Innan jag klev in på konferensen tillsammans med två representativa Ungdomar, så var jag inte så säker på vad Fryshuset ville, egentligen. Inte i den här lilla stan. Men det visade sig ju snart. Tyvärr var som vanligt inte länets alla politiker och beslutsfattare där, men dom har ju annat och göra. Dessutom saknar jag ett bautareportage i båda tidningarna om vad som skedde på Folkets Hus under två dagar. Med bakgrund, nulägesrapport med svidande fakta och innovativa framtidsidéer. Men nä, icke det. Förhoppningsvis, men även bevisligen, fanns där en skock "rätta" personer som kan föra inspirationen vidare till rätt forum.
Fryshuset är för mig en bit av Stockholm och en semester minns jag särskilt tydligt. För älstingen, som då var i början av tonårstiden, hägrade Fryshuset som en Lyckostad ovan molnen. Där fanns nämligen Världens Största Skejtpark. (Begreppet "världen" hade innebörden "du-fattar-inte-hur-viktigt-det-är-storlek".) Så vi åkte dit. Och satt. Och hängde. Och väntade. Sonen skejtade på, lyckligt och skickligt balanserande, det var grabs, grinds, flips och olliesar och vi som stod bredvid blev som robotar där våra huvuden rörde sig som på en tennismatch allt eftersom skejtare rullade på mellan ramperna. Och ljudet. Det där ljudet kan jag framkalla när som helst - det är för mig tecken på något roligt och en fantastiskt händelserik period i livet. Och så kom hip-hopen in i våra liv. Världens största och starkaste ungdomsrörelse. Som har funnits i snart en mansålder och som hela tiden växer. Jag bara säger det. Som av en händelse.
Det är fascinerande att arbeta med ungdomar, särskilt sen man lämnat den turbulenta tiden själv men har den i minnet och dessutom har egna ungar som försett en med en del nyheter och tillskott i kunskapskällan. Det gäller att vara nyfiken och fråga. Ungdomar vill berätta och visa, trendsättare för hela samhället som dom är. Undrar vad vi var för trendsättare? Ser mig själv på dans. I början välmejkad med brun-utan-sol-gul hud, vitrosa läppglans från Rimmel - fanns på ICA i Åre - och höftbrallor i gabardin, vida som två separata långkjolar. Vad tillhörde vi? Flower power var så avlägset, det var mer peace-märken och sammetsaffischer på svartlånghåriga musiker med svarta pilotglasögon. Lite diffust, svårt att säga vad man tillhörde. Ja, i smyg tillhörde jag ju tidigt all jordens hojåkare men jag var nog fostrad att intet röja. Fostrad inte bara av hem och hut utan även av omgivningen. Det finns personer som skulle ha skrattat ihjäl sig. Snacka om roller!!!
Roller, ja. Naturligtvis pratades det på Fryshusmötet också om roller och vem man är. Inte minst nu då en stor del av alla umgängen är flyttade till internet. Alla forum för möten mellan människor och den skrivarglädje som finns nu. (Härligt för en svensklärare, för att inte tala om bildlärarn...). Vi pratade om roller i det sammanhanget. Alla har en roll, ni vet, en hemma, en på jobbet eller i plugget, en bland kompisarna, en när man är med den man älskar. Ja, känn efter, ni vet vad jag menar. Frågan är när man är sig själv innerst inne. Naken framför spegeln i badrummet? Nä, inte riktigt. Det var intressant. För jag kom på den förlösande sanningen om mig själv. Jag är mig själv helt utan rollspel när jag skriver. Just nu. Och då vill jag bara säga att jag är med i ett stort antal mötesplatser, inte minst som vuxen bland unga, hur ska man annars kunna veta?
Va skönt! Jag har alltid undrat vem jag EGENTLIGEN är. Då menar jag inte att roller innebär oärlighet och förljugenhet. Alla har roller, alla SKA ha roller för annars passar vi inte in i omvärlden. Det kallas flexibilitet. En viktig egenskap.
När jag skriver behöver jag inte se ut på ett visst sätt, ingen ser mig. Jag säger vad jag tänker och tycker, jag kan anta den röst och sinnesstämning jag för stunden har lust till, vilken lyx. Och lessnar lyssnaren läser man inte. Men ett är då säkert, jag är mig själv.
Som sagt, rapport från mitt huvud en söndagmorgon i januari. Pusshej.
Trendsättare i Boden -75, slitigt mellan rollerna som flickvän och bortlängtare.
4 kommentarer:
En sån söt tjej. har sönernas dragning till Boden något att göra med mammas Boden-vistelser? Man undrar som sen-i-tiden-vän. Dina iakttagelser om ungdomar hjälper mig att förstå. Jag är nog lite gammal nu, bland dom som åtminstone TÄNKER det där om kepsen och byxorna. Du hjälper mig att tänka längre. KRAM Maud
Kramar tillbaka, Maud. Ja, det är delvis mitt jobb att påminna om att var tid har sin sak, eller hur? Utan vuxna vuxna (jo, jag skrev rätt ) som lyssnar och finns när det skiter sig, så stannar världen för ungarna.
Tänk vad viktiga vi är!
Boden ja, jag var också med. Har ett foto av mig själv med min första plastkamera om halsen. Jag minns att den kostade 5:50.
Hip-hop tycker jag är ett så pass stort område så att det kan vara svårt att orientera ibland. Här i Hässelby är man lite impregnerad med Ken, Blues, Big Fred och reptilmannen (som jag inte kommer ihåg vad han heter nu). Som jag ser det så finns det två sidor. Den ena - nutidsreportage i sin bästa form. Den andra - sexistiska våldsförespråkare i sin sämsta form. Om det nu finns fler än en form för de senare. Jag kan inte se denna kultur som helt och hållet av godo men jag kan se många väldigt kreativa och begåvade yttringar. Reptilmannen inte minst (som brukade sälja sina skivor själv på den nerlagda Statoil macken som finns i min blogg) och Ken Ring med när han är som bäst. Men den andra sidan är inget man vill veta av 2009. En kvinnosyn som inte fanns på 40-talet ens och som idag väl bara existerar i MC-gängen (inte erat alltså) och möjligen i camorran/maffian.
Nej, ingen ungdomskultur är helt av godo, det är just därför vuxna alltid måste finnas överallt och säga stopp och våga vara just vuxen. Men det går inte att förneka att en sån stor rörelse är en stark trendsättare, den är här för att stanna. Det viktiga är att alltid lyfta fram det goda sidorna och tydligt förkasta de dåliga. Den diskussionen måste man alltid föra. Vilket vi tidvis gjort även här hemma där vi sett en del på nära håll. Tyvärr finns det allt för mycket skit i minsta lilla gullepluttby. Min livsuppgift är dock att välja det positiva och envist köra med det, utan att för den skull ha skygglapparna på.
Och bilden är tagen -75, då hade du väl en nyare och dyrare kamera?
Skicka en kommentar