Jag läser alltid böcker, men väldigt mycket periodvis. (Perioderna beror helt och hållet på att mitt jobb kräver mer läsning än vad jag hinner på en dag ibland). Men en kortare sjukperiod och ett lov har gett utrymme för att skönja understa lagret i bokhögen "Måste läsas".
Nu är det så att som bekant så måste jag liksom rita också. Läsning och ritandet (jag väljer att kalla alla saker jag har för mig med pennor, papper och penslar för att rita, eftersom det är dagsformen som avgör vad jag tar till). Nå, läsning av bok och rita är svårt samtidigt. Så när ljudboken lyckats övertyga mig om att det också är läsning på riktigt så förenklar det ju saker och ting. Eftersom jag inte kan vara utan pappersbok oftast varvar jag medlen med allt vad det innebär av trixande med synkning.
Jag har lust att rita och skriva en barnbok och den har jag hållit på med i gissningsvis fem år nu. Kanske är det ett terapiarbete kanske blir det en bok som nån annan får läsa. Vad vet jag. Men i alla fall - jag vill berätta och bilderna är viktigast.
Utan att avslöja för mycket handlar boken om en dröm jag hade som barn och som var så stark att jag fortfarande minns den och känslan efteråt. Alla bilder är skissade och klara i min plan, så det är bara det roligaste kvar - skapandet. Ritandet kan bli lätt meditativt och ofta har jag haft det som ventil då hjärnan behöver svalna. Men att kombinera det med lyssnande är också effektivt. Den bästa av två världar möts.
Litteratur kommer till mig antingen genom gåvor eller genom lösryckta fraser eller genom medvetna val efter timmar av gloende på titlar, baksidestexter eller läsning av recensioner. Eftersom läsning är en hel resa i sig kan jag behöva ställtid för att ta mig tillbaka hem, så att säga. Nån minut bara, men tillräckligt för att det ska störa ibland. Men det är det värt. Nu är det så att de böcker jag läst/lyssnat på på sista tiden inte är några så kallade feel goodböcker, vilket kanske skulle behövas i dessa tider, men den typen av bok brukar lämna mig ganska oberörd och då tröttnar jag också rätt fort.
Det kanske är därför jag läst Fjärde riket av Maria Nygren, Brising Fridells Svartenbrandt, Knutby av Jonas Bonnier, När hundarna kommer av Schieffauer och Boktjuven av Zusak(båda återkommande skolprojekt), Ett liv i mörker av Johan Egonsson, samt en lång rad biografier varav senast Magnus Ugglas och Mikael Nyqvists. Och på väntelistan står Tatueraren i Auschwitz. Ja, inga muntra saker precis. Men bra, intressanta, och ja, uppslukande eller vad jag ska säga.
Sånt ritar jag till. Eftersom de två sista böckerna jag läste var Svartenbrandt och Knutby har mitt ritande varit fyllt av mord, blod, lögner, sekter, svek... Tänk dig själv. Tänk dig hur det är när jag förfärat upptäcker att den lilla flicka jag ritat som tittar in i en fågelholk för att heja på ett gäng söta sparvar liksom har kommit till under planering och utförandet av ett bestialiskt mord.
Eller bilden som ska andas trygghet och bullerbykänsla där en snäll mormor vispar sockerkakssmet i ett soligt kök medan barnet målar vid bordet. Tja, jag kommer att tänka på en knarkarkvart och ett fylleslagsmål.
Dessutom lyssnar jag på Boktjuven av och till, för att uppdatera mig på det som mina elever ska läsa. För den oinvigde kan jag avslöja att det är döden som är berättaren. Under tiden döden berättar hur han klampar omkring i andra världskrigets fasor och hämtar människor målar jag ringblommerabatter och saftkalas under rönnbärsträdet. Kanske är det dylika påverkningar på mitt ritande som gör att jag ibland får göra om en hel bild för att jag upptäcker att flickans huvud sitter på axeln i stället för på halsen. Då har det gått åt en hel del färg för att reparera och så tar jag ny penna och nästa kapitel... Du ser ju själv hur det blir. Därav ordets makt över bilden, liksom.
Ja, vi får se hur barnboken slutligen ter sig. Det är ju i och för sig min hemlighet. Men jag kan inte låta bli att kittlas av tanken på om någon riktig bilderboksförfattare råkat ut för samma sak, med- eller omedvetet.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar