller för annars passar vi inte in i omvärlden. Det kallas flexibilitet. En viktig egenskap.

När jag skriver behöver jag inte se ut på ett visst sätt, ingen ser mig. Jag säger vad jag tänker och tycker, jag kan anta den röst och sinnesstämning jag för stunden har lust till, vilken lyx. Och lessnar lyssnaren läser man inte. Men ett är då säkert, jag är mig själv.

Som sagt, rapport från mitt huvud en söndagmorgon i januari. Pusshej.

Trendsättare i Boden -75, slitigt mellan rollerna som flickvän och bortlängtare.

Bild.

Nån fler än jag som ser småfolket?

Gran Ut.

Slängde ut granen. Dammsög barr, storstädade hus (mellanvåning), mätte ljustid (jodå, Leif, det stämmer, mer än 44 minuter längre dag sen Stora Vändardagen!), satte upp små lampor här och var, hittade stereoanläggning sen 81, spelade LP (elev frågade i fredags vad LP var för något, konstigt ord hon hittat i text), skurade vardagsrum till Peps Blodsband och naturligtvis John Fogerty, passade på att dammsuga lite på altan iklädd endast linne (javafan, man måste ju känna på VÅRluften), lagade tacopaj (lax till mig) och nu sitter jag här och livet leker ju. Livet är NU. Inse det.
Puss o kram!

Inga kommentarer.

Tragedi i blått

Hej

Det här är en blogg som har fokus på tillvarons guldkant. Guldkanter, förresten, det finns en hel del att njuta av. Trots att det här ska skrivas om det glada och positiva i tillvaron kommer nu ett undantag. Sätt er. Det är tragiskt. Slutet är nära.

Min hyacint har dött. Den begick självmord i morse vid fyratiden genom att kasta sig utför stupet från fönstret till hundskålen. I fallet bröt den nacken på tre ställen. Det torde ha varit en snabb och relativt smärtfri död. Hopppas jag. Men en sorg och olycka kommer sällan ensam. Så därför förvånades jag icke över att de två systerhyacinterna samtidigt gav upp. De tappade liksom form och färg, blev hotfullt svartblåa, slutade lukta jul och övergick till att sprida en besk odör omkring sig. Vilket i sin tur bidrog till att de fick begravas samtidigt som sin syster. En kort ceremoni och julen är över.
That´s it.

När tårarna torkat, hundskålen var diskad, det gapande glappet på fönsterbrädan fyllt med ljusstakar gick jag med tunga steg in i vardagsrummet. Vågade knappt titta på Granen. Men se där! Den barrar inte alltför mycket ännu, doftar julgran och står snällt kvar förankrad i fönsterhaken. Ser ut att trivas (vilket den borde, med tanke på att sockerskålen snart är länsad!), dock utan att skjuta skott, vilket vi ibland förväntar oss med tanke på all kärlek som slösas. I fjol hade granen fått tillökning och det var nära att den fick vara kvar till vårens intåg innan vi besinnade oss och avbröt den yviga tilväxten av skog i vårt vardagsrum.

Men hyacinterna. Ett jultecken om något. Jag brukar jaga de som åtminstone släpper LITE lukt ifrån sig för att frammana den där speciella julkänslan från decennier bakåt. Ofta har jag försäkrat mig om att de ska räcka så det blir hyacinter i tre omgångar från advent till jul. Och nu är det över - snyfffft....Jaha.


På bordet står en liten uppkäftig porslinsfågel och glor på mig.
"Gör nåt!" ser den ut att säga. Så jag beslutar mig för att laga spaghetti med ostsås och mozarellasallad, måla vidare på årstidstavlan och läsa en bok jag fått låna av yngstingen. Life goes on, eller hur. Vad är väl en sketen hyacint? Det blir jul i år igen. Snart.
Kramar till alla som vill.

Årskrönika i 29 bilder från Slingervägen. Och några ord om hur bra vi har det.

