Konstig känsla

 Min kusin ska sälja en sportstuga som funnits så länge jag kan minnas. Jag har inget med den att göra mer än en massa roliga minnen (roliga OCH komiska så här i backspegeln sett) och att stugan står någon futtig minuts promenad från mitt barndomshem. Det är, eller var, min morbrors. Numer är min kusin ägare då morbrodern har seglat visare sedan många år tillbaka. 

Att stugan ska säljas är i och för sig inte alls konstigt, den är inte så frekvent använd, om man så säger. Den liksom bara har stått där och varit sig själv som en del av en skogskulle. Nån enstaka gång har den lysts upp av moster men tiden går och allt förändras. Innan pandemins utbrott upplevde jag en revival i den där stugan. Det var som om jag hade varit fjorton igen då moster ställde till med party. Trevligt var det och på något sätt så kändes det som om tiden stannat på en plats och vid en tid som jag minns som mycket harmonisk. Jag brukar inte säga så mycket om det, men det händer att jag åker till den här änden av världen och "tankar" något. En irriterande rastlöshet försvinner och det är som om jag hämtar upp mig själv igen och kan åka hem med ett märkligt lugn inombords. 

Ja, ja, tiden går och jag stöttar min kusins beslut. Jag vill inte bo där eller köpa den eller nåt, utan det är platsen i sig, tror jag, som drar. Ser framför mig att köparen avverkat alla granar och aspar, rivit sportstugan och byggt ett chalet med åtta sovrum. Kanske till och med dragit in vatten och avlopp, bytt plats på Åreskutan och Välliste och anlagt en engelsk trädgård. Runt om elstängsel och övervakningskameror. De senare för att kunna fälla en gammal kärring som smyger i skogen och letar stämningshöjare som troll, älvor och jolbänningan. Suck.

Jodå. Som sagt, sälj kåken bara, det hade nog jag med gjort. Men det är något förutom platsen, kanske alla komiska och sorgliga och tokiga och vanvettigt roliga minnen som har med den där stugan att göra. 

Först och främst har den fungerat som ett högkvarter när man var i lekåldern. Ja, inte stugan utan en liten "solhylla" som byggts till. Där gömdes åtskilligt i träspringorna, kan jag säga. Man kunde även ligga på taket, gömd under tunga grangrenar och skrika som en kråka ifall någon skulle passera. Lite roade, kan jag tacksamt konstatera. Den var även familjens fotokuliss nummer ett, där blev man plåtad. "Hej, hej, vinka till kameran!" och sen såg man sig själv någon dag senare med ett tillgjort flin som gjorde en generad flera veckor framåt. 

I solhyllan tjyvröktes det första gången, eftersom man hade uppsikt över om någon kom hemifrån gården och där hade jag och min kompis en romantisk dejt när vi övade in något som var mitt mellan lek och drama. Vi vågade inte pussas fast det ingick i manuset. Vi rökte i stället. Åtminstone min kompis, det stod i manuset.

I den där solhyllan satt jag med en ung man som friade envist till mitt sjuttonåriga jag. Jag tyckte han var en gammal gubbe, minst tjugofem, och för att bli av med honom var jag riktigt lejsam. Han fick veta att stugan var till låns när som helst för mig och min kille, om jag hade någon, men tyvärr var det inte honom det gällde. Det var inte sant att jag skulle få låna stugan, men för den suktande friaren skröt jag extra mycket om fester och partyn och övernattningar med polare i detta lilla, mysiga och exklusiva hus. Han trodde mig, tittade in genom fönstret och suckade att "det är fan bardisk, också". "Jaadå, vi har allt", skröt jag vidare utan att äga ett skit av min morbrors domäner. 

Inne i stugan har många gräddtårtekalas gått av stapeln och så lite surströmming av och till. Släktingar som förgyllt barndomssomrarna har semestrat där och bidragit till olika happenings och mamma och jag har solat med en kopp kaffe på bron på vårvintrarna när hon velat ha sällskap ute en stund. En gång var vi nära att bryta varsitt ben, morsan och jag, då en planka gått sönder i altangolvet och bildat ett litet hål stort nog för att trampa ner igenom med stort blodvite som följd då man med våld drog upp sitt ben igen. Vi satt fast en gång var, men eftersom det var åtskilliga årtionden innan man hade mobiler fick man härda ut och ta sig loss och linka hem utan hjälp. Det som inte dödar gör en starkare. 

Ja, tiden går liksom. Här sitter jag och minns. Bara roligheter. Eller hur. Och jag hoppas nu att någon köper huset för att man har utsikt över Välliste i stället för Skutan som alla ska glo på. Det är inte mer än rättvist. 

Therese och jag på skogstur bakom stugan.
 Inga jordbänningar i sikte, tyvärr.


/E