fredag 30 september 2011

Bättre och större?

Okej då, brorsan, testar att bifoga större bildformat. Men snart har jag kläm på macen och då ska vi se på bilder. Eller inte.

Jag öppnade den nya datorn med andakt. "Mitt arbete kräver....", sade jag och fick en. Men man ska ju lära sig allt. Och jag vill ta god tid på mig. Det är lite skillnad mot att sitta och knacka på sin gamla pc. Så - jag öppnade locket och började leta mig fram, inte utan knorrande och hummande och ett litet litet svärord. (Jag tror alltid att jag nog ska kunna fixa saker utan att läsa bruksanvisningen först, men brukar som alltid få ge mig.)

Då kom sonen.
"Vad är det här?"
"Det är en Mac. Har du testat en sån förr?"
"Nää."
"Nähä. Prova gärna. Jag ska återgå till säkrare områden. Spisen, till exempel."

Efter fem minuter ( jag säger FEM) kollar jag sonen som sitter med min dator i knät med ett stort flin i ansiktet.

Drrrrrrrrrrrrrrt. Några knapptryckningar och en hel bildserie fåniga foton var klara att visas. Det var Thomas som vålnad, Thomas som siamesisk tvilling, Thomas som huvudperson i en skräckfilm, Thomas som...

Jag begriper att barn födda på åttiotalet är förprogrammerade på alla typer av datorer och mediateknisk utrustning. Idag slet jag upp en dörr från ett klassrum.
"Nån som kan hjälpa till? Vi får ingen bild?"
Två killar reser sig (dom vet att det är ingen idé att förklara för mig, man måste visa) och kastar sig in i rummet. Femtiosju kablar och kontakter och knappar flyttas och trycks på och vips så funkar allt.
"Ni är naturligtvis mina idoler, som alltid" säger jag bara.
Dom vet det. Förhoppningen är ju att jag som den värsta datatekniker ska kunna fixa sånt här själv i en inte alltför avlägsen framtid. Men än så länge känns det skönt att omgivningen kryllar av småtekniker i yngre tonåren med förprogrammerade hjärnor. Så man kan ju ta det lugnt och inte hetsa. Dom fixar - jag brukar. Alla är nöjda och glada.



//E.

måndag 26 september 2011

Söndagen i bild. Också.

Vi hade ju bestämt att söndagen skulle ägnas åt lite motorcykelåkning.
- Åt vilket håll? undrade maken
- Jag har en obestämd längtan till Slagsån, sa jag.
Utan att blinka bestämde han att vägen dit går över
Rödön och Alsen. Det är så det går till. En föreslår ett diffust resmål,
den andre drar till med vägval. Själv samlar jag just nu på platser både i text
och bild. Och jag hade ett ärende till Slagsån, tro det eller ej.
På Rödön blommade klöverängen, precis som vilken sommardag som helst.


Alsensjön - blank som en spegel.


Alsen och Åreskutan.

Vi passerade Slagsån och fick inte stopp förrän i Vålådalen. Tänk hur det kan bli...
När vi ändå var där (och blev blåsta på kaffe då allt stängdes igår) tog vi
en liten tur till Nulltjärn. Detta överjordiska paradis väl gömt mellan fjälltopparna. Här
har ungarna pinkat i vattnet och byggt sandslott. Här har jag själv som barn slagits med getingar
och druckit guldsaft och ätit mammas kanelbullar i matsäckskorg.

Nulltjärn

Nulltjärn

Värst vad fort dagen försvinner. Vi anade ett väder som ville grumla sikten och
det gällde att ta sig hem innan det blev skymning och alla djur dyker upp. Vägen till
Vålådalen bjuder på fin åkning kan jag tipsa om. Det är annat det än när man
var liten och spydde redan i Edsåsen....

Storån

Storån

Ungefär här, med utsikt över Edsåsen och Åreskutan, fanns ett kafé när jag var fjortis.
Där jobbade en tjej som jag pratade lite med när min fikaturnerande familj hade hittat denna pärla
till plats. Lite senare möttes vi vid ett elevskåp i plugget och kom att sitta bredvid
varandra i klassen. Sen hängde vi ihop dygnet runt i tre år.

