Det är skönt att plocka bort tomtar. Våren kommer liksom genast sprittande in i huset. Jag vill i alla fall tro det. För att påskynda vårprocessen inhandlade jag nya gardiner och satte upp. Julstjärnan har ersatts av en blåvedslampa och det finns tulpaner på ICA om man så vill. Dessutom har maken bidragit till vårkänslan genom att åka till Ö-vik för att hämta en motorcykel. En till. Varför bara ha tre? När man kan ha fyra... Det är kul att pyssla med. Snart är det asfalt och jag har försiktigt börjat titta på roliga vägar att åka på.
Livet springer iväg väldigt fort, men jag blir bara bättre och bättre på att ta vara på dagen och njuta i nuet. Det är ett framsteg. Jag har märkt att det handlar mycket om reflektion, tid att tänka. Tillfällen som idag, en hel dag utan måsten och ensam i huset, ska jag faktiskt gå upp i mitt lilla krypin och måla. Jag behöver tänka ut hur den ska se ut, den där årstidstavlan jag jobbar på. Otaliga skisser har kommit till, en del är till och med färdiga tavlor som jag ratat eftersom de inte ger rätt känsla. Detta lilla (stora?) projekt har jag hållit på med i fem år nu, utan att lösa gåtan hur den ska vara för att kännas rätt. I går kom jag på att det kanske handlar om material och teknik, inte innehåll. Alltså åkte jag iväg för att utöka kalligrafimaterialet. Nu blir det bläck och akvarellfärg. Det gäller att smida i dagsljus, kan jag säga.
Återkommer med rapport.
 |
| Familjens allra första egeninhandlade porslinstomte från 1982.... fyra centimeter hög och lite skavd i kanterna. |
 |
| En skälig ersättare till jultallen - i eftermiddagssolen var björkarna prydda med guld. |
1 kommentar:
Ja det där med rätt känsla, vad är det eg? Kommer ihåg när jag var tio år och vi åkte på skolresa till Östersund. Vi skulle bl.a. gå på länsmuséet, och där hängde en Carl kylberg målning. Stilla kväll tror jag den hette. Jag tappade hakan. Och har inte hittat den på 44år. Den där bilden visade på pricken HUR det ÄR att sitta ute på sjön och fiska en sen kväll på sensommaren. Inte hur det ser ut utan hur det faktiskt är. Det blev en start på ett evigt letande. Har inte kommit på det än :-) En annan liknande känsla kan jag ibland få av vissa Inge Schiöler. Fast då måste jag se dem i ögonvrån och som hastigast. Då kan det bli öververkligt. Samma ibland med Tage Nordholm. Ja jag vet, bara gubbar, men detta är ju inte något man kan styra. Tyvärr.
Skicka en kommentar