onsdag 10 september 2008

Svammel

Detta är en positiv blogg med fokus på guldkanter i livet. Därför skriver jag inte heller när jag någon enstaka gång i mitt liv känner mig surtjurig. Du kanske inte tycker det är så noga med att en blogg försvinner, jag bara fortsätter ju i en ny. Men, sörrö, så lätt är det inte.

Jag har ett obeskrivligt starkt behov av att spara texter. Mina texter föder nya rätt som det är. Så det känns som att förlora en dagbok. (VE OCH FASA! Som jag sagt förr, jag antar att jag räddar liv först men sen kommer dagböckerna! Och bilderna! Om det skulle brinna i huset, menar jag.)

Nå, nu råkar det vara så att mammsen inte har tillgång till internet men väldigt gärna vill läsa allt jag skriver. Så då fick hon en gång ett utdrag, d v s först sparade jag ner bloggen och sen skrev jag ut allt och vips så upptäckte jag nyligen att jag hade min gamla blogg på disken. Vilket gör att jag kan länka till den här. Dock är inte era inlägg med, men den smällen får vi ta. Så nu känns livet en aning lättare fast det mörknar ute.

Skolstart innebär att hjärnan inte vill skriva eva-saker. Den skriver bara skolsaker. Det tar tid att ställa om sig, men snart är det vardag igen. Och det är ju kul. Särskilt kul blir det med vardag om man betänker detta ur ett par unga damers synvinkel idag. Det var på lunchen. Ett gäng likbleka flickor dök upp på skolgården och bönföll om tröst. Dom hade hört att jorden skulle gå under vid femtiden idag för "nåra gubbar i Schweiz skulle kanske göra så att vi försvinner eller nåt". De förtvivlade damerna hade läst eller hört om ett experiment om Bigbangteorin varpå tidningarna också passade på att lägga till eventuella biverkningar som kanske skapande av ett nytt svart hål som slukar oss med hull och hår. Jaja. Domedagsprofetiorna avlöser varandra stup i kvarten.

Jag kraxade åt tjejerna att dom minsann lugnt kunde planera helgjippona för vår existens skulle säkerligen fortsätta efter middagsdags. Och det såg ut som om dom älskade en vanlig sketen onsdag med blodpudding och läxor och tjatiga föräldrar. För min del var det ju mumsigt i hjärtat att se deras ögon börja tindra igen och färgen komma tillbaka. Och det var min förtjänst. Lärarns. Det ni!

Själv minns jag ett flertal gånger under min uppväxt då jag varit livrädd på samma sätt. Meteorer, domedagssektens besök och en avbruten livslinje i höger hand. Kunde bara betyda död och elände. Det är bara det att jag sitter då kvar och det är höst och det är vinter och snart är det sommar och...

Hälsningar från en luttrad men optimistisk kärring.

1 kommentar:

Anonym sa...

Här skriver en annan luttrad kärring. Ska vi ha party snart?