På hemvägen åkte vi tillbaka till Slagsån. Utsikten över Ristafallet fångade jag precis
från den plats jag sökte. Tyvärr fann jag inget - trodde jag skulle hitta spår efter
en koja jag och ovan nämnda polare byggde oss en gång. Inte ens fiket finns kvar. Jo huset, men
inget fik. Ser inte ut att vara nåt livligt ställe Slagsån, precis....

Men vackert....

Hemåt över Alsen igen, förstås. Håll med om att det är sagolikt vackert.
Vi hann precis innanför dörren innan mörkret nafsade oss i hälarna. Då var det
rätt hippt att krypa ner i sängen och erkänna att det var kallt på hojen, trots
vinterhandskar och fleece. Men halva oktober borde ju vara åkbar...
Ja, ja. Huset ska storstädas nån gång också. Man kan väl inte bara tänka på nöjen.
Godnatt ! // E.

söndag 25 september 2011

Lördag i bilder


Klockan är åtta.
 Lördag morgon och sol i huset - vad kan man mer begära?


Jo, men titta, blå himmel! Hojen till kusin B?
Jodå, lagom med en tur i slutet av säsongen om det inte
 kommer regn. Fast det ser skumt ut västerut...

Men ingen lördag utan lördagsmorgon. Lata sig länge, latte och läsning.

Kollar in bautabjörken utanför sovrumsfönstret.
 Det är lugnt - än är den mest grön. Ingen höst alltså.

T kommer hem en sväng. Vi ska uppvakta farfar som fyller år.
Tårta och kaffe i picknickkorgen. Mot "hemmet".

Men först till Mormor.
Har man en deckare över måste hon matas med den.
 "Utan läsning blir jag tokig", säger hon.
Jag hittade en i brevlådan i onsdags.
Jag är tydligen med i en bokklubb igen...

Var kom detta gråväder ifrån?
På vägen till Mormor och sedan Farfar omvärderar vi hojturen.
 Det får bli i morgon, kanske.

Tårtkalas hos en 89-åring.

På några minuter hade tårtan förminskats till en pyttebit som
inte heller behövde ligga och skräpa. Den försvann nån gång
under diskningen. Undrar vem som tog rosen?

Dagen fjärde kaffekopp.
 Jag har hört att det är bra för ett långt och häslosamt liv med mycket kaffe.

På ett annat bord hade någon parkerat sina tillhörigheter.
Det är då inte Farfars...

"Skitigt!" konstaterade familjens prinsessa och rynkade på näsan åt "hemmets" skötsel av fiskboet.

Hemma i trädgården en sväng, mätt på tårta och kaffe
kunde jag bara konstatera att äpplena måste in i morgon.

Funderade också över motorcykelskelettet som väntar på renovering och försäljning.
Tur man har partytält. Man kanske ska passa på att ha ett gardenparty innan snön kommer.
Gör väl inget att det står lite oljiga pinaler där. Verkstadsparty?

Den här ska inte säljas. Det lysgröna medlemsmärket sitter kvar sen i juni på Gotlandsträffen.
Känns som det är hundra år sen. 

Vi får den äran att ta en tur till Lit med familjeprinsessan och hennes alla matkassar.
Tacomiddag står på hennes och pojkvännens meny och det går just nu inga bussar.
Men vi har ju inget annat för oss, så....
Det byggs hus i stan. Undrar vem som ska bo här?

"Den där kan du plåta, mamma".

Här nånstans slank hon in med sina kassar.
Sommar även hos de två turturduvorna.

Höstig Indalsälv. Lördagen är nu lördagseftermiddag.

Funderar på mina stenar.
Jag målar och lägger ut av och till. Ibland blir dom stulna.
Jag får väl bjuda på det....

Och ja just, ja...Vi borde nog göra nåt åt broräckena. Typ nästa år.

Ödsligt hus, inga unga hemma.
Ljustiden är här och man får duka i köket.

Fast min glada kusin berättade om kommande tjugo grader till nästa helg.
Det är bara att hoppas. Då slår vi rekord i utesittning, bästa sommarn någonsin.

Fast idag blir det inne. Sötpotatisgratäng. Avocadon glömde hon som for med tacomiddagen.
Vi offrar oss gärna och gör en avocadosallad. Jag ringer henne och
tipsar om vitlökssås i stället - det är godare, säger jag.

