Oj oj oj...tiden går....

Ja, nu märks det genast att sommarlovet är slut och arbetet tagit vid. Det kreativa utrymmet i hjärnan upptas av svenska- och bildundervisningsidéer. Jag funderar ikväll på varför det ena tar ut det andra så till den milda grad att det inte finns utrymme för eftertanke.  För så är det ofta.

Just nu är det jobbet och jag går in i rollen som lärare och lagarbetare. Tusen idéer ska sjösättas och tid för hemmamys med penseln i hand minskar. Samt tid för tangentbord. Så är det.

Jag såg mig själv här om dagen som på film. Arbetslaget är nytt, nya medarbetare och gamla ska lära känna varandra.. Vi har en del att fila på , minst sagt. Vi ska jobba ihop oss. Vem är du och vad vill du? Vem är jag och vad vill jag? Vilka barn möter vi? Vad är vårt huvuduppdrag och hur ska vi jobba mot målen tillsammans på samma sätt? Tusen frågor ska stämmas ihop och synkas och sen ska vi koka ihop vad som ska göras de första två veckorna. Det är alltid samma sak och alltid lika rörigt och slutar alltid lika bra.

Vi har sprungit om varandra med kritor, papper och klasslistor, vi har mötts kring lektionsidéer och samarbetsuppgifter, vi har fikat och skrivit listor på vem som ansvarar för möten och kaffe, vi har funderat över elevers behov och diskuterat skolans mål och handlingsplaner och lärares enskilda uppdrag i olika grupper. Vi har städat  bokhyllor och klassrum och skåp och möblerat om och gjort placeringar och bestämt vem som ska rastvärda när och var. Vi har stulit tid vid våra skrivbord för enskild planering som ska stämmas med andra, vi har haft elevkontakter, föräldrakontakter och snack med rektorer. Möten, möten och åter möten.

Som sagt - på fredag eftermiddag när alla gått hem satt jag kvar och såg för mitt inre mig själv på film. Vem är jag egentligen, tänkte jag då? Vad sysslar jag med?

Jag arbetar med ungdomar, kom jag fram till. Jag vill att alla ska ha glädje av att läsa sig till nya världar. Jag vill att alla ska veta hur viktigt bildspråket är. Jag vill att alla ska berätta sin egen historia och känna sitt värde som människa. OK, då får det ta upp allt tid av min kreativitet just nu. Det är mitt uppdrag.

Jag återkommer med rapport från livet snart. Lev väl. Det gör jag.
/E

Ett gäng bilder från sommaren...

...slumpmässigt utvalda för något jag inte minns längre. Men här kan de ju alltid roa någon....Enjoy.

En grönskande ingång till några Stockholmsbor.

Minnet av Storsjöyran 2012

Hojresan. Vi lämnade Sunndalen och åkte uppåt. Vi undrade vem som bodde på andra sidan...

David och Therese följde med till stugan en dag i början av sommaren för att kolla förödelsen efter Dagmar. Allt nästan väl, kunde vi konstatera. Huset stod kvar, mitt emellan två fällda barrträd.

I stan efter midnatt, studentdagen. Thomas slår följe med oss gamlingar ett tag.

Jipppiiiiii!!! Jag hittade en färglåda från 60-talet. Alla som är insatta vet hur den luktar! Överlycklig får jag äga den. Den skulle kunna vara min - de gröna färgkakorna är nästan slut...

Min förvildade rabatt i sommarhettan med blå himmel bakom. Nåt att titta på i mitten av januari.

Och kolla vad jag hittade bakom friggisen. 

Åre. Lågsäsong.

Här kan man sitta och fika och ha det bra. Perfekt för långfika, och samtidigt njuta av sol och Åresjö.

Gammal lekplats

Mammas idoler sticker upp sina huvuden i gräset.

Snäcksamling. Är det Esters?

Min motorcykel får vård. Eller kanske heter det service. Notera droppställningen i alla fall.

Mitt emellan flyttningarna. David kommer hem till oss päron med väskorna ett tag. 

Barnängen - nostalgin dryper då vi minns sommardagar på samma plats då de två herrarna var ca 20 år yngre.

Frukostfest hos Staffan och Elisa i Blackeberg.

//E.

Köksbordet

Jag läser i Karins blogg om att vara hemma vid köksbordet igen. Det fick mig att tänka över värdet av ett köksbord.

Jag hamnar oftast här, det har jag sagt många gånger. Trots sovrum i helblått, Mitt Rum med alla målargrejer och vardagsrumssoffa med hög mysfaktor. Vid köksbordet - husets nav.

