Bautabjörken och sommartankar

Kolla!

Detta är vad jag ser om mornarna. I alla fall om jag sover utan att dra för sovgardinerna, som vi kallar de mörkfärgade tunga saker som jag hänger upp av hänsyn till vår nattsömn. Jag gillar Bautabjörken. Så länge inte Dagmar eller nåt annat argsint funtimmer härjar. Då är jag rädd för den. Bautabjörken alltså.

Som jag längtat efter den ljusgröna färgen. EN kväll gick jag till sängs och suckade över att trädet var grålila. Vaknade morgonen därefter och trodde jag var i en annan värld. Vilket jag också var, helt plötsligt! Den ljusgröna. Den ljuvliga. När man aldrig går och lägger sig och när man vill vara uppe i svinottan för att inte missa nåt. Trött som en gnu sitter jag här framför datorn i köket och förbereder grillmiddag mentalt. Snart ska det bli action också. Snart, bara kaffet gjort sitt.

När jag var liten var jag lika hänförd. Och inte tog det slut bara för att jag var fjortis lite senare i livet. Då skrev jag spaltmeter i dagböckerna om ljuv sommargrönska och ljusa sommarkvällar. Och framförallt - eftersom jag är uppväxt i ett trähus uppskattade jag också den där lukten som fanns hemma. Det luktade varmt trä, liksom. Till sommarkvällarna hemma hörde också ljud; bruset från stora vägen, bondens höfläkt, grannens feta hund som försökte skälla och enstaka skratt från folk som fanns i närheten av järnvägen.


Ännu lite tidigare i livet satt jag på huk i stora garderoben och glodde på en döende "Blåman". Sommarvärmen stekte träet, det knäppte och knakade i kvällssolen och den stora skalbaggen kämpade där den låg på rygg. Svartblå och läskig. Mormor hade sagt att dom kunde bitas. Jag satt länge och tittade, funderade på om den skulle få hjälp att överleva eller om jag skulle göra omvärlden en tjänst och låta odjuret dö en kvalfylld död där på garderobsgolvet i sommarkvällen, medan mormor dukade fram kvällsfika. Jag valde det senare. Stackars Blåman! Undrar om det kommer att straffa sig?

En gång satt jag på bron här på Slingervägen och glodde på sommarkvällen och funderade över sommartecken, lukter, ljud och minnen. Här hörs naturligtvis hojtrafiken och motorgräsklipparna och så stinker det grillat i kvarteren. Då vet man. Det förekom aldrig hemma på vischan i min gröna ungdom. Jo, kanske att man hörde en och annan hoj (troligen av samma kaliber som den jag äger idag) och då spetsade jag öronen minns jag och drömde mig iväg. Det händer att jag gör det nu också....

Hm, dags för mig att bidra till grillstanken.
Återkommer i gryningen.
/E