Medan maten står i ugnen sippar jag ett glas rött, fortsätter teckna på
familjeprinsessan och blir aldrig nöjd.

Byter till att gå igenom en låda gamla brev från medeltiden. Ja, från -74 då och framåt.
Spännande. Men tidskrävande. Det får vänta till nästa dag. Eller nästa gång.

Middag för två går fort. Nyss var det minst sex personer konstant till middag.
Då räckte inte sötpotatisgratång på tre potatisar och två laxfiléer långt...
Men det var roligare.

Medan laxarna steks tar jag en titt på altanen.
Blommorna vill inte göra höst...

Slingervägen börjar kvälla till sig.

Och laxarna är klara att ätas.

Vi tar vardagsrummet i besittning och jag ser att fönstret i min läshörna behöver en städning.
Ängeln fick jag en gång av en elev. Den har stått där i fyra år. 

Det ser inte bättre ut än att mörkret lägger sig som ett lock över stan....

Mina stenar från Åresjön och Ångermanälven och Öland och Vättern och Lysekil samsas
med snöbollslyktorna från Solbergstiden.
Porslinsrosen är en typisk Evagrej som jag hittade i en hemlig affär.

Tja, det  var det, det. Ny dag - nya möjligheter kommer.

/E.

måndag 19 september 2011

Jamen, edga då!!!

Vi har kul på jobbet ibland. Faktum skrattar vi så vi snyftande kryper ut på toan för att torka ögonen och rätta till mascaran inför nästa framträdande inför publiken (klassen). I alla fall gjorde vi det i fredags. Inte för att det var fredag, vilket i och för sig är en trevlig dag, utan för att någon gladlynt kollega tipsat om boken "Vardagsedge". Jag fick låna nämnda bok och hittade en del saker som föranledde gapskratten.

Det handlar om att göra vardagen lite mer spännande så att man inte går ner sig i tristessen. Jag, som i princip bara gör roliga saker, tyckte genast att det kunde vara kul med flera kryddor i vardagen. Det behöver ju inte vara roligt jämt - det kan ju vara spännande också. Så jag satte igång att sluka boken från pärm till pärm i jakten på idéer. Och si, snart hade jag en hel del egna och funderar nu på att skriva en uppföljare.

Att edga sin vardag det är att se till att sätta sprätt på vardagliga händelser. Jag gillar exempelvis det här:
Spela rysk tandkrämsroulette, blanda, blunda och borsta. Alltså, man har ett antal tandkrämstuber varav en är preparerad med wasabi. Kul!

Eller utse sig själv till kvarterspolis. Det vore nåt för både min man och mig. Fast vi skulle få varva veckorna, för att inte bli uttröttade för snabbt, för vi skulle ha fullt upp! Tänk bara alla bilar som står lite här och var i svängen, eller alla som slösar på lysen i samtliga rum varje kväll. Vore mysigt att få knacka på och påpeka att det slösas med energin. För att inte tala om hur och när folk hämtar posten. Morgonrockar som har sett sina bästa dagar, orakade herrar och damer med papiljotter och jag vet inte allt anskrämligt man får stå ut med. Sånt skulle man kunna räta upp. Ja, ja... kvarterspolis skulle kräva en del av en, det är då ett som är säkert.

 Ett annat mer suspekt tips är att sticka in tungan i undulatburen. Men vad vet man? En del gör ju allt för att få till lite mer action i vardagen. Det närmaste jag kan komma någon vardagsedge med fåglar är när jag ställer komposten på bron och tänker att jag bara ska tömma diskmaskinen, gå på toa och snöra på mig skorna innan jag tar den vidare till soptunnan. Det har hänt att jag hunnit före måsarna, så det så. Men det finns ju liksom andra gånger. Våra luttrade grannar vet att jag plockar potisskal och sopar kaffesump på bron av och till. Om inte annat vet dom det när dom hör och ser skränflocken störtdyka mot Slingervägen.

Ett annat hett tips i boken är att tejpa för tankmätaren. Då blir det garanterat spännande. Tänk att så lite kan göra så mycket! Jag provar gärna!