När man sätter sig ner runt ett köksbord ska oftast något diskuteras eller reflekteras över, eller rätt och slätt ätas. Men själv hör jag också till dem som anser att det är världens bästa skrivbord, staffli, småslöjdsbänk och tillskärarbord. Dock framförallt är det en mötesplats för mig. Vid köksbordet samlas ju alla nån gång under dagen. Den säkraste platsen att träffa hela familjen samlad, där allt som hänt ventileras, där alla får veta hur alla haft det under dagen, under resan, på festen.... Där planeras framtida händelser och där fikas det med gästerna.

Jag tänker tillbaka på olika boplatser, både fasta och tillfälliga, i mitt liv. Det första jag ser för mitt inre är platsen där köksbordet står och vad som skedde där. Det är både sorger och bedrövelser och glada fester. Men den där vardagen, det är nästan den som känns viktigast. Den vi glömmer bort att uppskatta ibland.

Det finns en del saker som direkt dyker upp i mitt minne, här där jag sitter i ensamhet vid mitt köksbord och njuter. När jag var liten och jag och brorsan hade tröttnat på bilparken och dockparken, ville vi leka med modellera. Detta skulle ske vid köksbordet, allt annat var otänkbart. Mamma plockade fram vaxduken för lerlekar och så satte vi igång. Modellerandet krävde ibland att jag drömskt tittade ut på torrgranen som stod bakom vedboden. Glodde man tillräckligt länge på den kom inspirationen till roliga lerfigurer i fräscha färger som vi sen bankade ner till lilagrå korvar, som vid återanvändandet oftast  innehöll hårstrån, torkade brödsmulor och tändstickor, irriterande nog. (Den där torrgranen hade en magisk inverkan på mig. Idag har jag en fet och frodig gran utanför ett av köksfönstren, men inte inspirerar den inte...).

En mer skrämmande upplevelse från min barndom var när farbror Gustav kommit för att stycka älg. Det var höstmörkt. Under taklampans sken tornade han upp sig, storväxt som han var, högt över köksbordet, svingande knivar, yxor och sågar med uppkavlade skjortärmar. Det skvätte blod och köttslamsor och av och till torkade han svetten i pannan med en blodig näve och passade på att svepa undan det svarta håret som slet sig från bakåtkamningen. Jodå, det minns jag.

Vid köksbordet i barndomshemmet hölls alla kalas med nonstopsgarnerade tårtor och sugrör i de "okrossbara" Duralexglasen. Det lästes engelska och spelades Fia med mormor. Det dukades till söndagsfrukost med utdragen bordsskiva för att alla skulle rymmas och vid köksbordet satt morfar och sörplade elvakaffe på fat. Alltid på samma plats. Kaoset vid köksbordet när vi fick lämna middagen framme och åka i ilfart till stan då mormor dog. Vid samma köksbord fikades det nattetid efter dansen, ensam eller i sällskap. Långt senare låg min förstfödde son på samma köksbord. Åtta dagar gammal bajsade han på skötbädden och vi runt om applåderade.

Just i dagarna röjer vi i det hus där jag och maken flyttade ihop. Det första som skedde var att köksbordet och den delen av huset skulle återställas. Allt annat får vänta. Vad minns vi från vår flytt in i det lilla huset? Jo, första middagen vid köksbordet. Färsk fisk från viken och vitt vin i glasen. Det var midsommar. Känslan av att sitta där vid vårt köksbord och titta på sommaren utanför och veta att nu är det vi. När vintern kom och det var trettio grader kallt tog maken in mina nytvättade klänningar, som jag hängt ute, stelfrusna till statyer och staplade dessa till ett konstverk på köksbordet. Längst upp tronade kattungen.

Jaa, köksborden i mitt liv, tänk om de kunde berätta! Jag lyfter lite på duken och ser på den rispiga och gropiga furuytan. Någon protesterade då vi tog in ett kraftigt furubord i köket. "Men då får ni akta bordsskivan så att inte den repas..." Vi ryckte på axlarna Tyckte furu var fint. Vad hade man ett köksbord till i en fyrabarnsfamilj om det inte fick repas? Nej, här skulle bakas, här skulle byggas och snickras. Det finns spår av allt, lite hamrande, lite hackande, lite ritande, lite målande, lite nagellack, en brännskada och undertill ett hemligt meddelande med spretiga bokstäver i blyerts. Det är blod, svett och tårar etsade i bordsytan, osynliga märken av huvuden som dunkats i ilska och märken av skor från ett kalas då hela gänget utklädda till sjörövare och monster samlades på bordet för bästa partybilden. Det är lackfläckar från Stora Julklappskvällen då alla samlas för lack och rim, det har skurats efter att ha agerat skönhetssalong med permanentvätskor och ögonskuggefläckar. Och alla fester! Med lite god vilja har jag lyckats samla 16 stycken runt bordet. Det känns rikt, det!

Ja, det finns många härliga saker att fördjupa sig i runt ett köksbord. (Notera dubbeltydigheten). Här är några:

Nästan som förr - Solbergsköket, vårt första.

Köksbord på Slingervägen - just nu.

Typiskt mammaköksbord

Partygänget

//E.

Inspirationen - hallåååååå...

Sommarlovet det långa och ljuvliga lider mot sitt slut och timmarna är räknade. Just då har jag uppdraget att skapa lite bilder av änglar. Ett par utställningar väntar och jag får superinspirationen just då jag talar om det med inblandade. Springer hem, slår upp dörren till Mitt Rum och öppnar alla lådor. Det fattas inget där, ska jag säga. Efter år av samlande och experimenterande finns otaliga material lagrade. Det är kanske det som tar död på inspirationen?

Jag har möblerat om så att jag har mitt skrivbord vid fönstret. Att ha ett rum i kvällssol är trevligt, men ljuset är kort. Dessutom stirrar jag rakt in i grannens hus om jag inte hänger mig över skrivbordet och spanar åt höger. Då ser man Slingervägen. Eller en del av den i alla fall. En slingrig del. Men man kan ju inte få allt. I alla fall så är det som det alltid varit - så fort jag får ett hörn eller ett rum så ska det inredas för den Stora Inspirationen. Visst. Jag minns hur det var hemmavid när trettonårsförfattandet satte fart.
Det röda bordet stod så att jag hade utsikt neråt vägen. Det hjälpte. Tänkte att det skulle vara likaledes nu, alltså släpade jag skrivbordet fram till fönstret och gav upp viss golvyta samtidigt. Men det bjuder jag mig själv på.

Nå, alltså i första hand ser jag grannens hus och balkong. Kan det vara det som hindrar min inspiration från att promenera fram på vägen och rakt in i mig när jag sitter där vid fönstret och drömmer? Eller är det alla grejer, som sagt? Kanske tror jag att inspirationen ligger i en ask kritor och ploppar upp när jag öppnar den? Jo, det har jag alltid trott. För den gör det också. En gång. Sen ska det liksom gå av sig själv. Men hallååååå....var är den???

Jag ska måla lite änglar igen. Det är svårt, men ändå fortsätter folk att fråga efter änglar. Kan det bero på att vi ständigt törstar efter tron på något och behovet av det som kan tolkas hur man vill, av var och en? Varför är just änglar och älvor så "inne"? Är det inte mättat? Fantasyfigurer? Varför? Jag gjorde slut med mina änglar efter att jag illustrerade den lilla boken Änglar anamma. Efter det ville jag nåt annat. Men det återkommer hela tiden. Har du inga änglar? Har du några änglatavlor kvar? Suck. Nää. Men nu har jag ändå producerat ett par tavlor som jag är relativt nöjd med. Dock vill jag faktiskt göra något helt annat. Änglar ok - men jag är som sagt trött på de svävande vackra och romantiska och genomskinliga.

Jag tecknade i alla hast en bedagad, äldre hippiedam med bränt skinn i fjäderboa för att få slut på ängleriet. Den skulle liksom skrämma upp alla som såg den. Mig skrämde den då. Troligen alla andra som sett den också. Men den tolkas nog inte som ängel, det är min hemlighet. Eller var - tills nu.

Men - på'n igen. Jag stannar i Mitt Rum tills jag fått en idé. Kanske ser jag en i grannens hus? Sen får jag gå ut en stund. Tror jag. Har jag tur promenerar inspirationen också så vi möts i nån gränd.

//E.

Rapport från hojerskan

Jag  - en skinnknutte.

???

Nja. Jag kände, efter en del kommentarer jag får, att jag måste skriva av mig mina tankar. Vem är jag - och framför allt NÄR är jag VEM? Hängde du med?

Jag är lycklig ägare av en gammal hoj, precis en sån jag vill ha, och det är min tredje "precis en sån jag vill ha". Jag gör det jag vill och det har jag blivit ganska bra på, med tiden, vill säga. För tio år sen kände jag att ungarna var så pass stora att jag vågade ta klivet ut på vägen på mitt sätt. Punkt.

