Slumra. Pensionärslyx.

 "Slumra en stund", sa mamma. 

Jag känner doften av Gahns handbalsam när hon stoppar om mig för att sen gå ner i köket och koka kakao. Inte choklad, utan kakao. Vi sa det. 

Ordet slumra använder inte jag så ofta. Det kom för mig för en stund sen då jag svävade mellan sömn och vaka och som vanligt hörde röster från förr. (Jag skiter i om det är tecken på galenskap, för jag trivs gott med det!). Jag kände även för en stund hur Gahns handbalsam luktade. Alltså var morsan kanske här och påminde om att jag kan slösova hur jag vill nu för tiden om mornarna. Dock får jag fixa kakao själv. Eller kaffe. Jag erkänner att det är tjugo år sen jag drack kakao. Minst.

Jag gillar att kliva upp i ottan. Öppna dörren ut mot trädgården och kliva ut. Ja, hunden vill kissa, så jag får sällskap, innan hon springer tillbaka och slumrar hur länge som helst. Själv sätter jag på kaffe och inväntar yngste sonen som alltid tittar in innan han går vidare till jobbet. Det är en ritual vi har tillsammans. Så startar våra dagar. Han dricker en kopp te och jag kaffe och vi småpratar om morgonnyheterna som rullar på TVn och varannan dag i papperstidningen som vi har kvar av okänd anledning. 

Hunden och maken sover när jag smyger tillbaka in i sovrummet. Och nu njuter jag fullt ut av pensionärslivet. Jag kan unna mig att slumra. Har jag tur hamnar jag i dvalan jag trivs i och möter någon annan figur som har nåt att påminna om. 

/E