Något som redan praktiseras i vår familj är att dra upp rullgardinen innan man klätt på sig. Det är ju rätt tajt mellan husen. Jag är rätt så ruschig av mig på morgonen och alltid uppe först. Vilket också innebär att jag sliter glatt upp gardinerna i sovrummet innan maken hunnit klä sig och alltid höjer han handen till en trött hälsning till grannen och säger "hej, hej Greta" som vanligt. Ifall hon skulle råka titta in genom vårt fönster, menar han. Så har han i alla fall hälsat.

Ja, det är bara att börja fundera på hur man ska förgylla sin vardag, både hemma och på jobbet. Jag är övertygad om att det finns långt fler roligheter att komma på. Inte bara att koka ägg i mikron....

//E.
Tips och citat från "Vardagsedge" av Malin Stehn, Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft Sjöström.

måndag 12 september 2011

Tänkte på alla böcker jag har på g...

Det är bra att läsa mycket. Man håller hjärnan igång och dessutom är det ett måste om man ska kunna klämma fram nåt skriftligt själv.

Jag har kommit på att det inte är så dumt att ha flera böcker på gång samtidigt. Varför inte - att ha många bollar i luften är ju så himla käckt och populärt. Gärna bland lärare....

Det fick mig att fundera över om man måste läsa ut en bok i taget, reflektera och njuta ett par dar innan nästa. Ni vet, när man ännu befinner sig i det där läsruset brukar det bara vara för mycket med en bok till innan den andra smälts in i hjärta och hjärna. Men det gäller nog bara samma genrer. Ifall man väljer olika typer så går det alldeles utmärkt att ha ett gäng böcker att välja mellan.

Just nu hoppar jag glatt mellan dokumentären om en kvinna som åkte fast för ett narkotikabrott i Thailand och en roman om en kvinna som flyr med sitt barn undan en ondskefull man. Den första boken handlar om huvudpersonens fängelsevistelse och är en skakande beskrivning av hur det faktiskt går till bakom murar och taggtråd. Den andra är en typisk roman i genren kvinna-blir-misshandlad-och-flyr-under-nytt-namn. Båda böckerna har jag fått med uppmaningen att de är läsvärda så varsågod och läs!

Nja, det är si och så med kvalitén. Men ok, lite spännande är det allt. Man vill ju veta om den flyende kvinnan kommer undan och om hennes vidrige typ till man åker fast forever, och man vill ju också veta hur man överlever en fängelsevistelse på "Bangkok Hilton" tillsammans med ett tusental andra kvinnor i minst sagt olika skick. Hur gick det sen, liksom?

Bortsett från dessa har jag en bra deckare på gång som åker fram då jag är i toppform i huvudet, vilket inte sker på vardagskvällar, direkt. Den är alldeles för krånglig med för många namn och platser att hålla reda på så det får bli typ lata lördagseftermiddagar, utsövd och snäll, utsträckt i soffan kanske med lite rött vin inom räckhåll. Det är ingen fara att jag har glömt bort vad som hände senast. Mördaren går ju lös så det är bara att logga på. Visst ja, den blodiga mössan, var det ja....

För att inte tala om fackböckerna. I målarrummet ligger "Teckna med högra hjärnhalvan" , en kurs för den som behöver få lite mer självförtroende när det gäller skapandet. Jag har läst den en gång förr och tänkte sätta fart på en del elever snart, behöver bara tänka ut hur övningarna ska läggas upp i mitt späckade bildschema. Men det kommer, det kommer.... Bredvid ligger en poesibok jag köpt utrangerad på biblan för 5 kronor. Jag läser i den också, en dikt för varje dag året runt. Helt underbar! Har jag inte inspiration får jag. Gamla poeter, de riktiga höjdarna Bellman, Fröding, Ekelund....

Splittrad? Nej, det blir jag inte. Har bara kommit på att man behöver en bok för varje tillfälle, sinnesstämning, lust och olust. Däremot har jag svårt att minnas allt jag läser. Jag kan höra kollegan säga att "den får man bara inte missa, det är en resa, ett mirakel, en upplevelse som inte går att beskriva..." och jag nästan dreglar vid tanken på att jag snart, mycket snart kommer att kräla över disken på biblan eller bokhandeln för att få BOKEN, bara för att sen känna igen den som ja, just ja, den läste jag ju ut förra månaden.

