Julaftonsfriden sänkte sig så småningom över Slingervägen.
Tre av fyra ungar hemma plus en bonus då Davids flickvän är med och förgyller tillvaron för oss med ytterligare kvinnlig fägring i huset.
I går på självaste julafton gjorde jag något mycket udda. Jag måste ha för allra första gången i mitt liv varit ute i ärenden mitt under Kalle Anka. Och jag var inte ensam i bilen - bredvid satt vår yngsta! Alltså har vi tagit ett stort steg bort från en femtioårig tradition. Vid tretiden samlas man ju, väl? I alla fall var jag ensam på vägen och vid ALLAs portar och gårdar brann marschaller och i ALLAs fönster skymtade ljusskenet från TV:n och man kunde riktigt höra Allapappapappapappapappapadiaaahhhh sippra ut genom väggarna. Där åkte vi omkring i staden som var tömd på bilar och människor och sökte efter någon form av butik som var öppen efter tre. Vilket också visade sig vara knepigt värre. Till slut hittade vi en räddningsplats - bensinstationen! Där jobbar tydligen någon mellan femton och nollnoll. Även på självaste julafton...
Ja, vi skulle ju alltså också ha marschaller. Helt plötsligt blev det viktigt, så vi gjorde det enda tänkbara, satte oss i bilen för att jaga ljus. Fast det var mitt i Kalle Anka. Hemma satt resten av familjen och höll ställningarna och vi hann till Robin Hood. Vuxenpoäng? Att inte se K.Anka? Naa, jag vet inte.
Märkligt med Kalle Anka; samma tid, samma plats, samma filurer. Och alltid en startsignal för julaftonens början. Jag minns året då det helt plötsligt skulle tas bort av någon påhittig filosof som bestämt att ett tecknat program inte skulle fördärva julaftonsfriden. Som tur var hade videon uppfunnits så vi säkrade våra barns högtidsstund för all framtid. Observera att detta band packades ner i jullådan för att inte hamna i videoskåpet, det skulle vara minst lika hädiskt att se K. Anka till midsommar som att inte se densamma till jul. Nu var det ju så att ett enat ramaskri från folket rev upp detta befängda beslut så det blev aldrig av.
Jag minns att ett liknande påhitt genomdrevs när jag var en snäll liten tös som för det mesta fann mig i vad som bestämdes utan att protestera. I stället för ankor som slogs med ekorrar på julaftonen sändes ett mesigt fjollprogram med dansande älvor i en obegriplig miljö. Jag vet att jag tog skada. Det var då mina små horn växte ut och jag blev besvärligare att tas med. Så kan det gå.
Nu är jag säkrare i min roll så därför vågade jag ta en biltur när ALLA andra satt bänkade framför TV:n. Angående mitt sällskap i bilen bekymrar jag mig inte. Hon är av en helt annan kaliber. Tradition, säger jag. Enformigt, säger hon. Trots arton års Kalle Ankajular.
God Jul önskar jag er.
Låt julfriden härska, drick ingen glögg och läs några böcker!
//E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar