Digitala och handritade minnen

Aldrig har jag suttit så mycket framför skärmen som de sista dagarna. Hemsidan, skrivit ut bilder, redigerat gamla texter, mailat och bloggat och så fejsboken som har blivit som nån sorts del av ens vardag.

Ibland när jag saknar mina söners röster och tänker förfärat att men va f. jag har ju inte ringt på två veckor, så upptäcker jag oftast att jag nyss har meddelat mig med dessa två utflugna på skärmen. Jag måste i alla fall säga att det är helt ok. Bara man sliter sig från eländet (=att bli sittande) och tar en långpromenad ibland. Vilket vi gjorde idag....bland andra dagar, så samvetet är hyfsat rent.

Jag har ändå, i arbetet med hemsidan, gått igenom så mycket kul jag varit med om. Det har gjort mig på ett extremt bra humör och jag känner mig väldigt taggad på nya äventyr. Till och med att börja jobba i morgon. Till helgen ska tomtarna bort, tallen ut och vintern och ljuset in. Och den lilla anteckningsboken med minnesanteckningar från gångna jular ska fyllas i - en tradition som funnits sedan början av 60talet. Korta minnesantecknigar skrivna på julgranskulekartongernas lock eller på någon gammal servett eller överblivet julkort. Naturligtvis började jag också skriva på lösa lappar...och här finns inte ett enda dataskrivet ord.

Det är kul att läsa varje år man tar fram jullådan. Men allra roligast är att allt är handskrivet och så otroligt opretentiöst, beroende på stundens lust, tid, ingivelse eller ibland med irriterad stil som får mig att förstå att jag inte riktigt hade tid med det där just då. Att skriva alltså...

24 lappar bort skriver jag att det är svårt att klä av julgranen då världens klåfingrigaste unge är med och packar upp det som packats ned med ett soligt leende. Jag skriver också att nästa jul kommer ytterligare ett klåfinger att vara med och sannolikt hjälpa till om tillfället finns. Jojo. Så var det. 24 lappar bort, älskade klåfingrar!

En julmorgon på klåfingertiden