Jao, som Thomas säger, jag överdriver kanske lite. Lite längre tid kan gå. Men ändå. Det är ju lite förargligt, kanske. Fast jag kommer att fortsätta ha fler böcker på gång. Har jag väl börjat ett sånt liv kommer jag att fortsätta tills jag blandar ihop kokboken och thrillern. Det blir spännande, det. Vem vill komma på middag?

//E.

söndag 4 september 2011

Tyst i huset!

Huset är alldeles tyst....

Jag älskar huset. Det är tyst. Ibland så tyst att jag tror att världen har stängt ner sig själv och kan bara startas om ifall man går ut.

Jag gillar att vara ensam. Det är vardagslyx. Visserligen har jag tusen gånger fått förklara för anhöriga och närstående att jag naturligtvis inte vill vara utan dem men i alla fall. Jag gillar att vara ensam! Vara själv. I mitt hus. Jag vet ju att någon kommer hem så småningom. Där har vi kanske en poäng.

Jag lyssnar på vinden, det enda som hörs, och så dessa knak och visk som alltid finns i gamla trähus. Jag har ju levt med det i större delen av mitt liv, det får mig att känna mig som hemma i dubbel bemärkelse. Ofta funderar jag på vad vi gjort här och vilka fotspår som finns i husets själ. Vi inser ju att vi inte ska bo kvar här så länge till. Vad ska vi med tre våningar till? Vi behöver något lättskött och praktiskt nu när vi helt plötsligt är tillbaka till den där tvåsamheten vi började med. Vi tänker på det och har planer.

Helgen har varit rätt ensam. Observera att det nu är positivt. Jag har pysslat i huset medan maken pysslat i ett annat hus. Börjat röja tonårsrummen i källaren och min vana trogen slängt lite "skräp". Det är en av poängerna med att vara ensam - ingen bryr sig ifall man slänger lite gamla dataprylar, vetenskapliga magasin eller dammiga solglasögon. Tror jag. Resten av tiden har gått åt till fotoalbumen och teckning samt slöläsning av tre dagar gamla DN. Jodå, jag har varit ute och rört mig, tro inte att jag försoffas bara för att jag har huset för mig själv och njuter av tystnad.

När jag var i min gröna ungdom hände det rätt sällan att man var ensam hemma. Men de gånger man fick möjligheten minns jag att jag kände mig som en drottning. Dock sökte jag tvärtemot nu ljud. Mycket ljud.

Det första som hände var att jag drog på stereon allt vad som gick. Alla dörrar inomhus öppnade jag åt alla håll för att jag skulle kunna röra mig fritt snabbt som vinden mellan allt jag skulle passa på att göra i min ljuva ensamhet. Typ kolla om man kunde ta trappan i fyra kliv ifall man tog sats bortifrån skafferiet och kunde axa genom hallen utan att krocka med någon eller något. Man kunde också göra mackor på pepparkaka med omöjliga blandningar på och ligga i soffan och äta medan man bläddrade i hemliga fotoalbum. Annars gick det ju alltid att dansa framför stora spegeln på övervåningen medan musiken dånade i bottenvåningen och se hur man tog sig ut i en shake. Dörren var alltid låst, ingen fick störa min ensamhet.

Ingen facebook skvallrade om vad polarna hade för sig, ingen mobil ringde och det fanns inget att se på TV före kvällen. Det var bara att kräma musik, dansa, äta fantasifulla mackor på olämpliga platser och göra tjurrusningar i trappan. Ljuvliga ensamhet!

Ändå - jag känner igen tystnaden i mitt nuvarande bo från då. Det hände att jag lyssnade till det tysta då också, innan jag drog igång stereon. Det enda som hördes var husets knak och visk och vindens sus, då som nu. Jag hade en känsla av att vara i en stor varm kropp som omslöt mig och det fanns dagar då jag fasade för att jag en gång skulle bli tvungen att flytta ut i stora världen. Kanske var det då jag krämade stereon som värst. Jag behövde inte tystnaden så mycket som den åtrådda ensamheten. Och så småningom kom ju nån hem...då också.

En reflektion bara.../E.