Hur kul är det inte?

Att gå på fest med en massa goa vänner och en massa man inte inte har en susning om vilka dom är, det brukar alltid sluta bra!

Jag gillar mina arbetskamrater, där sitter det inte fast. Dansade igår kväll tills mina fötter fastnade i golvet. Bokstavligen. Då åkte vi hem. Det var bra.

I morse vaknade jag tidigt av att solen stack mig i pannan. Den hade smitit in genom en springa mellan gardinerna och hittat precis dit den skulle. Och jag välkomnade detta och gick ut i solen med hunden. Men innan dess slängde jag en hastig kik på mina fötter. Och hisnade! Totally unrecognizable! Svartare än svart! Jag gick på tå in i duschen.

Något renare stack jag, laktritsfossingarna och Dogg ut på prommis. Vi gick till Remonthagen och njöt av solen och värmen. Jag satte mig i gräset och funderade på fenomenet fest medan jag betraktade mina fötter. Grönsvarta nu, efter en kilometer i gräs. Jag tänker på fester vi varit på och fester vi haft. Det spelar inte så stor roll vilken form det är, det är lika roligt varje gång! Jag gillar verkligen momentet att träffa vänner och obekanta på ledig tid och skratta ihop.

Jag kan på rak arm säga att det var lika roligt när jag var tretton och min familj hade surströmmingsmiddag i sportstugan på gården en sketen torsdagskväll som ett rejält röjarparty som igår med rocknroll och några timmars workout på dansgolvet.
Jag minns temafester med rutiga kläder, julgransplundringar med smällkarameller som small som ett knallskott och påsar med ballonger och russinaskar. Dammiddagar i stearinljussken där samtalen ballat ur i skvaller och töntiga erkännanden, förfester som varit så in i baljan urroliga att man skitit i att gå på den rätta festen för den hade ändå inte kunnat mäta sig och nyårsfester med barnen med smällare, varm glögg och varm choklad i termos ute på gården. För att inte tala om bjudbal och föreningsstämmor med efterföljande partyn.

Jodå, s' att...som brorsan säger. Jag älskar när det rör sig! När det kommer många eller några om bara det är fest och samling! Om två veckor ska jag ha kärringmiddag.
Då gäller det att ha blommig banlonklänning, fotriktiga knytskor och bruna stödstrumpor. Vi ska äta plommonspäckad nånting med gelé och hasselbackare, brylépudding och kaffe med likör. Eller ännu värre sherry. Det tror jag är tantparty. Och min största utmaning blir nu att få tag i lagom stora papiljotter så jag kan få till en tant-permanent-look.

Jodå, s'att.....

Festa på! // E.