tisdag 22 januari 2013

Den 22 januari

Jag skriver på yngste sonens 24e födelsedag.
I dagboken skrev jag söndagen den 23 oktober 1988:
"..jag blir glad om det är en pojke. Ofta får jag höra att jag bör hoppas på en tjej nu, för annars måste jag ju ha fler barn..?"
Sagt på skoj, men tröttsamt att höra. Kön var, och är, ointressant.

Det kom en pojke på knappa fem kilo. BB-vistelsen var en helt annan än den jag genomlevt med nummer ett och två. Ungen kom ut efter ett plopp 11.32 och efter en snabb koll att allt var ok hoppade jag in i duschen och var glad för servicen att få ha egen telefon på rummet. (Alltså en stor grön metallåda med petmoj och stålsladd på en rullställning...). Min rumskamrat hade också rutin. Vi klädde på oss och stack på Törners när vi antog att hormondeppet skulle komma tillsammans med bröstmjölken. Där satt vi och sörplade té och väntade. Inget hände. Eller så märkte vi inget i våra vilda diskussioner om nattvak, blöjmärken och syskonkärlek.

Syskonkärleken visade sig omedelbart den dag Thomas fyllde 29 timmar. Då inspekterades han av två bröder som klappade och luggade och sen glatt godkände BB-vagnen som rallykärra med bebisen som förare. Som tur var fick vi stopp innan de nådde slutet av korridoren.

För övrigt längtade jag hem hela tiden. Till tvååringen, treåringen och vaknätterna och blöjkartongerna.
Vad vi hade gett oss in på har vi troligen ännu idag inte fattat. I mina dagböcker från älstingens födelse och tre år framåt handlar det inte om annat än vaknätter, Mamma Mu, pencillin och luncher hos grannen. Vi var i en rosa dröm där varken krig eller samhällsutveckling fanns.

- Herrejösses, säger jag till maken, hur var det egentligen? Vi sov aldrig. Men vi hade umgänge varje dag med alla grannar som inte heller sov pga bebisar, bajs och kolik. Vi var ett tajt gäng som bjöd varandra på lunch och turades om att gå på toa i lugn och ro.
-Så var det, säger han bara glatt. Han har tydligen också förträngt slitet med de tre prinsarna. Bra är väl det, hur trist och barnlös skulle världen annars vara?

Nå, när prinsessan kom andades en del bekanta ut och förstod att vi tagit oss an detta barn för att det var en tjej. Det behövde ju vi. Behöver jag säga att vi inte träffade dessa bekanta så ofta efter det? .
Och sen var inget sig likt längre. Bra det med. Hur trist och färglöst skulle inte det alexanderssonska hemmet varit annars? Utan fyra gangsters.

Det är bara det att vi nog hade en rätt lugn tillvaro fram till den 22 januari 1989. Då Thomas anlänt insåg vi att vi inte var födda med tre armar var, att tre småbarn sover på olika tider, får kikhosta efter varandra och sjunger olika högt i olika stämmor eller hur jag ska uttrycka mig. Det var då vi gick in i den rosa drömmen.

Nu sitter jag här i mörkret och funderar. 24 år har gått och jag kan fortfarande höra barnmorskans röst:
- Pojke. Fotbollslag..?
Och fast vi hade satt stopp där, innan vi visste om att vi skulle få en prinsessa, så tänkte jag att det kanske inte vore så dumt med nån bebis till ändå... där jag låg med en nyfödd Thomas på magen.


//E.



2 kommentarer:

Evas blogg sa...

Ja tänk vad man orkade då. Alltid trött av vaknätter ändå fixade man kalas för barn och föräldrar, umgicks med grannar, fixade och trixade. Och det var kul. Jag minns när vi kom hem med vår tredje, första natten kändes det som om det var barn överallt. Och alla olika sovtider, ett kapitel för sig.

Eva sa...

...men det var kul!

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...