Nu har dom fyllt år

Två busar, idag relativt coola killar som står på egna ben, har fyllt år. Den hemmavarande för ett par dar sen och Oslobon idag, faktiskt. Januari har inte alltid varit min favoritmånad varför vi satte ett par ungar till världen denna mörka och ohändelserika tid. Vilket har inneburit att de andra två också har kunnat se fram emot en tid fylld av fest och kalas.

(Ja, jag tillhör de lyckligt lottade kvinnor som blivit gravid på beställning, ungefär.)

Nu går det ju lugnt till med kalasandet och dessutom är det inte alltid jubilaren är hemma varför januari snart kommer att intaga en mer glåmig stil igen. Särskilt om den siste, närmast kameran, snart drar också. Vilket är troligt. Nåja, vi kör på med julgransplundringar och sista-januarifester ändå. Skam den som ger sig.

Jag inser, när jag tittar på det roliga fotot, att det fanns en viss tid av action i vårt liv. Inget actiondrama den gången, mer actionkomedi skulle jag vilja säga. Storebror hade sin första examen i Stora kyrkan. Det var högtidligt, vi var på premiär och de små bröderna var ju som synes upphottade med nya skjortor. De var dessutom trimmade till att lyssna på sina föräldrar, sitta kvar på samma plats och kanske hade de också en liten tablettask i fickan som skulle kunna avleda de myror som brukade uppstå i baken vid de minst anade tillfällen.

Naturligtvis var de exemplariska och vi kunde njuta av skönsång av allt från fnissande ettagluttare till de ofantligt mer erfarna femmorna som gjorde sin sista examen innan bautaklivet in i högstadietiden. Det var femmornas föräldrar som grät mest.

Nåja, efter en halvtimme av det mer än timslånga programmet fick brorsorna nog. Tablettaskarna var slut och de var trötta på att peka på storebrorsan och vinka. Alltså klämde de i med egen sång till församlingens förtjusning. Därtill hade de förstått att den röda boken innehöll sångtexter vilket inbjöd till en mer kultiverad stil. De skulle minsann visa omgivningen att de kunde alla sånger. Och så fick vi alla veta att en del psalmer innehöll rejält trallvänliga strofer med värsta Sigge-Fürst-refrängen.

RAJDATIRATTARAJDAJJJJDIDAAAAAJJJJJDAAAAJJJJJJ, hördes den ljuva lilla gossduon av och till under den sista delen av examen. Och så var det plötsligt de som var festens mittpunkter.

Icke att vi rodnade. Nej, vi sträckte på oss och tänkte att vi var stolta över våra januaribarn som roade en halv kyrka. (Andra halvan hade fokus på en annan kör längre fram.)

Det var tider, det! Möjligen kan liknande händelser återkomma i form av barnbarn om man har tur. Vi får hoppas att Oslobon firar sin dag ordentligt idag. Tror att han varit hemma alla sina födelsedagar hittills, vilket ju naturligtvis har varit mycket trevligt för oss gamla partyrävar.

Det är en hel vecka kvar av månaden, som ändå har gått allt för fort. Som vanligt. Man tror alltid att det ska sega sig fram men när man minst anar det står man där och undrar var tiden försvann och vips är det dags för morsans tårtkalas sista januari.

Ha det gott hörni, snart är det vår!
Eva