lördag 28 februari 2009

Min oas - min skrivargrupp.








Jag är så innerligt tacksam för att jag får vara en del av denna skrivargrupp - en grupp människor med ljus i sinnet, med tid för att leka, tid för att känna, njuta och uppleva och framför allt tid för att skratta och finna livsglädjen! Och på allt detta, detta innerliga intresse för skrivande och läsande och till och med målandet!

Igår var vi samlade i Mauds hus. Det är något magiskt med Mauds hus. Där finns en kreativitetsande som svävar runt, både inne och ute. Genast när man kommer in grips man av idéer till både bild och text. Märkligt så det förslår. Det är en väldigt fridfull plats.
- Den ligger ju på en kulle, så man får väl se i framtiden...sa Irja en aning kryptiskt.

Jag har ingen aning om vad kullar kan betyda för ett hus. Men en sak är säker: där frodas goda krafter. Det känns. Kan ju ha med Maud att göra, förstås, men ändå...
Vi hade en rejält tilltagen skrivarträff med kaffe och obligatorisk runda med socialt snack innan vi gav oss in i skrivandet. Det är viktigt att veta var alla står i livet innan man börjar jobba. Det är skönt att sammanfatta sin vardag i några korta meningar och veta att man blir hörd. Och sen vet alla och man får finnas som man är just då. Och alla är med på tåget utan skrupler. Fattar ni?! Vilken miljö! Ultimat!

Sen skrev vi. Eva läste en psalm (antar att jag måste skaffa en ny psalmbok jag som gärna vill ha lite fina diktstrofer att måla till ibland eller bara göra tavlor av när kalligrafiklådan slår till. Psalmboken tittade jag i sist när jag var konfirmand, snart fyrtio år sen). Nå, vi målade alltså till Evas utvalda text. Det handlade om livsglädje, att vara sin dröm. Hör ni? Sug på den, va! Att vara sin dröm.

Sen skrev vi. Pratade. Löste världsgåtor. Åt god mat. Det blev som vanligt små öar av skapande bland oss. Hela lördagen inramades av solsken och dessutom behagade Åreskutan lyfta på hatten så även utsikten var ultimat denna dag. Vi middagsbordet överraskade vi Irja med att fira hennes steg in i vuxenvärlden. Det vill säga, så fort man fyllt femtio gäller det att ha jävligt kul, kosta vad det kosta vill. Det har man rätt till. Om inte förr så då.

Och så kul som vi hade under gåvoutdelningen går nog inte att beskriva på ett rättvist sätt. Vad ska jag säga? Mascaran var ett minne blott efteråt.

Tänk om fler människor kunde gå ihop och göra kreativa saker och samtidigt ha kul och nytta av varandras livsöden. Det tror jag sannerligen är livsförlängande. Om inte annat så livsbejakande. Dessutom skrattar vi så bra ihop. Men åt vad är hemligt. Så fundera på det, du!

Pussokram alla glada!

PS Läs mer på skrivarvännernas bloggar:

www.bakomberget.blogspot.com

www.deckmar.se

4 kommentarer:

Evas blogg sa...

Du har gjort en underbar sammanfattning av en underbar dag. Och nu länkar jag detta inlägg till mitt inlägg. Rakt av utan att fråga :) Tack för en fin dag!!

Anonym sa...

Tack kära Eva för fina bilder - och jag tackar tillbaka för en magisk dag! Jag kände mig otroligt tacksam och ödmjuk då jag gick och lade mig igår - alldeles mjuk inuti - vilken känsla. Och jag vaknade med samma känsla i morse - med ett TACK på läpparna. TACK för att jag får vara med tack för att jag får ha dej och er alla!
KRAM Maud

Ingemar Edfalk sa...

Nä men nu får det väl vara nog med lovsångerna. Har ni inte ett enda litet mord att gräma er över? Tänk åtminstone på Anders Björk någon gång ibland för att få lite jämvikt i det hela. Livet är inte bara räkmackor och betänk G. Ekmans dikt: Det blir inte så mycket man diktar ihop - i en grop...
/vän av ordning.

Eva sa...

Hej allihop!
Jag visste det - lillebror har alltid sett till att hålla mig balanserad. Det känns bra.
Kramar er alla!Sådeså!