Cykelresan

Jag trampade på. Med kamera och vattenflaska.

Solen stekte mig tre och en halv mil till Fåker. Då hade jag ringt maken för en stund sedan och berättat att något hänt med min cykel (också) så att jag inte var så säker på att jag skulle ta mig ända fram. Skratta inte nu - men troligen låg bromsen på, för jag fick ta i när jag trampade i nerförsbacke...

Det är en gammal järngrind jag har, man kan nog inte vänta sig för mycket. Handbroms finns inte. Det gnekar och liksom suckar för varje tramptag. Men sittvänlig och med breda däck. Precis som jag!

Jag älskar att cykla! Solen, landskapet och alla småvägar. Och framför allt - SOMMAR! Min man mötte upp i Fåker som sagt och sen åkte vi grusvägen de sista sju kilometrarna till stugan. Lustigt. Där har liksom tiden stått stilla från mannens barndom till våra ungars barndom till idag. På något sätt har vi enats i tysthet om att ha kvar vissa saker, dom liksom bara hör till.

Vi har varit där i perioder. Innan vi gifte oss, innan vi knappt kände varandra var vi där för att vara ensamma helt enkelt. Sen blev det fester med kompisar, fisketurer och kanotturer. Och alla öarna! Det lär ska finnas 365. Och jag minns att vi en gång bestämde oss för att äta middag på en ny ö varje kväll. Ingen konst.

Sen kom ungarna och efter nåt års uppehåll var vi där igen. Och våra ungar och deras kompisar, fullt av ungar överallt och kanotturer och flytvästar och Badklippan och grodyngel och grillkorv och våta badlakan. Ingen ström och inget vatten inne. Fotogenlampa och gasolspis. Tyst så man hörde enstaka tallbarr falla på plåttaket. Och det hatade utedasset! ("Mamma, ta bort spindlarna. Getingarna. Myrorna. Skalbaggen.") Så bara tog det slut. Vi tittar till. Ibland. Kanske kommer en ny period, när vi inte bygger på något hemma. När våra barn får barn. Vem vet?

Just nu känns det märkligt och lite...högtidligt(?) att inneha en sportstuga med prylar från 1965 och inga som helst moderniteter. Ström? Näe, varför det?

//Eva