Jag var tretton då jag började köra motorcykel. Mentalt. Men på den tiden hade allt en annan innebörd. Jag drömde konstant om att åka med dom tuffa killarna. Att jag skulle sitta på min egen var ungefär likvärdigt med att ha en egen häst - alltså ouppnåeligt. Nu är det ju så här att hästjobb och motorcykeljobb går bara inte att jämföra. Jag skurar min hoj, teknikern servar den och sen åker jag iväg. När jag har lust. En häst kräver mer än tillfälliga nycker - det vet jag minsann av säkra källor i min närhet. Vad blev det då av drömmen? Jo, efter diverse turer på bönpallen sporadiskt bestämde jag mig för att bestämma själv.Just det. Det vore något som skulle passa mig bra, tänkte jag. Intresset för att köra en motorcykel har alltid funnits men riktigt varför har jag aldrig lyckats utröna. Inte förrän nu, med tio års erfarenhet i bagaget och resor hit och dit i Sverige och Norge.

Jag är inte särskilt tuff. Av någon anledning är det just det begreppet som kommer upp. Vem säger det till min man, mitt i femtioårsåldern och med flera hojmil i ryggsäcken än jag? Nej, det hör jag aldrig. Däremot träffar jag av och till stenhårda brudar som nyss eller för ett par år sen fixat körkort och kör omkring på sporthojar som om elden vore efter. Frågar man om hojen kan man få till svar : "aaa, den har attityd, det gillar jag". Då fnissar jag på insidan och tänker att om en motorcykel kan ha attityd så är det min gamla Honda från 79. Lite rost och lite trögstartad vissa dar, men som en motorvetare sa: "dom är för jävliga dom här gamla hondorna, dom bara går och går, aldrig nå strul". Nä, det är ju sant, förstås. Fast jag brukar ligga lågt med att säga nåt över huvudtaget. Jag trivs i min hojklubb, mest karlar, men inget snack. Man får inga särskilda hurrarop för att man är en av alltför få damer som kör, utan man är bara en. Bra. Då är jag med ett tag till.

Men det finns en mening med det hela som jag oftast bara delar med mig själv. Det som gör allt optimalt med att ta motorcykeln en sväng runt sjön eller 400 mil bort. Det är så långt bort från tuffhet som det bara kan bli i min värld. Innan varje säsong förbereder jag mig noga med sånt jag måste tänka på.  Samma bok, samma påminnelser. Samma korta avrostningsturer innan resan hit eller dit. Tanken på att åka 275 mil utan krockkudde, utan bälte, utan plåtkaross och ständigt vara rädd för att aldrig synas, höras eller över huvudtaget räknas av bilister i trafiken brukar få mig att fundera på skillnaden mellan tuffhet och dumdristighet. Det är den krassa verkligheten.

Men nu är det ju inte riktigt så att jag skräckslagen sätter mig på hojen i april varje år och undrar om jag skrivit ner sista viljan ordentligt. Då skulle jag ju inte åka nånstans. Men nu till min poäng med min hojåkning. Kravet på koncentration på vägen, trafiken, djuren och vad min motorcykel gör och sist men inte minst vad jag gör, innebär att man måste släppa andra tankar. Kan det bli bättre? För min del är det det ultimata sättet att stressa av. På köpet får jag andra saker jag gillar: förändring, flytten, nya världar, nya människor, nya miljöer, och en annan gammal klyscha: närvaron. Ja, allt jag har sagt hittills, handlar inte det om närvaron?
Jag kan inte låta bli att dela några bilder, gamla som nya, från flera års kringkuskande på två hjul.

Oslo från Ekebergs camping, lätt tillgänglig med hoj.

Ett sommarhus i Skärlöv på Öland

Kalmar

 

Alvaret

Vänern

Sånt som händer med gamla hojar. Norge nånstans för ett antal år sen.

Öland, Skärlöv, hos familjen Edfalk.

Polcirkeln, Norge

Smålands skogar :)

En som väntar på shoppingtur med mc till Luleå. Hos Staffan i Boden.

Vila i Åsele. Strax efter eller innan min vurpa i en grushög.

Mellan Norge och Sverige i höjd med Arjeplog.

Härnösand

Borgvattnet, Therese (HON är tuff, som åker bakpå!) plåtar spöken.

Koa

Röros

Kystriksveien, Liatinden mitt i bild.

Steinkjer

Tibrandsholmen, Rödön. En annan tuffing....

Regndränkt i Grisslehamn

Mariehamn

Rättvik

Melöy

Fäbodarna, hos Eva-Marie.

Furusund

Oslo

Saltkråkan

Smygehuk

Tjolöholm, väskusten.

Ystad

Visby

Färjan över till Norderön

Med ömck på tur

Kullen, Skåne

Bortsett från allt detta är det ju också skitkul. Det vet alla som njuter av att köra i Norge på en smal, krokig men bra väg. Eller på Österlen. Inte lika kul i bil. Tja, tuff eller dumdristig?