Saker att roa sig med i påsktider under två veckors isolering efter en förkylning

Man kan ju alltid börja städa växthuset. Tömma det, skrapa bort mossa och inkräktande grästuvor från i fjol mellan stenplattorna.  Snart så. Samlar lite energi för det. Med kaffe, god bok och lite slötitta på snön.

Det är inte många dagar sen vi promenerade över isen från stan till andra sidan . Fin tur det.  Tacksam att det går.

Man kan köpa frö ( minns alla de ljumma sommarkvällarna  i Såå då nattviolerna började dofta: ett riktigt sommarminne. )    Och sen fick jag ju tag i jäst som plötligt blev en bristvara i pandemins spår. Varför vet jag inte än, eftersom mjöl och socker och margarin finns i överflöd. Hmmm.... 

Efter att ha fått en hjärtknipande fin bild på mitt första barnbarn och hans pappa, nyss hemkommen från BB,  kom jag att tänka på när vi själva som nyblivna förvirrade föräldrar kom till vårt hem. Underverket satte vi ifrån oss på vardagsrumsbordet, den nyblivna farmodern bjöd på jordgubbstårta och sen fick den lille magknip när jordgubbarna passerade amningssystemet. Jisses, mer än 35 år sen.

Man kan ta en biltur för att bryta isoleringsförlamningen.  Vi åker nordost över till skoterparadiset.  Snön ligger meterhög på sidorna av vägen och vi hittar en öde fiskecamp där vi nödgas låna toa. Typiskt. Då blir man ju tvungen att köpa kaffe. En slät kopp, tio minuter på en tom veranda och sen ini bilen igen för att se om vi kan hitta en bra plats att intaga vårt medhavda fika på...😂😂

Sådärja, nu är det mer vårligt. En bra bok och en god gin och tonic.  Då så.  Växthusperioden invigd. 

Baka, baka liten kaka. Provar att göra en ”radiokaka”, det var länge sen. Utan jäst. Den köpte jag bara för att ha. Eller nej, jag skojar bara. Jag bakade limpor. Oroa dig inte, jag är ingen hamster.  Bingolotto kan man ju alltid spela också. Vi vann inget. 

Jo, man kan ju alltid ta fram gamla kort för att skaffa lite inspiration till diverse bilder och berättelser. Jag, min brorsa och vår mormor Ester Gerda Constance poserar framför Rönnen Den Större. Till höger vår nya bostad, en lagom etta med god ventilation, bohemiskt inredd med gräs och smörblommor.

Ny utflykt till fjälls. Hovde  denna gång. Öde ligger backarna, tyst på husvagnsparkeringen men  vi sätter oss som vanligt på en veranda i ensamhet och packar upp ICAmackor med salami och ost och tittar på Drommen. Jodå. Det gick en dag till.

Min enda kontakt med min mamma. Suck. Man ringer på. Någon öppnar en springa. Jag frågar hur mamma mår. Jodå, hon har ätit bra, dricker kaffe med tanterna och tittar på TV. Jag lämnar en kasse med  Hemmets. Journal, en chokladask, tulpaner och en liten tavla med ett litet brev. Hoppas hon minns vem jag är....

Man kan ju alltid köpa extra många tulpaner. 

Utflykt igen. Stugan. Ja, här kan man ju stanna. Garanterat folkfritt, ingen ström, inget vatten , ingenting utom en vedspis, en gasolplatta, ett par fotogenlampor och ett utmärkt utedass. Fast vi väljer att sitta på verandan i alla fall. Topp!

Ok. Erkänner att det är aptråkigt att sitta hemma och glo ibland. Det är då kameran på paddan kommer fram.  

Ja vad gör man mer? Lagar mat....

längtar efter att trängas i en kö, 

längtar efter asfalt och värme, 

...och sörjer över ett inställt Valborgsfirande så mycket retro som det kan bli.  Men det lär ju komma fler år. Hoppas alla hänger med.

Snart är det så här igen. Bilder från förra sommaren kan också pigga upp lite...

...som denna. Tacksam för att vi bor där vi bor . 

Och naturligtvis, så ofta det går, tar jag fram kritor, pennor och penslar. Det måste ljusna nu. Längtar, längtar, längtar....

//E