Tisdagens guldkorn är...

...naturligtvis den sovande sonen jag hittade i soffan när jag kom hem från jobbet.

Ett kvarts sekel har passerat. Men ändå ser jag saker jag sett i hela hans liv, ända sedan han låg på min mage och någon skrek "en pojke! Ser du det? En pojke!" Det är något särskilt som jag aldrig skulle kunna beskriva eller på något sätt förklara. Men antagligen delar jag det med andra mödrar.

Jag går direkt fram och luktar på honom. OK. Nu avslöjar jag något. Jag tycker om att lukta på mina barn och kommer att göra det tills dom är pensionärer om jag hänger med tills dess, vilket mycket väl kan hända. Det är bara det att nu tycker jag det är rätt ballt och struntar i om folk tycker jag är lite vrickad.

Han sover vidare och jag lagar mat. Det känns som att ha en fjäril i huset. Så har det varit länge. När man minst anar det flyger han iväg i en slingrande sicksackbana ut ur huset igen och bort mot nya idéer och upptåg, mot avlägsna mål som är summan av lösryckta drömmar han haft ett tag.

Alltid på väg, tänker jag. Han har varit på väg länge. Stannade bara nödvändigast hos oss under de år det behövdes för mat och fostran, sen drog han praktiskt taget och lämnade oss och de tre yngre med långa näsor.

Förundrade tittar vi på. Vi har sen länge slutat oroa oss på föräldravis, det där med alla frågor och funderingar om mat, kläder, jobb, hus och hem... Han har alltid fixat allt och det med ett stort leende och en sjujäkla livsglädje som smittar alla i hans närhet. Och som sagt, det händer att han dyker han upp. Som en färgrik fjäril i vårsolen.

Lyckliga oss!
//E.