Januari 2008 - Fotograferar och målar blå bilder. Söker ljuset, försöker hitta roliga saker att göra. Fester för våra två januaribarn blir det dock! Dessutom har mamma som tradition att fira januaris slut med gräddtårta. Bra idé, den vill vi föra vidare!



Januari - David och Thomas har tröttnat på julmaten och lagar egen grabbfrukost på ägg och skinka.



Februari 2008 - Förundras över hur staden lyckas festa till det då och då, och hur mycket det finns att gå på och uppleva om man vill!



Mars 2008 - Korta promenader i marssolen med trasigt knä varvas med stillasittande måleri och läsning. Från Frösöbackarna ser jag Skutan i horisonten och längtar hem. Så vi åker en sväng.



Mars - Bodde jag här? Besöket ger upphov till skrividéer. Hälsar på goda vänner och släktingar.



April 2008 - Åker till Norrbotten för att köra omkring möbler för våra söners räkning. Det flyttas och släpas hit och dit. Det blir en kul resa, sällskap och hjälp får vi av dotter och pojkvän. Ja, det är inte vi som välkomnas med detta massuppbåd på stationen i Boden, även om man nu naturligtvis kan tro det, utan det är Brolle som råkar komma hem samtidigt...



April - Valborgsmässoafton i Luleå, det är mycket sent och vi ska hämta Staffan på jobbet. Vi har ägnat några dagar åt att släpa möbler och prylar mellan Luleå och Boden, besökt favvoloppisarna och fyndat som vanligt, allt från soffor till plåtaskar. Storebrorsorna ska på samma Valborgsfest i Boden. Therese och Pontus inviger Davids nya lya i Lule och vi gamlingar kryper in på Vandrarhemmet i Boden som vanligt efter att ha tittat in på festen och sagt hej och kramat söner och kompisar.



Maj 2008 - Det börjar våras på allvar och nu är hojsäsongen igång! Tommy hälsar på, Therese provar hans underverk.



Juni 2008 - Thomas tar studenten och familjen har sålunda ännu en kock att skryta med. Som vanligt när vi har student är himlen klarblå, solen steker och livet leker och vi har balkongfest. En vecka kvar till sommarlovet - om det bara gick att konservera dessa timmar innan sommarlovet!



Juni - Therese lämnar grundskolan! Knappt har en fest avslutats förrän nästa tar vid.
Hon kommer att tillbringa sommaren med sin Pontus, sittandes på Piaggion med håret flaxande under hjälmen åker hon iväg. Det blir mindre tid att hänga med som spätta på min hoj.




Juni - Sommarlovet har börjat och jag har ingen lust att gå och lägga mig. Kvällssolen lyser på vårt blå hus, vi har suttit på brotrappan och funderat över hur vi ska lägga upp detta:
10 år sen vi flyttade in i huset.
25 år sen vi gifte oss.
En student och en "grundent", epoken grundskola är över.
Hur fira allt detta? Hm...



Juni - Högsäsong för motorcykelklubbens påhitt. Vi åker runt och fikar, umgås, delar vägtips och utflyktsmål. Somliga onsdagar är det mycket trångt på träffstället i Badhusparken och runt Hasse som har koll på fikat. Det roligaste med utflykterna tillsammans är inte bara körningen utan att vi är så otroligt välkomna överallt.



Juli 2008 - Mattmar, lite smågrått, vi får kaffe och underhållning när vi lite frusna kommertill Vaetabacken.



Juli - min privatmekaniker möblerar om i motorn. Det ska spinna, inte låta som en slagtröska. Och vi ska till Norge! Nu är det inte längre tal om att fira silverbröllop eller ha grillfest - vi ska meka och sen ska vi iväg.



Juli - Och så samlas dom, bröderna, för att gå på Yran. Det är inte så ofta vi har alla tre grabbarna hemma samtidigt. Ännu mer sällan de gör något tillsammans. Men den här kvällen ska det bli. Vi övriga hoppar över Yrankvällarna i år.



