Tanterna

 Alla mina tanter!

För ett par dagar sedan fick jag veta att den sista tanten från min barndoms trygga omgivning gått bort. Det var dom där tanterna som var närmast mamma, ett gäng på sju kamrater som hängt sen tidiga ungdomsår i byn. 

"Tanterna kommer på onsdagkväll", kunde man till exempel höra mor säga. Det var spännande, för på den tiden behövde man inte mycket för att det skulle kännas livat en mörk kväll. Ja, morsan fyllde år i februari så tantgänget var som brukligt på besök i samband med det. De hade det som tradition, att besöka varandra på bemärkelsedagar. Jag har beskrivit det här mer ingående ur en unges synvinkel i min berättarblogg Enhenna, så det kan man läsa om där. 

Tanterna hängde med tills de helt enkelt hade levt klart. Sista gången jag fick glädjen att träffa alla samtidigt var på morsans femtioårsfest. De kom, med storslagen entré, senare än alla andra inbjudna, utklädda till gubbar. Mamma fick sitta på en stol i mitten, runt om stod tanterna och sjöng. Tanterna, som alla hade olika roller i mitt liv. En del på avstånd, andra som extramorsor. Jag minns att jag tänkte på det när jag såg på dem och kände mig privilegierad fast det var mammas kompisar. 

Hos tanterna var alltid barn viktiga och välkomna. Den sista tanten, som lämnade jordelivet nyss, var för mig barnkalas och julgransplundring. Det var liksom där det hände. Jag hoppas de har välkomstkalas i himlen nu, då alla tanterna är samlade hos Sankte Per eller vem det är. Där kan de sitta och dricka kaffe och äta tårta och prata minnen. Undrar om de fnissar åt de fula innetofflorna alla tanter hade på sextiotalet, en sorts ballerinasko i tyg med paljetter. Jag har massor av andra fnissiga minnen, men de behåller jag för mig själv. 

Tack alla tanterna för allt ni stod för i mitt liv!

/E.