Jag älskar huset. Det är tyst. Ibland så tyst att jag tror att världen har stängt ner sig själv och kan bara startas om ifall man går ut.
Jag gillar att vara ensam. Det är vardagslyx. Visserligen har jag tusen gånger fått förklara för anhöriga och närstående att jag naturligtvis inte vill vara utan dem men i alla fall. Jag gillar att vara ensam! Vara själv. I mitt hus. Jag vet ju att någon kommer hem så småningom. Där har vi kanske en poäng.
Jag lyssnar på vinden, det enda som hörs, och så dessa knak och visk som alltid finns i gamla trähus. Jag har ju levt med det i större delen av mitt liv, det får mig att känna mig som hemma i dubbel bemärkelse. Ofta funderar jag på vad vi gjort här och vilka fotspår som finns i husets själ. Vi inser ju att vi inte ska bo kvar här så länge till. Vad ska vi med tre våningar till? Vi behöver något lättskött och praktiskt nu när vi helt plötsligt är tillbaka till den där tvåsamheten vi började med. Vi tänker på det och har planer.
Helgen har varit rätt ensam. Observera att det nu är positivt. Jag har pysslat i huset medan maken pysslat i ett annat hus. Börjat röja tonårsrummen i källaren och min vana trogen slängt lite "skräp". Det är en av poängerna med att vara ensam - ingen bryr sig ifall man slänger lite gamla dataprylar, vetenskapliga magasin eller dammiga solglasögon. Tror jag. Resten av tiden har gått åt till fotoalbumen och teckning samt slöläsning av tre dagar gamla DN. Jodå, jag har varit ute och rört mig, tro inte att jag försoffas bara för att jag har huset för mig själv och njuter av tystnad.
När jag var i min gröna ungdom hände det rätt sällan att man var ensam hemma. Men de gånger man fick möjligheten minns jag att jag kände mig som en drottning. Dock sökte jag tvärtemot nu ljud. Mycket ljud.
Det första som hände var att jag drog på stereon allt vad som gick. Alla dörrar inomhus öppnade jag åt alla håll för att jag skulle kunna röra mig fritt snabbt som vinden mellan allt jag skulle passa på att göra i min ljuva ensamhet. Typ kolla om man kunde ta trappan i fyra kliv ifall man tog sats bortifrån skafferiet och kunde axa genom hallen utan att krocka med någon eller något. Man kunde också göra mackor på pepparkaka med omöjliga blandningar på och ligga i soffan och äta medan man bläddrade i hemliga fotoalbum. Annars gick det ju alltid att dansa framför stora spegeln på övervåningen medan musiken dånade i bottenvåningen och se hur man tog sig ut i en shake. Dörren var alltid låst, ingen fick störa min ensamhet.
Ingen facebook skvallrade om vad polarna hade för sig, ingen mobil ringde och det fanns inget att se på TV före kvällen. Det var bara att kräma musik, dansa, äta fantasifulla mackor på olämpliga platser och göra tjurrusningar i trappan. Ljuvliga ensamhet!
Ändå - jag känner igen tystnaden i mitt nuvarande bo från då. Det hände att jag lyssnade till det tysta då också, innan jag drog igång stereon. Det enda som hördes var husets knak och visk och vindens sus, då som nu. Jag hade en känsla av att vara i en stor varm kropp som omslöt mig och det fanns dagar då jag fasade för att jag en gång skulle bli tvungen att flytta ut i stora världen. Kanske var det då jag krämade stereon som värst. Jag behövde inte tystnaden så mycket som den åtrådda ensamheten. Och så småningom kom ju nån hem...då också.
En reflektion bara.../E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar