Gomiddag - dagens ljus.

Dagen ljus igår:

Dotter firar sexårsdag med pojkvän.
Moder:
- Hur ska ni fira det, då? Restaurang? Eastern Palace är billigt och gott...
Dotter:
- Vet inte. Bio kanske.
Moder (skämtsamt):
- Äh, ni vill väl komma hem till mamma och äta, fnissfniss.
Dotter:
- Jaaaaaaaa! Fondue?


Härliga ungar! Mammas middagsbord lockade mer än restaurangbesök och bio. Man tackar för att livet försett mig med möjligheten att fixa gomat till kidsen!

Fonduegrytan brukar åka fram ett par gånger om år som mest. Att ha en kokande oljegryta på bordet kräver kontroll. När barnen var ca fem, sju, nio och elva introducerade vi denna specialitet med brandsläckaren bredvid bordet och stränga order att sitta stilla. Eftersom ungarna av olika anledningar alltid varit små gourmeter (när det gällt kött, inte musselsoppa och surströmming, tyvärr) så var det ingen konst. Andäktigt höll de små liven sig i skinnet då de skulle få dela ännu en middagshemlighet med vuxenvärlden. Att stoppa en egenhändigt preparerad köttbit i munnen, härligt knaperbrun utanpå och rosa eller till och med blodröd inuti, smällde högre än gammelmormors knäckklubbor med strössel på. Jojo, sen var det kört. Grannen fick låna ut sin gryta ett par gånger om år senare eftersom barnen växte och det krävdes två grytor på bordet för att hålla värmen. Det händer inte numera. Igår klarade vi oss med en.

Nu lyser en novemberblek sol, "det blåser i träa ida" och jag ska vara i verkstan - hurra!!