Juli - Men vi är desto mer med i feststämningen under dagarna. Alla dagar!



Juli - David och Danne har flyttat ut för att repa till spelningen på Paus. Vi går dit, fullt med ungdomar - fullt ös. Så kul!



Augusti 2008 - Äntligen! Att vakna vid havet, laga frukost medan man ligger i gräset och vickar på tårna...Motorcykelresan går via Härjedalen till Norges kust och norrut. Fast det finns stunder då inte ens fartvinden kan svalka oss. Med risk för att få en humla intryckt i bröstet åker jag så uppknäppt det går. Det är skönt att hoppa i havet efter några timmar på hojen.



Augusti - Skrivargruppen Gloria Mundi har sina årliga skrivardagar i Västjämtland. Denna gång bor vi på hotell Continental Inn i tre dagar. Skriver, pratar, samlar idéer och bara njuter och inspirerar oss. Ibland med lite godsaker, ibland med en promenad. Kanske njuter jag mest. Jag är på hemmaplan och bara det är inspirerande.



Augusti - Som sagt, en del promenader blir det. Jag vill oftast vara själv, det får man i min skrivargrupp, allt är tillåtet! Så jag tar med mig kamera och skrivbok och går hit. Hemligt ställe. Eller hur, Solan?



September 2008 - Vårt äppelträd har gett mycket frukt. Skolan är igång, saft- och syltperioden har börjat och kvällsturerna börjar lida mot sitt slut. Therese har börjat gymnasiet, David har flyttat hem och plötsligt är vi fem igen. Det är roligt med liv och rörelse i huset. The more the merrier.



September - En av de sista turerna på hojen innan kvällarna börjar bli för mörka. Vi åker längs vattnet till Lugnvik och Ås. Jag har börjat mobilisera krafterna inför mörker, kyla och is.



Oktober 2008 - Man kan ju alltid bjuda sig själv och omgivningen på bokbord. Detta gjorde jag långt innan jag blev svensklärare, så det så. Låna hem tjugo böcker, bara ta lite här och där på biblan, släng ut dom på bordet. Och se! Vad händer? Jo, det finns alltid något för alla. Fakta eller fiktion. Om inte annat kan det ju finnas bra bilder att titta på.



Oktober - Jag har bestämt mig för att gilla höst, mörker och kyla. Jag bestämmer mig för att vara glad för att vi är friska och bor där vi bor med alla våra årstider och färger och möjligheter. Till och med denna oktobermorgon lyser solen på vårt hus. Jag och doggen tar en rejäl tur. Det är bara drygt två månader till ljuset vänder åter...Hurra!



Oktober - det behöver städas och dammtorkas, höstfärgerna ska in i huset med nya tyger och tillbehör. I fönstret står en glasfigur jag fått av en nära vän. Jag fick den i present en gång när jag var jättekär, som alltid när man är tonåring, och glasfiguren har följt med som en symbol för kärlek och vänskap på många olika plan genom livet.



November 2008 - Långpromenader med hunden. Om vi inte hade hund, skulle vi gå ut såhär då? frågar jag mannen. Han ser på mig och tror att det blir svårt, men möjligen kanske hustrun kan ersätta hunden..? No comments.



December 2008 - äntligen kommer vintern som den ska se ut! Till och med jag överväldigas av snödoft, blåvita nyanser, lagom kyla och frisk luft. Hela världen blir som ett julkort och det håller i sig i flera veckor och jag längtar till jul och röda och blå saker och tomtar och saffransbröd för att inte säga jullovet!



December - Klart för julklappsinslagning och lackning. Här ska hemligstämplas, här ska viskas och här ska lukta lack! Det är julafton i morgon!



Nyårsafton 2008-09 - En punkig ängel skapad av Therese. Och vi har haft nyårsfest och nu återstår några vilsamma dagar innan vårtermin och arbete tar över. Jag ska måla klart det jag har på gång, skriva klart det jag har på gång, bli av med min förkylning och fortsätta finna guldkorn i tillvaron.